Vari ligger det orättvisa?

Det blev sommar och sol. Edit stortrivs på fotbollsskolan, Linda och Emilia är i Estland, Rufus kom in på Lusse och Fru Kickan vill ha en stor stock flyttad. Jag hade en god vän över på kaffe, eller te egentligen och har det väl ganska okej just nu. Sen läser jag så klart nyheter om hur ett Nytt Alternativ helt bokstavligen tog över regeringen och hur kvinnor blir förminskade av män. Nu ska ingen tro att jag kommer att säga emot det sista. Jo, kvinnor blir ofta förminskade av män. Jag vill bara lite problematisera vad det egentligen är som förminskas och även kanske fundera över om man hänger upp sig på rätt saker...
 
Endel av er har kanske läst om Holmalunds damlag som mötte Mallbacken i en seriematch på en annan arena än den vanliga hemmastadion. Orsaken uppgavs vara föreningens herrlag som skulle ha en kubbturnering för sina sponsorer på den nämnda hemmaarenan. Stora rubriker och svenska landslagsspelare som mår illa blev följden så klart. Herrlagets sponsorkubb är alltså viktigare än damernas seriematch. Skäms herrar! Ja skäms alla män som tillåter detta utan att säga ifrån! Läser vi lite vidare i de artiklar som senare tagit upp ämnet ser vi att ingen i Holmalunds damsektion varit det minsta upprörda och att det hela varit ett medvetet val, med fakta på hand. Man kunde ha spelat matchen följande dag på sin hemmaarena utan problem för sig själv eller motståndarna. Sponsorevenemanget hade varit känt då serien lades, men man hade valt att spela just den dagen helt frivilligt. Matchen på reservarenan lockade dessutom ungefär fyrfaldig publik (430 per eller nåt) jämfört med vanligt. Kort sagt, inget drama men extremt fint skottläge för krigsrubriker!
 
Alltid då och då blossar den gamla omklädningsrumsdiskussionen upp gällande Åland United och WHA. För några år sedan fanns det en lokalpolitiker som minsann visste att ÅU inte fick använda WHAs inre omklädningsrum. "Det talades på läktaren" skrev hon faktiskt till mig då jag frågade varifrån hon hade fått hela grejen. Hon visste också att vi inte ens fått tillgång till omklädningrummen då vi skulle möta regerande mästarna Turbine Potsdam i Champions League 2010... Ja, jag var ju där och nog hade vi omklädningsrum alltid, förutom vi manliga ledare då. Jag, Vesa Kumpula och Bernt Schröder fick vara färdigt omklädda, för WHA är inte anpassat för damfotboll i och med ett för litet antal omklädningsrum. Det skulle ha stridit mot UEFAs reglemente att inte använda dessa omklädningsrum, så självklart användes de. IFK Mariehamns herrar fick helt enkelt packa sina grejer och ta ut dem ur utrymmena. Det samma gjorde de också inför sista matchen i Damernas Liga mot PK-35 2014 då vi hade den där rekordpubliken på nästan 1600 pers och förlorade 1-2, ni minns kanske? Faktum är att OM ÅU skulle ha ett eget omklädningsrum inne i WHA skulle detta tvingas tömmas varje gång IFK har herrmatch och tvärtom då ÅU har hemmamatch. Eftersom ÅU inte tränar regelbundet på WHA ser vi det som onödigt att flytta ut och in och har därför helt okej tillfälliga utrymmen uppe i de gamla omklädningsrummen. Det som skulle krävas för att vi alltid skulle begagna WHAs inre utrymmen vore helt enkelt att ett nytt omklädningsrum för bortalag byggdes. Då kunde IFK ha sitt, ÅU sitt och bortalaget kunde gå i det tomma. Om någon tycker det låter fånigt att inte kunna tömma omklädningsrummen vill jag jämföra det med en total städning av ditt kontorsrum. Alla personliga grejer ut och papperen i ordning och inlåsta, typ 1-2 gånger i veckan... Glömmer du är det kaos!!!
Ni minns säkert Damernas Champions League final i Berlin 2015 då Frankfurt piskade PSG? Aj inte? Nå så här såg det ut i alla fall. Alla yttre förutsättningar för själva fotbollen ges av UEFA för själva matchen. Där finns ingen direkt orättvisa om vi jämför med herrar.
 
