Två kvinnor av min börd

Innan skoldagen börjar delar jag med mig av lite tankar som Pappa. Det blir mest andras tankar och det är säkert tacksamt. Jag är välsignad med fyra ättlingar så här långt. Alltså ättlingarnas egna barn får nog, vad jag planerat i alla fall, bli dem som utökar skaran sen. men det där bestämmer ju inte jag, utan Fru Kickan...
 
Jag har Emilia och Rufus som jag ofta berättar om. Sen finns Linda som numera bor i USA. Henne vill jag citera, eftersom jag är stolt att ha en dotter som uttrycker sig så väl som hon. Emilia uttrycker sig också väl, precis som Edit,men detta är en liten text av Linda som jag har fått lov att citera:
 
"Var typ 16 grader i luften men det var skönt att hoppa lite. Segt utan tränare men fick gjort lite i alla fall. Hann sen skriva ihop nästan hela mitt science project som majoriteten (?) av mina läsare var engagerade i. Resultatet: jag skulle ha behövt fler deltagare och mer resurser. Men nåja, hade nåt att skriva om i alla fall. Fick ihop några sidor och hade sen historia. Eftersom jag missade senaste lektionen på grund av magsjuka var jag lite rädd att jag skulle ligga efter, men tydligen hade vår Early World History blivit att handla om presidentvalet. Tror nästan det var bra att jag missade det, eftersom jag inte kan rösta men vill påverka låter jag väldigt ofta folk veta vad jag tycker. Hade en uberchaufför som avskydde Trump mer än jag så då var jag rätt lycklig. Lite intressant tycker det jag är att de jag träffat som är mest emot Trump är unga killar. Många av dem jag pratat med har sagt att de skulle vilja ha mer öppna gränser och att de inte förstår hur en enda immigrant eller kvinna kan rösta på honom efter de uttalanden som kommit fram. Jag håller ju förstås med, men det är skönt att höra det från någon som också inser att han är privilegierad och vill leva i en mer jämställd och jämlik värld. Det är ju trots allt de som har alla privilegier som har den största makten och alltså största möjligheten att ändra hur världen ser ut. Alltså i frågor som gäller kvinnors rättigheter behöver män jobba, när det kommer till flyktingars rättigheter är det vi som ännu har ett hemland som måste kämpa, och så vidare.
 
Världen är ganska screwed up och jag hoppas så att vi på något sätt kan se till att saker inte blir värre. Men hur det ska gå till vet jag inte riktigt. Små barn har oftast de bästa lösningarna på problem, men på något sätt förstörs vi när vi blir äldre. Vi vill inte längre dela med oss, utan vi vill ha det som är "vårt". Vi vill inte att saker ska ändra. Vi tror inte längre att saker är möjliga. Jag var ju ett lite märkligt barn när jag var liten, med väldigt allvarliga funderingar och planer för alla möjliga och omöjliga scenarion, men många vet ännu att de kan göra vad som helst. Jag undrar när exakt det är vi blir snåla, arga och rädda människor som inte längre tror på oss själva. Sorgligt är det i alla fall att det händer. Tänk vad vi kunde göra om vi alla var lite mer öppna för nya saker, traditioner och människor, lite mindre rädda för förändring och det okända, om vi ville dela med oss av allt det fina vi äger och får uppleva. Och om vi alla skulle se vad vi är kapabla att åstadkomma."
 
Jag har läst vad hon säger många gånger och blir glad att vara en av orsakerna att hon finns. Jag tänkte på det då jag i morse lämnade av Lilla Edit utanför Strandnäs skola då hon skulle ta sig till Ugglan, som eftis, eller föris i detta fall heter. Hon stretade fram med skolväska, jumpakasse och ytterbyxor slängande i famnen. Sen stannade hon och jag såg att hon fastnade på nåt sätt. Jumpakassen hade av någon orsak hakat fast lite högt upp och vips hade hennes mössa fallit av. Min första reaktion blev att stanna bilen och springa dit och hjälpa henne. Sen slog det mig, nej. Det är ingen livsfara, hon måste reda det där själv. Jag rullade iväg och såg i backspegeln hur den lilla flickan droppade alla väskor på marken, tog upp mössan och satte igång med att få till ett system att få alla grejer inburna. Hon fixar det helt själv, så som kvinnor nog alltid gör bara man låter dem. Gör vi män det? Det tror jag faktiskt också, egentligen!
Det här var bara en liten berättelse som tog upp dessa två. Nu står skoldag och förhoppningsvis lite lyckade sponsoröverenskommelser samt spelarkontakter på schemat. Sedan är det Edits fotbollsträning och middag med Emilia som gäller. Förhoppningsvis får jag även veta lite vad som gäller angående Rufus tävlingar i helgen.
 
Som man sade under Första Världskriget: "På Västfronten intet nytt". Ändå innefattade det budskapet miljontals människoöden. Här är mitt lite beskrivet i tankar och upplevelser kring två av dem jag älskar mest.
 
Jo jo. Det blir nog fotboll och dråpliga historier om vardagen senare. Lugnt bara!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0