enligtvirta

Minns ni den där TV serien från för några (många?) år sedan? Det var visst Magnus Uggla eller nån som sökte folk som kunde spela och så bildade de ett band. Sådan där dokusåpa reality TV medan genrén var yngre än i dag, vem var inte det förresten?

 

I dag har jag varit Magnus Uggla och sökt efter folk hela dagen. Jag visste att Rufus klass och Isac Ordförandes klass har Prao. Jag visste nog också att 9C är i Sverige och någonstans innerst inne hade jag nog säkert hört att 9G också är i Sverige. Det oaktat har jag jobbat hela dagen. Planeringar för hur få undervisningen genomförd så de olika proven, som ju måste ske speciella dagar för att passa alla Prao och studiebesök, simhallsturer inte minst, och därmed kräver sekundtabell och även förhandsinfo för för eleverna, så de kommer med rätt grejer i åtminstone nästan rätt tid... Dessa planeringar, samt tidsschemaangivelser för utvecklingssamtal, funkar alldeles utmärkt fram till att sjuksystern kommer och vill börja undersöka just de eleverna på lektionstid, samt att någon faktiskt borde ha varit till tandläkaren också. Elevrådsmöten begärs också flyttade, med sms från en färja...Till råga på allt dyker klasserna inte upp, eftersom de ju har dessa speciella program som ju förstås är informerade i all den infoström vi begravs med... I den samma som tandläkartiderna kommer. Sen undrar biblioteket också vem i hela skolan som har lånat "Tio små negerpojkar".. Det är ju bara att fråga runt då. Stort missnöje med N ordet uttrycks och ingen har verkligen lånat den. Dessutom fattas också 7 lappar för att göra det möjligt för mig att planera utvecklingssamtalen.

 

Sen har vi fått öppning vad gäller e-postväxling med sponsorer och allt möjligt. Vissa vill prata i telefon och dela med sig sina tankar om hur vi borde öppna våra anfall, andra ber mig berätta vad de stod för ifjol och vissa vill bara ha nya e-postmeddelanden så mycket det går... Kanske de delar ut dem till alla medarbetare istället för att skriva ut fler exemplar eller kopiera dem? Sen har vi det stora flertalet som inte svarar alls och dem bara måste man ju skriva till på nytt och på nytt.

 

Jag inser att detta säkert motsvarar helt vanliga arbetsdagar på kontor. På detta kontor förväntas jag i alla fall just dela ut 8Cs prov, samt förmedla stämningen ur en gudstjänst på 1800-talet. Kollegan Ida har dessutom hoppat jämfota av iver och engagerat självaste förbundsstyrelsen i lärarnas julfestnummer... Enastående. Senast jag hörde henne undrade hon om man kan vira in folk i plastfolie och var man kan få tag på renhorn.