Jag väljer Rufus före Väinölänniemi

Då jag bytte skepnad, eller mera gled över till mer administrativa uppgifter i Åland United stod det klart att det kommer att komma även matcher jag inte kommer att kunna vara med på. Därmed försvann för det första ångesten att organisera matchprogrammet enligt klubbens, FBFs och även mina egna önskemål. Jag måste säga att jag lyckats rätt väl under åren. Ingen konfirmation, eller studentfest gällande egna barn har uteblivit. Någon födelsedag har blivit halv och så där, alltid finns det något att ha dåligt samvete för, men organiseringen har funkat... Förstås får vi uppfatta det som en miss år 2011 då Steves bröllop kolliderade med HJK hemma. Detta tar jag inte på mig dock, jag skötte inte matchplaneringen ännu i det skedet som den spikades. Under hela säsongen låg dock en piska över mig. "Flytta matchen, skapa en naturkatastrof eller nånting" hette det. Sket sig gjorde det och jag fick debutera som huvudtränare i Damernas liga och inkassera en 1-4 förlust på Bengtsböle. Steve talar fortfarande om sin bröllopsdag som "The day when you lost me the League".
 
I år, medveten om att jag bara ansvarar för att få saker att funka kunde jag släppa detta och mycket riktigt blev det Pallokissat borta samma helg som Rufus konfirmeras. Eftersom laget reser hem under hela söndagen fattade jag tidigt beslutet att jag inte åker till Kuopio. Kuopio är pissigt att spela i annars också. Jag hade förlikat mig och oavsett kan jag ju inte vara borta från Rufus konfirmation!
 
Sen... Kauppila från Kuopio meddelade mig i går att matchen kommer att gå på Väinölänniemi istället för normala huvudstadion. En del av mig dog. Inte för att jag ännu heller vill vara borta från Rufus konfirmation, nej, jag kommer att vara där och vara glad! Men Väinölänniemi! Typiskt att det efter alla dessa år ska spelas där första gången jag inte är med!
 
Väinölänniemi stadion är en slags helig mark för fotbollsälskare. Inte bara KuPS, KPT, Elo, Rytkönen, Rissanen, Voutilainen jo, Lazarus och alla möjliga legender har spelat där. Själva stadion, belägen på en vacker halvö kring Kallavesi är historia, myter och bara vackert. Lite som Bollplan i Helsingfors, Råsunda i Solna, Gamla Wembley, San Siro och så vidare. En plats man bara vet och känner för. Jag har aldrig spelat på Väinölänniemi.  Inget lag jag tränar har spelat där. Jag har bevistat 2 matcher där som åskådare, men jag har läst så mycket, så mycket om den. I somras, då vi vilade under förmiddagen inför avresan dagen efter matchen mot Pallokissat gick jag på promenad från hotellet. Jag gick upp till Väinölänniemi, klättrade in på stadion, tog av mig foppa tofflorna och gick barfota i gräset. Jag gick en diagonalare så jag kom i kontakt med alla delarna av planen. Jag var noga att gå längs fotbollsplanens linjer, så som de hade varit om där funnits några. Numera används Väinölänniemi för Amerikansk fotboll och friidrott. Hålen för hörnflaggorna fanns där och jag tyckte mig känna att jag satte min fot där Aulis Rytkönen haft sin vid en par tillfällen. Det var en lugn kontemplerande promenad på heligt gräs i underbart sommarväder. I sommar ska alltså Åland United spela där. Jag är hemma då. Rufus är viktigare än Väinölänniemi och drömmen om att få vara delaktig i fotboll där kommer att förbli en dröm. En vacker sådan. Hoppas vi piskar upp Pallokissat i alla fall! För min och Rufus skull!!!
Detta är på "Vänäri" 1943, mitt under brinnande krig. Berlins stadslag möter Kuopios stadslag.
 
 
Jag avslutade just kvarsittningen. Mannen som satt och bokstavligen skämdes lovade att aldrig synda mera, på min uppmaning och stack iväg. Jag kommer att fixa lite papper och så drar jag ner till planen för att kolla att träningen kommer igång. Sen har jag lovat vara hemma före Fru Kickan ska på träning. Då får jag också höra hur Edit haft det i skolan.
 
I kväll bjuder herrarnas Champions League på två riktiga godbitar. Bayern München- Juventus startar från 2-2 och kunde vara final egentligen. Barcelona-Arsenal, troligen den match jag väljer, startar från 2-0 och en ganska mission impossible för Arsenal.
 
På tal om Arsenal, vet ni vem han på bilden här under är?
 
 
 
Detta är Vic Akers med UEFA Womens´Cup i handen. Arsenal vann under hans ledning år 2007 det som i dag heter Womens´Champions League för första gången. Man slog Umeå IK med en viss Andrée Jeglertz som tränare i finalen. Efter finalen och att ha blivit korad bäst i Europa hade Vic dock lite bråttom. Han skulle till Emirates Stadium för att hinna göra sitt jobb som materialare för Arsenals herrar som just denna dag mötte Luton Town. Arsene Wenger hade gett Akers ledigt inför matchen, men hoppades att han skulle hinna tillbaka så halvtidsritualen kunde funka som vanligt. Detta som en liten bild av vad damfotboll är för dem/oss som jobbar med det, trots att det i år är 2016 och inte 2007.
 
Förresten tror varken Mat-Inger eller jag att fiskgratäng, eller vad det nu är i morgon, kommer att bli nån höjdare. Makaronilåda har vi bett om och det kommer vi inte att få! Jag vet, för jag kollade!
 
Japp. Nu iväg då!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0