 
 
Jag kan även här och nu avslöja en sak. Åland United får träna på WHA. Vi har tränat där inför våra hemmamatcher under de senaste åren och vi får precis de träningstider vi ber om, ifall bokningsläget tillåter, precis som IFK Mariehamns herrar. En person såg mig på WHA för nån vecka sedan och sade menande och undrande "Jaså, ni får alltså träna här åtminstone!". Varför skulle vi inte få? Nu då vi är en Mariehamnsförening får vi ännu mera faktiskt. WHA är väldigt tillmötesgående. Orsaken att vi inte tränar där oftare är att vi helt enkelt inte har råd! Nej, vi har inte råd och därför tränar vi ute på landsbygden på våra gratisarenor Hammarvallen och Markusböle. Jomala Konstgräs, som vi måste betala för dock är ett tillhåll inför bortamatcher på just konstgräs. Det är alltså inte att vi inte får. Det är att vi inte har råd!
Ett fint evenemang för flickfotboll hölls i söndags på Vikingavallen. IFK grön (med Edit som nr 18) möter här Åland United (som vi samlat ihop av flickor som spelar i pojklag inom LIF, IFFK och IF Fram). Bästa tid (enligt någon i alla fall), bästa vädret och bästa underlag gavs flickorna, som faktiskt är vana vid bra tider och bra planer. Det där som man läser om att flickor ges sämre träningstider gäller inte på Åland, faktiskt!
 
 
Det jag säger nu låter som om jag vill säga att kvinnor inte alls förtrycks inom fotboll. Egentligen är det det, men ändå inte. Jag kan erkänna att jag avskyr då folk häver ur sig "det där skulle aldrig hända inom herrfotbollen" eller inom herrfotbollen då man säger att det inte skulle hända om det vore HJK...  De flesta saker har sina naturliga orsaker och det är dessa som är problemet!
 
Varför har vi inte råd att träna på WHA? Varför gör vi inte flerårskontrakt? Varför måste spelarna jobba utanför fotbollen? Det är tre ÅU frågor för A-laget. Ett svar är att det kommer för lite publik till våra matcher för att vi ska kunna få de inkomster vi behöver för att räta ut alla de tre frågetecknen. Att det kommer lite publik påverkar sedan sponsorerna så klart och det blir i längden ännu mindre att klara sig på.
 
Varför kommer det så lite publik och varför är sponsoreringen allmänt tagen mindre än för till exempel IFK Mariehamns herrar? Där är pudelns kärna. Det är här man inte tar oss riktigt på allvar. Och det leder så klart till att då man kommer till platsen för att ge det en chans tycker man att det ser "enkelt och amatörmässigt ut" och så liksom biter det en i svansen. Det är här det hela blir ett enda moment 22. Vi kan inte klaga över att inte ges möjligheter. Vi bara har begränsade förutsättningar att använda oss av dem. Det är där skon klämmer!
 
Om jag inte visste att tex UEFA delar ut miljarders euro till olika halvtaffliga herrlag som spelat i turneringar och fallit ut i första omgången av kvalet (lite som IFKs herrar) medan finallagen i Damernas Champions League ibland inte har riktigt råd att flyga till landet där de ska spela skulle jag kanske inte tycka så mycket. Nu tycker jag dock att det, eftersom det finns pengar kunde användas där det behövs. Medveten om att jag låter som en socialdemokrat stoppar jag upp genom att fråga vad som anger behov. Emedan herrarna har tjänat ihop dessa pengar, jo det har de, försök inte säga emot där, ska inte då herrarna även ha tillgång till dem? Tycker man så, fine. I så fall ska man dock inte säga att man är för damfotboll och vill utveckla den. I dag behövs en viss, eller låt mig säga som det är, massor av särbehandling för kvinnlig fotboll genom rena och skära ekonomiska bistånd. Detta ifall vi vill att flickor och damer ska kunna använda sig av de möjligheter som nu redan skapas för dem att spela fotboll på hög, mellan eller kompisnivå. Bara vi som arbetar inom skrået kan visa oss värdiga denna, men bara den stora allmänheten kan skapa berättigandet genom att ta det till sig.
 
