What can I do...
I dag vill jag bara kortfattat slänga ur mig en liten fundering.
I går hade vi på skolans kollegiemöte en diskussion om ett program som ska stöda alla elever ,så individuellt det bara går att uppnå sitt eget personliga maximum. Den klassiska varianten i skolor är att man direkt tänker på stödåtgärder för dem som har det svårt. Vi diskuterade i banor gällande allas rätt till "stödåtgärder". Även högprasterande, eller sådana som inte får tillräcklig stimulans för att kunna vara sådana.. Ömma tår visade det sig vara. Försvarsställningar, taggarna ut och diverse förklaringar om "omöjligt" och "varför" och "hinner inte" med mycket mera. Resurser sägs det vara brist på. Säkert sant.
MEN. Som jag ser det är det oerhört farligt, om man arbetar i min bransch (jag menar nu både lärare och fotbollstränare- och varför inte även förälder) att gömma sig bakom vedertagna principer och "hur det är på riktigt". Verkligheten formas ju av oss själva inte sant? Att gnälla på om ökad arbetsinsats och för lite resurser är i och för sig relevant, men de för inte någonting framåt. I stället måste vi, som jag ser det, utvärdera hur vi kan göra ett bättre jobb med de resurser och de arbetsinsatser vi nu har till förfogande. Finner vi dessutom saker vi behöver lägga mer energi på eller behöver tilläggsresurser för att uppnå, då får vi ta de frågorna som påbyggnad... Tanken att alla nu gör ett maximalt gott arbete och att ingen kan göra något bättre utan att jobba ihjäl sig eller få mera resurser. Den är snobbig, självupptagen och helt åt helvete (ursäkta ordvalet, men detta är MIN blogg:-)).
Don´t ask what your country can do for you, but what you can do for your country!!!!
Så sa han- och blev skjuten...
Vad kan jag göra bättre, gällande den tid och de resurser jag har? Ett dagligt dilemma! JAG tror alla behöver ha just det dilemmat om vi ska bli bättre... i skolan, i samhället, i fotboll.. I allt!
Jag har talat! Ugh!
I går hade vi på skolans kollegiemöte en diskussion om ett program som ska stöda alla elever ,så individuellt det bara går att uppnå sitt eget personliga maximum. Den klassiska varianten i skolor är att man direkt tänker på stödåtgärder för dem som har det svårt. Vi diskuterade i banor gällande allas rätt till "stödåtgärder". Även högprasterande, eller sådana som inte får tillräcklig stimulans för att kunna vara sådana.. Ömma tår visade det sig vara. Försvarsställningar, taggarna ut och diverse förklaringar om "omöjligt" och "varför" och "hinner inte" med mycket mera. Resurser sägs det vara brist på. Säkert sant.
MEN. Som jag ser det är det oerhört farligt, om man arbetar i min bransch (jag menar nu både lärare och fotbollstränare- och varför inte även förälder) att gömma sig bakom vedertagna principer och "hur det är på riktigt". Verkligheten formas ju av oss själva inte sant? Att gnälla på om ökad arbetsinsats och för lite resurser är i och för sig relevant, men de för inte någonting framåt. I stället måste vi, som jag ser det, utvärdera hur vi kan göra ett bättre jobb med de resurser och de arbetsinsatser vi nu har till förfogande. Finner vi dessutom saker vi behöver lägga mer energi på eller behöver tilläggsresurser för att uppnå, då får vi ta de frågorna som påbyggnad... Tanken att alla nu gör ett maximalt gott arbete och att ingen kan göra något bättre utan att jobba ihjäl sig eller få mera resurser. Den är snobbig, självupptagen och helt åt helvete (ursäkta ordvalet, men detta är MIN blogg:-)).
Don´t ask what your country can do for you, but what you can do for your country!!!!
Så sa han- och blev skjuten...
Vad kan jag göra bättre, gällande den tid och de resurser jag har? Ett dagligt dilemma! JAG tror alla behöver ha just det dilemmat om vi ska bli bättre... i skolan, i samhället, i fotboll.. I allt!
Jag har talat! Ugh!
Kommentarer
Trackback
