Aj att sämst i världen...
Upprymd av Julen och den allmänna stängningen av diverse jobbfunktioner, som gör all form av arbete omöjligt, har jag även uppmuntrad av boken om fotboll på 1970-talet igen hamnat in i en värld som levs genom Youtube. I går kväll avnjöt jag först VM finalen 1978 mellan Argentina och Holland. Det fascinerande är att jag kom ihåg stora delar av matchen som ju sågs i realtid hemma på Salpar skola i juni 1978. Edits reflexioner var, att farbröderna har lite längre hår än i dag och planen ser lite mjuk ut. Goda bilder. En par andra saker som jag inte märkt förut var för det första Hollands 1-1 i andra halvlek. Jag har alltid vetat att målet gjordes av Dick Nanninga, som ju blev inbytt istället för Jansen. Det har jag vetat hela mitt liv, eller sedan jag var 7 år då. En grej jag helt glömt, om det ens togs upp i finsk TV då, var att man trodde att det var Jan Poortvliet som nickade in målet. På TV bilden ser man Poortvliet jubla och bli omkramad, och även TV tekniken, samt BBCs kommentator pratar hela matchen om honom som målgörare. Hur i hela fridens dag har jag alltid vetat att det var Nanninga? Jag har ju läst statistik och rapporter, men aldrig har Poortvliet nämnts någonstans. Riktigt fascinerande!
En annan sak som jag inte märkt förut är målvakten Jan Jongbleuds agerande vid Argentinas 3-1. Kempes kom ju drivande utanför straffområdet. Holländska försvarare blockerar och Kempes försöker finna Luque med en passning. Bollen studsar dock tillbaka och Daniel Bertoni slår bollen i närmast tom bur, för Jongbleud har ju gått ut för att möta Luque. Hade han bara tagit det lugnt och stått kvar mitt i målet hade 3-1 inte blivit till och Gud vet hur finalen hade slutat. kanske det hade gått till omspel, som enligt kommentatorn skulle ha gått följande onsdag. Världen hade inte ännu infört straffsparkstävlingar i VM. Det var två år tidigare Panenka hade avgjort EM finalen just på straff. Men FIFA var inte där ännu.
Senare gled jag lite bakåt och såg klassikern från 1970, Leeds United-Chelsea. FA cupfinalen som spelades redan i april eftersom Engelska förbundet ville ha loss sina VM spelare att anpassa sig till Mexicos klimat i tid för det stundande VM. Wembley var i erbarmligt skick till följd av hästtävlingar en vecka innan. Efter en målvaktstavla riktigt på slutet gick det hela till omspel den 29/4 på Old Trafford, där spelarna bokstavligen artigt sparkade skiten ur varandra. Chelsea vann 2-1 i något som anses vara en av de största cupfinaler någonsin. 28 miljoner britter ska ha sett direktsändningen av omspelet och det var då de största siffrorna sedan VM finalen 1966.
Eftersom Fru Kickan somnade på soffan och jag fick lov att vänta på att Edit skulle somna tog jag mig ännu för att se en helhetssändning av den berömda skandalmatchen i VM 1966 mellan England och Argentina. Spanskspråkigt referat med BBCs engelska motsvarighet svagt i bakgrunden och en 100000 hövdad engelsk -60 talspublik som sjöng "Oh when the Saints"... Matchen var just så stökig som jag läst. Argentinarna lämnade planen i protest då deras nr 10 blev utvisad. Alan Ball blev misshandlad, men steg upp gång på gång. Bobby Moore och Bobby Charlton, tillsammans med Nobby Stiles var alla just så inflytelserika och eleganta som jag läst. 1-0 till England genom Geoff Hurst, vem annan. Inga TV repriser. Domaren hade inga kort, utan skrev upp nummer på nummer medan han försökte hänga med i spelet, eftersom det sattes igång direkt, utan hänsyn till att domaren skulle hinna med sina danssteg!
Då jag lade mig, vid halv 2 tiden hade ännu en gång en visshet infunnit sig. Jag förstår varför jag blev hopplöst förälskad i fotboll i tidig barndom. Trots att två (egentligen tre om vi räknar omspelet 1970 som en egen match, vilket det ju var) av matcherna jag såg i går var före jag föddes var det ur dessa lerhögar de gubbar jag beundrade steg upp. Fotboll i dag är inte annorlunda, bara väldigt olika. Taktiskt och fysiskt är det olika världar, precis som teknologiskt. Rent bolltekniskt vet jag inte. De gubbarna jag såg i går skulle kunna göra precis samma saker med moderna bollar på moderna planer som de som spelar i dag. Sen är det annat om de skulle kunna anpassa sig till det som i dag kallas elitidrottarliv.
Den här såg jag för en par år sedan senast. DDR visade att de fanns genom att slå Beckenbauers Västtyskland just i Västtyskland 1974.
Jag läste här på annandagen, som vi ju firar för att man kastade sten på St Stefanus så han dog om ni inte visste, att Finland nu är sämst i världen på idrott. Så det kan gå. Vi är bland de bästa då det gäller att lära folk läsa, skriva och räkna men bland de sämsta att springa, kasta, hoppa samt spela boll. I länder där alla inte är lika bra på att läsa, skriva och räkna där kan man i sin tur mycket bättre det där med att springa, kasta, hoppa och spela boll. Vår utmaning är att klara av bägge, som till exempel DDR. Kaj Kunnas föreslår mera doping, precis som just DDR gjorde. Jag vet inte om just det är målet och meningen, men något behöver vi nog göra, det tycker jag med.
1000-tals människor samlades utanför Storkyrkan dagen före självständighetsdagen för att se Saara Aalto som sedan blev andra i en brittisk dokutalangsåpatävling. Detta är bland de största finländska nationella stoltheterna just nu, tillsammans med snorvalparna som ska spela ungdomsishockey och en Formel 1 förare vars far är finländare. Ska vi retirera och inse att världen flyger förbi oss, eller ska vi ta upp kampen? Hur gör vi det i så fall?
Stora barnen såg glada ut genom skyperutan i Kalifornien. Pärla och Edit förbereder dockteater. Jag skickar e-post så folk åtminstone har en chans att svara. Sen fick jag just höra att Fru Kickan tydligen har semester den här veckan också. Roligt roligt...
Kommentarer
Trackback
