Jahapp.. Jag har ansvaret, tydligen.

Som många av er redan vet gick det lyckligt i går på WHA på samma gång som HJK gjorde det möjligt för oss och nu ska vi alltså möta PK-35 borta om två veckor. Övre slutserien är inte bara idrottsligt en bättre variant än den lägre. Även helt praktiskt funkar upplägget så mycket bättre, åtminstone för mig.
 
På tal om mig... Som jag förstår det, på basen av vad jag hörde mig själv säga i omklädningsrummet efter matchen, då Giovanni hade tillkännagivit att han pyser iväg till Ungern, är jag just nu ansvarig tränare för Åland United... I morgon kväll ska vi gå ihop med pojkarna och se vem som bär rollen från och med onsdag, eller hur vi riktigt gör det här. Jo, bli inte orolig. Det finns nog en lite utfunderad grund till ett koncept, men det måste förankras och inarbetas också. På samma gång ska hela slutserien spikas, arenor bokas, antagligen behöver olika instanser informeras också... Och så har vi styrelsemöte med. Inte att förglömma att vi ska få skolan att börja rulla på också. Edit har sin första dag med schema i morgon och så börjar dansen på tisdag... Hur månne jag klarar den där hårknuten?
De här ska vi hålla ihop nu fram till Edits födelsedag ungefär.
 
 
5 årsjubiléet jag nämnde i går firades med stor fest hemma på Beeks residensens gård. Jag hade ju lite småstökigt efter matchen, men hann hem, skickade pressmeddelanden och publicerade det som skulle publiceras, samt tog en par samtal som kom i rekyl efter publiceringen. Jag räknade även publikrösterna i Ålandstidningens stjärnspelartävling, hade Edit att dra en vinnare i lotteriet och så drog jag iväg ätandes en kall ostburgare som blev kvällens middag. Festen blev riktigt lyckad. Åtminstone märkte jag att spjutfinalen var över innan jag vandrade hem. 5000 metersloppet avnjöts i hög stämning då självaste värden ivrigt hejade under de sista varven skanderande "Ho Mo, Ho Mo" etc. Men Mo vann och Antti fick inte spjutet att flyga och så var det med den saken. En riktig kulturafton hade vi. Bland annat sjöngs både den skotska och den engelska, eller Brittiska enligt vissa av skottarna, nationalsångerna. Vid ett tillfälle märkte Oskar, Erik och jag att vi stått i fem minuter och diskuterat på engelska, eftersom Craig hade varit där när vi började... Efter att vi sedan slog om till svenska blev det hela lite lättare, men inte vet jag om vi nu sa så mycket klokt i alla fall. Jag var hemma då jag väcktes av Herr Landshövdings uppmanande telefonsignal i alla fall. Jag märkte även att Emilia, Madde och Rufus hade sovit här i natt. Trevligt trevligt.
 
Just nu ser vi på volleybollens bronsmatch för herrar i Rio de Janeiro... Fru Kickan, som insisterat att vi ska se volleyboll tittar stint med slutna ögon och andas med ljud... Jag lovar att hon vaknar om jag slår om till maraton. Sen undrar jag också om det kommer att kunna visas fotboll på någon av dessa kanaler som under OS har visat OS... Jag har förstått att det har varit möjligt att, precis som före OS, se Premier League och allt möjligt på TV, men i vår TV har jag inte hittat nåt efter att vi fick de här nya kopplingarna, vad de nu heter...
 
Middag vore nåt... Troligen är jag i laglig form att köra, så det kanske blir så att jag jagar upp nåt att äta.
 
Man väntar alltså att jag ska lösa det här med coachingen i ÅU nu på ett bra sätt.
Vet inte varför, men den här bilden kommer hela tiden upp i mitt huvud. "Hur svårt kan det vara?!"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0