Är det svårt att få ihop? Jo, det tycker jag! Amen!

Mitt Fosterland- ljud högt du tomma ord...

Inte är det väl så mycket att orda om egentligen. En boll bakom en oorganiserad backlinje och en retur. Sedan en uppoffrande språngnick och dåligt försvar på inlägg och så var det förlust igen. Inte ens att en ukrainare nickade i egen ribba så Jolle kom åt att näta från retur räckte till poäng i Tammerfors... Inget nytt och lidandet fortsätter. På allvar talar folk om den nya chansen att kunna uppnå ett slutspel för herrar genom att spela i UEFA Nation´s Leagues lägsta division med Malta, Liechtenstein , Luxemburg och Gibraltar typ...  I min barndom hörde jag berättelser om hur vi slog Sverige och vann Nordiska Mästerskapen på -60 talet... Nu får jag bli en sådan som pratar om hur vi föll ur VM mot Ungern i ösregnet på Olympiastadion och hur det blev 0-0 i Lissabon (eller var det nu var vi mötte Portugal i den där avgörande matchen) och nästan, alltid nästan kom till de där turneringarna! Jag kommer att prata om Bubi som flög in då vi mötte Belgien hemma, hur vi slog Portugal 0-5 i en träningsmatch, om Litmanen som kom in och avgjorde mot Azerbaizhan hemma i minusgrader och om Hyypiä och en massa andra mytomspunna figurer. Folk kommer att gäspa och fokusera på nästa mästarmöte mot San Marino... Eller Åland...
 
Damerna var i Kina och gjorde två mål åtminstone. Jag såg inte matchen och kan inte säga så mycket. 2-4 borta mot Kina är väl acceptabelt... Kanske...
Kina är en stormakt både allmänt och inom damfotboll. Minns ni att Finland spelade EM-semifinal 2005? Jag är i högsta grad delaktig och det finns en möjlighet att gräva en stor grop och fylla på massvis med mylla samt försvinna och hoppas att åtminstone maskarna har nytta av en, eller så att tro på en framtid och arbeta häcken av sig för att en ljus sådan ska kunna uppnås. Just nu regnar det, men jag är nog beredd att vara med. Utmaningen är att finna de rätta metoderna, precis som i läraryrket och de flesta andra yrken med kan jag tänka mig...
 
 
Det regnar ja... Jag var just och lämnade Edit på IFKs fotbollsskola där hon blev mitt i ösregnet sparkandes boll iförd en drakregnjacka... Jo, hon har torra kläder och mackor med. Det blir nog bra!!!
I går spelade hon uppoffrande försvarsspel bland annat mot Åland United på Vikingavallen.
 
 
I går kväll fick Linda äntligen introducera Parks and recreations och Mr Ron Swanson för mig. Jag blev mäkta imponerad och såg mig, tillsammans med min äldsta dotter igenom hela säsong 1 och lite in på säsong 2. Ron är en riktig hedersman! Det har jag sagt nu och tror inte jag ändrar mig!
 
Just nu håller min USA baserade dotter att introduceras i SKAM (alltså serien) av min tills vidare på Åland bosatta äldre dotter. Ordet Kjempedritt hörs ymnigt... Precis i det samma undrar Marjukka om hon ska få sina repliker till radioreklamen som ska spelas in om en halv timme. Lillemor meddelar att ordinarie biljettförsäljare är borta i helgen och Harry har inga nationalsånger att spela. Styrelsemöte klockan 17... En vanlig måndag vad det verkar.
 
