enligtvirta

Snabbt här i början. Fast endel kanske inte minns det så är jag faktiskt fotbollstränare. Jag blev riktigt glad och smickrad i höstas då två lag, eller klubbar med två lag på agendan, hörde av sig om jag kunde tänka mig att bli tränare för dem. Jag tvingades tacka nej med tanke på det jag omger mig med och hur jag gjort det för mig i Åland United. Men som sagt, jag är glad att någon mindes att jag gör sådant också. Nu i Åland United har jag fram till i år varit assisterande tränare vilket först betydde Robbans svans och komplement, sedan Markes assistent. Under dessa två ledde jag faktiskt övningar i hög grad och planerade dem enligt ganska styrda direktiv från coachen. Under Steve blev jag mest en BBC man (Bibs, Balls and Cones) samt läste läget, hoppade in där det behövdes och improviserade ibland övningar eller hela träningspass. Med vår förra huvudtränare var min roll mestadels bollplankets trots att jag då och då fick dra uppvärmningsövningar ur fickan. Med alla fyra har jag dock samarbetat väldigt intimt då det gäller större linjer och motståndaranalys samt matchupplägg. Kort sagt, jag har gjort det jag blivit ombedd om och det som har behövts, alltid med min tränarförmåga som grund, men anpassad enligt en styrd verklighet. I dag har Giovanni, Craig och Richard hand om de praktiska bitarna och jag står till förfogande som bollplank, fortfarande i grunden som en fotbollstränare.

Någon dag vill jag gärna igen ha möjligheten att själv styra ett lag. Det kan vara ett flicklag, ett pojklag, ett damlag eller ett herrlag. Om jag säger som det är kommer jag inte att tacka nej om jag någon gång ges chansen att till exempel träna ett Åländskt Öspelslag. Det har jag gjort förut om någon ännu minns det. Just nu går det inte, men kanske om några år.

 

 

Mina egna barn då? Jo, alla fyra har spelat fotboll. Linda började i 6 årsåldern och då jag kom med henne till andra träningen fanns där ingen som tog tränarrollen och så blev det för mig att verka, ja hur många år blev det? 5-6 år kanske.... Linda själv slutade efter 4 år, men då det inte fanns någon som ville ta över och , ja det var ju ett lag som man inte bara lämnar... Emilia spelade 2 år vad jag minns. Jag var ofta och såg henne träna och minns då hon spelade målvakt bland annat. Jag aktade mig noga att hamna in i lagledningen då, fast det kändes tokigt, trots att jag vet att det inte hade varit rimligt. Rufus spelade också en tid. Jag såg de flesta av hans träningar, men missade tex hans första mål i en match. Jag vet att han gärna hade velat ha mig som tränare, men jag kunde bara inte ta det då och... Ja, det kändes taskigt...

 

Med denna färdigt samvetskvalfyllda inställning åkte jag i dag med Edit och Sigrid till träningarna. Johan skulle där hålla föräldramöte och det vet man ju vad det innebär. Så många föräldramöten har jag dragit själv och så mycket vet jag vad allt innebär. Jag sökte inför mötet så mycket bekräftelse av Fru Kickan, som kallt meddelade att "säg nej!" Enkelt jo... Hela Åland och stora delar av damfotbollsfinland vet vad jag säger mig tycka är viktigt och så ska jag sitta och gömma mig på ett föräldramöte för att slippa göra nåt...

 

För en gångs skull känner jag inte att jag har dåligt samvete efteråt. Det dök ju upp 4-5 föräldrar som sade sig vara beredda att hjälpa som assisterande tränare, lagledare och rubbet. Jag kunde utan att känna oro också till sist säga att jag så klart hjälper om det behövs nåt... Alltså jag kan vara en riktig Pappa och känna förtröstan utan att se samvetet knöla ihop sig. Tack Johan Carlsson och tack IFK Mariehamn... Vem hade trott att jag skulle skriva så här.

 

Snart kvällslunk igen. Fru Kickan ska komma hem och så drar jag... Steve ringde just från WHA. Han börjar känna sig sjuk sa han... Jaahapp. Nej... Jag sa att jag inte kan nu!!!!!! Eller, det var Craig han ville åt för att säga som det var...