Okej en sista gång då, kanske
Det har blivit mycket kring skolavslutningsprocessen och de sista dagarna här. Eftersom det är min privata blogg och jag får skriva helt vad jag vill kommer jag åtminstone en gång till att ta upp den sista dagen denna version av 9A var samlade. Och så klart en massa andra grupperingar också.
Själva avslutningen gick väl. Rektor Granberg upphöjde sig själv såsom avgörande målgörare i gårdagens final. Gamle Rektor Gerts som anlänt till turneringen för att göra en insats i lärarlaget hade satt nytt rekord och lämnat planen skadad efter 4 sekunder och en bollkontakt. I dag fanns han på plats med kryckor och bruten fot. Fantastiskt säger jag! Elevrådet stod för utmärkt planering och improviserade ihop en prisutdelning precis då avslutningsceremonin skulle börja. Alla nior fick sina betyg och utsökta musiknummer levererades. Musiklärare Randolph följde upp traditionen med att presentera folk med fel namn och Albin den Store bytte ut elevrådets tal mot italiensk opera. Det kändes väldigt som hemma.
9A dök upp i klassrummet, dit de ju egentligen inte hade behövt återvända med en stor planta av nåt slag. Varken jag eller de visste vad det var för blomma, men de bad mig googla. Sen hade de även hittat en stor badmadrass, som definitivt inte var nyinköpt. De hade skrivit på den , pumpat upp den och bar in den till mig. Poängen var att den har formen av en ko liggande på rygg. Så om man ligger på den får man juvret mellan benen. Precis så ville de ha mig, och det fick de.
Måhända vi tränar inför en framtida lit de parade...
Efter sedvanligt, men för Rektor Granberg nytt, personalkaffe med avtackning och tal, samt en synnerligen god sallad bestående av makaroner och korv- BRA MAT-INGER- begav sig alla var och en till sitt. Jag begav mig till klassrummet för att utföra kansliarbete för Åland United.
Då hemma hann jag med en kvällslufs kombinerad med ett snabbt möte med Steve på WHAs läktare innan det blev dags för sista träffen med det som ännu i morse var 9A. På Arken Garden satt de alla uppradade kring bordet då David och jag, som de sista, anlände. Middagen var trevlig och god, det var ju hamburgare med pommes frites. Precis som jag hade trott blev den dock väldigt kort. Mitt i allt reste sig elev Nick och meddelade att det nu var dags för oss att kramas. Med oss menade han sig själv och mig. Ja, vi kramades då och sedan försvann han. I den allmänna förvirringen dök det upp en hel klump andra ex elever som också ville kramas och då alla hade kramats färdigt satte klungan iväg ut genom uteserveringens port. Middagen var över och likaså min tid som klassföreståndare för dem. Guds välsignelse över dem, Åland och världen. Och tack för allt! Tänk om man kunde få vara 15 år för alltid...
Jag begav mig hem och fann att Edit hade kommit hem från skärgården. Även Pärla och Gurkan var här. I post avslutningsstämning fördrev jag kvällen förvissad om att jag inte gör någon människa glad genom att åka ut till lärarnas egen tillställning. Här sitter jag nu och , som jag sade till Veikkaus representant som ringde vid lite över nio för att få förhandsinfo om matchen på lördag, tittar ut i evigheten.
Evigheten är långt borta. Rufus hade höjt sitt medeltal och är inspirerad att gå på nian. I morgon åker han iväg på konfirmationsläger med bla min klass Sofia som ledare visade det sig. Emilia jobbar på med att läsa finska meningar från papper då hon guidar i Jomala Kyrka som sommarjobb. Linda kramar det sista ur USA före hon kommer till oss här på Åland över sommaren.
Har jag gjort nåt för Åland United i dag då? Ja, förutom den där Veikkausservicen som kommer till varje vecka har jag gjort ett matchprogram, gjort inlägg på hemsidan, förhandlat med styrelse och två olika agenter om förutsättningar att sajna en målvakt från augusti. Till exempel... Sommaren börjar i morgon då jag vaknar. Då gäller Honka på lördag och familjens väl och ve. I augusti, under OS... Då startar ett nytt projekt med ett nytt 7A.
Kommentarer
Trackback
