enligtvirta

Eftersom det finns tonvis av folk som varit med om det samma är det ingen idé att jag säger att ingen kan förstå. Det är klart att många gör det. Ändå är ju jag här med mina känslor helt själv. Min andra dotter har lämnat mitt hem. Hon är nog kvar på Åland ännu fram till tisdag och jag är ju van vid att hon inte är här, men i natt sov hon sin sista natt i sitt rum i mitt hus. Effektivt och blixtsnabbt som bara Fru Kickan med gravidhormoner är sattes grejer i lådor och sängar, TV, mattor och allt möjligt packades ihop. Mycket ska med upp till Umeå, men andra saker antingen sparas eller, med både Lindas och Emilias medgivande, ges bort eller säljas. Jag skulle nog vilja ha kvar något av det som varit och visst har jag ju det. Det finns saker, fotografier, minnen och allt möjligt. Fru Kickan ser inte vad det är jag vill ha och jag kan inte riktigt beskriva det. Jag vill ha något som är som mitt väldigt omtalade skrivbord här i vardagsrummet. Ogenomgånget och fullt med nya saker som ligger ovanpå alla de gamla som inte har städats bort, utan ligger där precis som de lämnades. På frågan om jag behövt grejerna under de senaste månaderna blir svaret nej. Däremot vet jag precis var de är då jag flyttar omkring annat bråte och det är precis det som är meningen med allt. Att ha saker som man inte behöver, men bara vill att ska finnas. Linda finns i San Diego och Emilia från och med tisdag i Umeå. Snart blir flickornas rum Blobbens rum och ingenting kommer att vara som det någon gång var. Här kommer det fina, som jag inte minst genom min profession omfattar. Ingenting blir någonsin som det varit förut. INGENTING. Så ska det vara och så går livet och världen framåt. Ibland bara önskar jag att Fru Kickan kunde låta en gammal sentimental farbror som jag numera börjar vara få lite tid att andas in förändringens ångor... På tisdag åker alltså de unga tu. Tidig väckning igen en gång och sedan till skolan och matchförberedande träning. Tjohej.