Att orka vara hatisk mot språkhat
Mina äldre döttrar verkar ha haft en bra kväll. I natt vaknade jag av att de kokade ris i köket. Pigga och glada, drog de i morse i väg till sina jobb. Linda för sista gången detta år faktiskt. Huset är fyllt av gatans flickor, självaste Bri Campos var på besök och Fru Kickan kom mitt i allt hem, för att sedan åka igen. Bri var fascinerad över att Fru Kickan faktiskt inte verkar ha en aning om hur och när Åland United spelar. Det är skönt på ett sätt, men lite småstressigt ibland, speciellt då jag ska verka relevant som marknadsförare av våra matcher...
Jag läste hur Yle nu nämner svenska mediers artiklar om språkmobbningen i Finland, baserat på Camilla Richardssons (ni vet, hon där som skadade sig i 3000 meter hinderförsöken här om kvällen i friidrotts VM) uttalanden. Jag nämnde faktiskt för Fru Kickan då vi såg TV intervjun att hennes finska inte är 100 procentig. Jag tyckte själv att det var roligt att hon pratade så gott hon kunde och dessutom förhoppningsvis en ögonöppnare inte minst för ålänningar att det finns många finländare som är väldigt svenskspråkiga.
Jag själv har ju vuxit upp som svenskspråkig på det finländska fastlandet och haft den stora turen och glädjen att under livet utveckla även finskan så att jag numera lär tala nästan som om det vore mitt modersmål, med betoning på nästan... Visst fanns det under min uppväxt också en Hurri-Finne rivalitet, speciellt då det gällde skolorna som låg vägg i vägg. Någon gång har jag hört fraser som ogillade språket vi pratade i fotbollen, då vi pratade svenska mellan svenskspråkiga och finska med finskspråkiga om vi kunde. Lika mycket, på ett till och med roande sätt gav några tvåspråkiga kompisar, som råkade gå i den svenskspråkiga skolan ifrån sig då de skulle kasta snöbollar på "finnkräken". Min far framhåller sig som lyckosam då han själv funkade i både svensk- finsk- och tvåspråkiga sammanhang i 1950-talets Helsingfors.
Därför blir jag lite trött, dels då jag hör att Camilla Richardsson sägs ha sagt sig bli mobbad, eller av svensk media tolkats ha sagt så, vilket ju är fantastiskt i ett friidrottslandslag där Söderberg, Sandblom, Eriksson och gänget nog torde prata svenska sinsemellan och säkert finska med till exempel Tero Pitkämäki om de ser honom i kaffekön... Det här är en gång för alla ett sätt att finnas och tyvärr finns det ensataka puckon som säger saker de själv har förstånd till. Jag tycker kärnan i det hela är hur man själv besvarar dessa enstaka uttalanden.
Man kan, som rikssvenska medier måla upp en språkstrid och en förtryckt skrämd minoritet. Man kan börja skrika högt om hur mycket större språk svenskan är än finskan och hur mycket bättre alla svenskspråkiga är än de inskränkta finnarna. Man kan. likt Dennis Jansson då han satt i lagtinget inför högstadieelever berätta att "finnarna kan ju ingen engelska" och bara späda på alla motsättningar genom att själv bli precis som dem man säger sig vara mot. Eller så kan man stå över allt sådant här och använda de språk man kan så gott man kan. Själv försöker jag alltid svara på det språk jag blir tilltalad, förutsatt att jag kan tillräckligt av språket för att kunna säga nåt alls...
I Åland United upplever vi språkbad och integration på ett vardagligt sätt. Systrarna Mattsson och Sofia pratar självklart svenska med varandra. Då de talar med Syd blir det engelska. Det samma gäller med Jenny, men Mattssons kan nog säga på finska också. Jenny själv talar mer och mer svenska varje dag, fast hon härom dagen tittade på mig och undrade "miks sä puhut mulle nyt englantia?". Jag måste säga, kära åländska läsarkrets, att de enda gångerna jag har fått negativ respons då jag fungerat inom Åland United är då jag pratat finska. På nationell nivå finns det många aktörer som jag faktiskt pratar svenska med då vi träffas. Vi helt enkelt använder det språk vi bägge tillsammans råkar kunna kommunicera bäst på. Vi skiter totalt i vilket språk som är större, vackrare eller ens lätt att lära. Aldrig har jag hört någon beklaga sig över vår svenska eller engelska då vi reser runt på fastlandet. De bortamatcher i år där speakern faktiskt använt svenska är Uleåborg och Jyväskylä, samt förstås Karleby. Tidigare år har man så klart hört svenska i Vasa, Jakobstad, Tammerfors (!) och ibland i Helsingfors faktiskt. På vissa orter drar man till med engelska. Vi, på WHA kör konstant svenska och möts med stor förståelse... Man kan alltså göra detta till ett problem, eller så bara vägra acceptera andras och sina egna fördomar.
Lunch har jag lovat Edit nu... Hoppas på lite förlösande e post. I morgon är det Familjekamp i Eckerö, så jag måste avstå matchförberedande träningen på WHA. Jag har ju lovat vara med i kampen för länge sedan. På söndag smäller det sen. Hoppas, hoppas av alla mina celler och sinnen att få hänga kvar i cupen en vecka till, till att börjas med... Ted har ringt. Inte Bosse ännu... Snart säkert.
Här är Landrovern som Fru Kickan nu säljer. Alltså bilen är min, men hon vill så gärna... Hör av er till henne.. Eller det går ju att höra med mig också, men jag vågar nog inte godkänna bud eller så där...
Kommentarer
Trackback
