enligtvirta

Så var det dags. Helgen har planat ut i söndag kväll och hysterisk energi flödar i olika forum. De flesta gällande unga flickor som vill spela fotboll...

 

Jag har lite lovat att erkänna att jag faktiskt inte irriteras av alla svenskar, Det finns ett överraskande stort antal, förutom de släktingar och vänner jag redan har redogjort för, som inte bara inte irriterat utan även förtjust mig på olika nivåer.  Som tidigare är denna lista högst subjektiv och följer ingen gradering, så det första namnet är lika viktigt som det sista eller det fjärde. Alla är så jätte jätte jämlika, som i självaste Sverige! Företrädelsevis håller vi oss igen inom idrottsvärlden så det hålls aningen begränsat i alla fall.

 

Honom kan man ju inte irriteras på. Han gled in, han gled in, han gled in hos oss (igen), fick oss att kämpa och att ge, allt vad vi hade, fick oss att vinna guld- men inte igen utan för första gången. 1995, året då alla finländare sjöng på ren svenska. Curres "Lite bättre" filosofi har även jag använt i både skola och fotboll, med framgång!

 

Min första huvudtränare i Åland United. Ledde laget i fyra år och fick år 2009 sin stora seger, trots att det svallade duktigt i kulisserna. För mig blev han en vän och vi håller kontakten så där sporadiskt. Just i kväll har han skrivit och undrat hur det står till med mig och ÅU. Han planerar att komma till Åland i sommar och kanske får vi se honom på WHA.

 

Ishockey igen. Vem minns inte när Vitrysse kostade Tre Kronor. Tommy Salo med sina urfinska föräldrar var en väldigt populär svensk den kvällen hemma hos oss, eller mig, jag tror jag bodde själv på den tiden, eller kanske det var före, minns inte.

 

Två spjutkastare som visste sin plats. Aldrig minns jag att någondera kom bland de tre främsta i en enda Sverigekamp. men att heta Pihl och Keihäs, samt vara svenska spjutkastare, det är inte bara fritt från irritation. Det är helt underbart! Inte ens att Jari senare kom ut och berättade om sitt dopingmissbruk har fått mig att tycka att han är mindre sympatisk. Go Raimo och Jari!

 

Tyvärr dog Ronnie alldeles för tidigt då bilen han körde exploderade. Han var faktiskt en av min barndoms favoriter i Formel 1 åren före Keke Rosberg kom fram. "Vår Keke" som det stod i svenska tidningar för att hans mor förlöst honom i Sverige eller hur det nu var. Keke är mycket mindre svensk än hans son Nico, som representerar Tyskland är finsk. Så det så! Dock vill jag återkomma till Ronnie Peterson och önska hans minne att bevaras med respekt.

 

Här finns absolut ingenting att säga annat än att min hatt åker av, eller skulle åka av om jag hade någon. Legendarer. Alldeles unika personer och idrottare i sin tid i sin gren. Jag erkänner att jag hellre var McEnroe än Borg då vi lekte, men respekt för den tyste långhårige spelaren vid baslinjen, det hade jag.  Jag minns då Stenmark skulle åka störtlopp och jag bara blundade för att jag kände det som ett lumpet reklamtrick. Stenmark skulle åka slalom och storslalom i sin stickade mössa. Punkt! Zlatan som ung var redan med på min andra lista. Nu, då han mognat till sig anser jag att han går in som en av de 10 bästa fotbollsspelarna i världen just nu. Det redan är så stort att jag måste ge honom den respekt han således förtjänar.

 

Då mitt "yrkesintresse" gällande fotboll för kvinnor tändes på allvar i början av 2000-talet var Sverige så rysligt nära ett VM guld, i USA år 2003. Hanna Ljungberg var den där lilla Gerd Müllertypen längst fram och i försvarslinjen fanns en riktiger ordentliger back från Norrland. Hanna Marklund! Jag hävdade i sten att alla som gick omkring med svenska landslagströjor med namnet Ljungberg hade fel nummer. Hanna Ljungberg spelade ju med nummer 10. Han den där andra Ljungberg kunde ta sitt färgade hår och sina hallonbåtar och porrfilmer eller vad det nu var han skröt om och låta rätt Ljungberg sälja tröjor. Hanna Marklund är i dag en i mitt tycke väldigt insatt och god expertkommentator vid såväl dam- som även herrfotboll i svensk TV. Mycket goda spelare på sin tid bägge tu. Jag har en gång fastnat i en hiss med Hanna Ljungberg dessutom. Hennes skratt lät precis som på TV och då hon till slut förstod att jag faktiskt pratade svenska hade vi en rolig stund tillsammans i cirka 20 sekunder innan hissen funkade igen.