Nå jo. De va de

Mitt i allt var den dagen igen ett minne blott. För tillfället torde mina gamla högstadiekamrater rumla om i Sibbo. Vissa uttalanden på nätet tyder på att A: Folk man inte hört av på 30 (!)år lever och B: de har roligt. Det kan komma en dag då jag också deltar i någon sådan där sammankomst. Sen kan det också hända att jag aldrig kommer att göra det.
 
Det var alltså 1986 jag gick ur grundskolan. Jag minns det faktiskt väldigt väl, för Fotbolls VM i Mexico började samma kväll. Vi hade fått till något så fantastiskt som videobandspelare och därmed deltog jag faktiskt i firandet ute på några öar och till slut i en sommarstuga där någon hade hällt ut sprit i dricksvattenämbaret, så man blev snurrig bara av att borsta tänderna... Tidig eftermiddag följande dag fick jag äntligen se Italien-Bulgarien som inledde detta VM. Altobelli gjorde matchens enda mål och redan som 15 åring tänkte jag i romantiska banor på hur symboliskt det är att han som gör sista målet 1982 (i finalen mot Västtyskland som Italien vann 3-1, jag såg den hos moster Rose- Marie i Lovisa) får göra första målet 1986. Sen på kvällen blev det Brasilien-Nordirland, den matchen då högerbacken Josimar gjorde mål på det där berömda långskottet... Skulle jag ha pratat om dessa saker med mina klasskompisar om jag hade varit där i dag? Knappast. Och om jag hade gjort det hade de bara antagligen ruskat på huvudet och konstaterat att absolut ingenting har, trots min ökade fysiska pondus, inträffat på dessa 30 år. Jag brukar tänka att det ju måste finnas fler som jag och då jag ser elever i dag, med samma nördiga statistikperversion som jag levde med i högstadieåldern, då försöker jag inte ens gå in och visa att jag också vet. Jag tror nämligen att några av mina lärare också kunde sådant där. Magnus Perret gjorde det. Jag minns hur jag diskuterade med honom om Michael Laudrups far Finn Laudrup och om Matti Murto, som även min far kände, men som Pikku Murtsi som alltid var snuvig... Är detta vettiga barndomsminnen? För mig är de de jag har och de jag lever med. Jag var lycklig vet jag i dag!
 
Mycket vatten har runnit i finska viken och över Skiftet dit min hemvist flyttades för nästan 20 år sedan. Detta betyder att jag snart bott halva mitt liv på Åland. Sug på den! Revi siitä! Direktöversättning hade blivit töntig åt bägge håll.
 
Rufus kom upp till slut och nu har han blivit med kompis också, så jag behöver inte oroa mig för att han liksom ska sova eller nåt. Väldans roligt verkar de ha och just badade de bastu också. Jag antar att detta är precis som det ska vara. Edit såg en japansk tecknad version av Ronja Rövardotter och sedan ett avsnitt av den klassiska versionen av Bröderna Lejonhjärta innan hon gick i säng med löfte att få läsa så länge hon vill. Jag älskar dessa klassiska sagor och njöt stort att få titta på dem med henne. Fru Kickan har ännu ont efter tandläkarsessionen i går och tar sig även en nattlig vila. Precis nu messade Emilia att de landat i Paris, så det är bara Linda kvar då. Hon hade inte tid att prata i dag för de planerar framtiden nu med roomisarna... Det låter väldans intressant och jag tror jag kommer att informeras om det blir något som berör mig, annars ej.
 
Då jag nu är lite nostalgisk passar det bra med en liten bild från förra sommaren då jag ännu var fotbollstränare, åtminstone assisterande sådan.
Jag vet att jag kommer att coacha på planen igen någon gång. Just nu är dock tiden då jag behöver göra annat. Då jag är på plats ges jag dock utrymme att vara i spelet också, alltså jag kan titta på och hjälpa till med träningar och matcher med sådant som visar sig behövas och jag känner att det uppskattas. Det är viktigt både för mig själv och faktiskt också för laget. Jag vill inte vara en diffus person som skickar e-post och kommer med nya byxor då och då, vilket jag tack vare Fru Kickan och Gurkan faktiskt kommer att kunna göra nästa vecka. Tack för det. Fotboll är så invuxet i mig att jag tror Robban Lampéns gamla uttalande att han dör om fotbollen försvinner kanske kunde appliceras på mig. Kanske jag inte skulle dö bokstavligen, men troligen skulle det som gör mig till mig falna ut... Många kanske vore tacksamma, vad vet jag?!
 
Jag var sen då på Veikkausliiga i eftermiddags. En god, men alldeles tydligt mjuk gräsmatta uppvisade en ganska vårrusig match. IFK Mariehamn spelade 4-4-2, eller kanske lite mer 4-4-1-1 eftersom Assis rörde sig så fritt under Orgill i den tomma ytan framför mittfältet och öppnade spelet med raka långa bollar där man ville ha en touch och sedan med följande beröring spela in bakom. Personligen tycker jag taktiken var ganska väl vald sett till omständigheterna och faktum att RoPS 4-2-3-1 bevakade ytorna framför mittbackarna rätt väl och så värst mycket space att spela i mitten fanns inte, förutom på botten av mittfältet, men där var gräset så långsamt att sidledespassningar blev mycket riskabla. Giovanni, som kom och hämtade mig från min "vanliga plats" där jag hoppas få sitta ensam, hade italienska vänner och mitt i allt hade mer eller mindre hela Åland United dykt upp och så satt vi alla där som en stor familj. Italienarna var inte riktigt toppimponerade av det rätlinjiga spelet och en liten diskussion om nordeuropeisk kontra sydeuropeisk fotbollsidentitet hade vi. En av killarna satt mest och drömde om kvällens Milan-Juventus, men visst dög detta i dag att titta på.
 
Åland egen Reggae Boy, Dever Orgill fick den äran att göra årets första hemmamål på WHA med ett skott från 16 meter som gick in via stolpen. Jag kommer så där snabbt improviserat tänkt på 2 målchanser för IFK och sedan egentligen två för RoPS. Den sista, som tog i ribban i 90e minuten var så klart närmast, men jag måste tycka att hemmalaget hade koll på händelserna. Gabbe Petrovic som "kommit hem" till Mariehamn där han bodde ett år för 10 år sen eller när det var var i mitt tycke planens bästa spelare. Alexandr Kokko visade inte upp mycket i dag, men så hängde också Kojola i honom så gott som hela tiden. Det var riktigt roligt att vara på fotboll som åskådare. Jag kommer säkert igen.
Dever Orgill. På basen av bollen avläser jag att denna bild måste vara från en cupmatch i fjol.
 
I övrigt flyter det på. Speaker för Pallokissat matchen fixades mot betalningen av en kopp kaffe. Jag blev helt crazy och lovade ut två koppar rent av i pur tacksamhet. Hittills har ingen anmälning om intresse för bussar till Eckeröhallen kommit in. Massor med folk som gillar och säger att det är en jättegod idé finns, men hur många tänker åka. Ska vi ha alla 456 med buss måste vi ha nio bussar och sen kanske då 6 Eckeröbor som kan cykla. Hör av er folk, hör av er!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0