enligtvirta

Gårdagen blev intensiv, späckad och till slut tung. Jag genomförde undervisningen, hann få Edit till dansen i reglementsenlig klädsel och frisyr, deltog i mötet samt träningen ute i Bengtsböle och kom slutligen även i tid till föräldramötet på skolan. Föräldramötet i sig gick nästan strålande. Antingen är mitt budskap förtroendeingivande och klart, eller så är det så diffust och ynkligt att ingen varken kan eller vill fråga något, eller ens önska sig något av mig, vilket jag efterfrågade. Jag väljer att tolka det hela som bra. Middagen blev sedan 6st rågbrödssmörgåsar framför TV och dator då jag gjorde klart inför Yles eftersänding av Spanien-Finland. Lite familjeärenden avhandlades även i det samma och om dessa tänker jag inte skriva ett jota i dag, så sug på det!

 

Däremot hamnade mitt landslag utanför EM för första gången sedan 2005. Då, för 11 år sedan var jag en stolt representant för damfalangen av världens största folkrörelse. Just damfalangen var då även framgångsrik och lite som vi måste känna oss i skolan stod det vi gjorde då för något som närmade sig världs- och europeisk elit. Då uppfattade vi att vi just precis närmade oss och det såg inte alls omöjligt ut att tänka sig vårt land som en bärande kraft i internationell damfotboll under åren som kommer.

 

I går kväll senast fick vi papper på att det vi gjort under de här åren inte alls har varit tillräckligt bra. Många bittra röster pekar ut den ena och den andra och Bollförbundet, enskilda tränare och hela systemet skälls ut enligt noter. Själv är jag bara trött och ledsen. 5-0 i rumpan borta mot Spanien på samma gång som Portugal bortaslog Irland med 1-0 gjorde att det som ännu för en vecka sedan var mer än troligt i dag har blivit ingenting alls. Det värsta är att vi inte är mitt i någonslags förändring och kan säga att allt detta bara är en tillfällig svacka. Allt tyder på att "de riktiga fotbollsländerna" spelar bättre och bättre damfotboll hela tiden och att vi får sprattla på, precis som våra herrar och bara göra vårt bästa, samt tro- för att igen bli så bottenlöst besvikna gång efter gång! Skulle jag inte älska detta spel och det jag är en del av så mycket skulle jag helt sonika sluta, kapa all kontakt och bara göra något annat. Sen kommer frågan- vad då något annat? Tro, Hopp och Kärlek. Vilken är störst? Nya Testamentet säger att Kärleken är störst. Den ger sedan både tro och hopp. Hoppet och tron bygger nu på att vi ska kunna bli bättre, så mycket bättre och bättre blir vi i små myrsteg genom våra dagliga gärningar. Därför kan jag inte släppa en enda dag! Inte ens om den leder till en ny bottenlös besvikelse och sedan en till och sedan en till... Allt stöd vill jag ge till den och dem som finns involverade nu och i framtiden. Sedan om det stöd jag ger är bra eller dåligt, det hoppas jag andra kan bedöma och dessutom använda på bästa sätt.

 

Det jag pratar om här är villkorslös kärlek. Det man som förälder känner för sina barn! Missförstå mig inte. Mina barn är fortfarande och alltid viktigare för mig än fotboll. Men den känsla jag känner för dem, den finns i en annan dimension, lite mer opersonlig, men ändå verklig för detta spel. Mina barn ska veta att jag finns här oavsett vad de gör och att jag älskar dem för alltid. Spelet i sin tur finns alltid kvar det med och trots att det sviker, eller kanske inte sviker, det betalar igen, så tar det aldrig slut. Over and out Finland. Match i helgen i Kuopio Åland United, samt på lördag för IFK F08-10 på WHA och ÅU F02-03 på söndag som har seriefinal. Och så många som jag inte nämner här och nu.