enligtvirta

Det gick både bra och dåligt i går kväll på Höstmötet. Det gick bra således att rekordmånga hade slutit upp. Perfekt, kanske vi engagerar folk och våra ägarföreningar trots allt, keep it up!!! Det gick också bra i och med att Bosse och Jeanette kom in i styrelsen och att Kjelle, Zacke och Ted stannade i den. För helheten är det också lyckligt att Herr Landshövding stannade på sin post, men ur mänsklig synpunkt är det beklagligt att en person i två år försöker bli av med sitt uppdrag utan att få "tillåtelse". Det är väl bara att hoppa av kan man tycka. I så fall vet man inte vad det är att vara fast och engagerad i något sådant som till exempel Åland United. Visst, folk har slutat och hoppat av genom tiderna, men samtliga har lämnat luckor och hål efter sig som varit omöjliga att ersätta. Vi talar mer om att kompensera. Nu syntes det dock lite hopp. Hopp om att vår meste ordförande ska kunna ta steget tillbaka efter denna säsong, men fortsättningsvis stanna hos oss i klubben, fast någon annan håller i klubban. Ser ni skillnad mellan klubben och klubban? För min egen del är det alldeles utmärkt att inte vara styrelsemedlem efter nyår. Jag jobbar vidare precis som hittills, men det finns en annan kropp som fattar besluten, alltså vi är en mer i organisationen. Bra bra!

 

Denna morgon var väldigt väldigt alternativ. Inte för att jag steg upp, efter en natt då jag inte drömt om Barcelonas fruktansvärda försvarsspel, utan bara sovit den tid som gavs, och begav mig till skolans ledningsgruppsmöte där alla utom Rektor Granberg, Vice Rektor Koskinen och jag själva var sjuka, alltså frånvarande. Bra och effektivt möte mellan oss tre vita medelålders män blev det och sedan skulle det vara samling i auditoriet.

 

Här i KHS satsar vi på viktiga saker, så som elevernas hälsa. Vi undervisar dem i bland annat TV tittande, bussåkning och även morgonmålsätning. Inför åk 7s morgonfrukost, som väl motsvarar någontjng man får på en Viking Line färja eller nåt, hade vi en samling i auditoriet. Kollegerna Mimmi och Annelin spelade musik som sades vara medicinskt helande och skrivs ut som recept för ungdomar med sömnsvårigheter. Jag har aldrig i mitt liv hört så stressande musik! Ett mantra av till synes helt nonsens meningar, som troligen var Sanskrit eller nånting, sjöngs upp och ner, fram och tillbaka. Stressnivån hos mig ökade och ökade. Det var som i en ond dröm, då man springer och inte kommer framåt. Jag bara längtade, längtade efter någon liten avvikelse, en refräng som avlöser den oändliga refrängen till exempel. Herreminje. Jag har aldrig testat på LSD och sådant där, men detta måste ha varit en smakbit av detta. Då jag tog upp mina känslor informerades jag kort av mina kolleger att jag uppenbart har svårt att koppla av. Det kan jag inte hålla med om. Jag är bara en sådan som föredrar tystnad, eller ord med mening för att finna ro. Om jag måste kan jag även tvinga mig själv att vara avslappnad i vilken miljö som helst. Den här typens mantran bara försvårar det hela en bit, men månne jag inte kan lära mig det också, till exempel genom att inte försöka lyssna på eländet.

 

I sig tycker jag att det var intressant och jag anser alla slags mänskliga egenskaper och projekt kring dessa vara tacksamma och värda att utföra. Med "alla" menar jag så klart inte könsstympningar och psykologiska experiment i syfte att göra ekonomisk vinning för att nämna en par exempel. En onämnd kollega muttrade något om "Jag vill inte ens börja berätta vad jag anser om sådant här fjollande.." Det är härligt att vi har mångfald även bland lärarkåren. Jag tycker på riktigt om detta. Ett enda stort omklädningsrum är vad vi är.