I morgon är Maiju hemma från Kina dessutom. Vi går vidare och framåt, eller åtminstone i nån riktning vad det ser ut. Sannfinländarnas riktning är också den rätt tydlig. Mitt tips är att det partiet är tudelat, eller splittrat i mindre enheter före, låt oss säga nästa pingst.... Som min far uttryckte det här i våras. Det är tur att vi fyller 100 år i år, för det är osäkert om det blir 101... Som Pongo och hans dalmatiner då.... Fast ungarna var 99 där om ni minns filmen?
 

Covfefe

Vi kanske liknar varandra, Donald Trump och jag även på andra sätt, men åtminstone delar vi, lite i olika divisioner i och för sig, egenskapen att tillåta folk att tolka det vi skriver på sociala medier till sin egen fördel, eller åtminstone till nackdel för någon. Vad Trump skriver bryr jag mig faktiskt inte så mycket om, förutom att jag ofta förundrar mig över vad som kan tänkas hända där under den gråa kalufsen och jag tror mig anta att de flesta som läser mina inlägg nog känner lite det samma. Ibland känns det tydligen viktigt i alla fall att diskutera med andra om vad jag har skrivit. Det får man gärna göra, men då får man, precis som då vi diskuterar Trumps twittranden veta att man för vidare andrahands eller tredjehandsinformation enligt hur vi själv har förstått allting.
 
Jag var i skolan i dag och träffade folk, som liksom jag inte ville vara där när andra var där, så det blev ju lika lyckat som då man tvingades bilda kloster i det gamla Egypten för att folk skulle få vara ensamma ifred och i grupp... Mycket riktigt var det inte personerna som tar åt sig som tagit åt sig, utan det var andra som bestämt sig för att få den som inte tagit åt sig att göra det. Precis som ute i världen då. Nu önskar jag alla dessa en trevlig sommar och har själv stora förhoppningar att inte behöva gå in i det där huset före i augusti. Då blir det ett riktigt helvetesrysare till läsår. Det talas om 29-30 veckotimmar (av max 30 möjliga) undervisning. Det är helt självförvållat så det är inte synd om mig, men tufft så attans blir det. Julfest visar det sig ha blivit igen. Då får ingen som känner minsta form av kissnödighet läsa denna blogg, då blir det ingen julfest!!! Baby ska vi ha och lägerskola med klassen. Sedan hoppas jag vid Gud att vi i ÅU spelar oss till övre slutspelet så vi slipper Uleåborg, Jyväskylä och Kokkola borta under september och oktober... Mitt kontrakt är slut i slutet av november, men nog ska det väl fortsättas på nåt sätt kan tänkas. Eller det där bestämmer ju inte jag...
 
Morgonen började med kaffe och sedan iväg till Hammarvallen där Samuel igen levererade i solskenet. En räddning i hörnet a´la Gordon Banks och en lindning av Olivias handled a´la Willy Van der Kerchof  från VM finalen 1978 blev behållningen, förutom att igen vara tillbaka där allt började i ÅU. Som målvaktsuppvärmare...
 
Efter en hel dag först på planen, sen i skolhuset anlände jag hem till ett hus som var fyllt av kvinnor, främst i åldern 6-8 år, men även Fru Kickan.
Jag fick höra att Edit och några till varit och sprungit i Together for Life... Tydligen var det driv i steget... Imorgon tre fotbollsmatcher för fröken då... Linda som jag såg lägga sig vid 1 tiden i natt hade också åkt sin kos med Emilia som alldeles tydligt hade varit här då... Jag har tömt diskmaskinen, men inte tvättmaskinen kan jag rapportera i det samma.
 
 
Vad annars? Jag såg inte Sverige-Frankrike i går. Jag såg inte heller Sverige Tyskland för nåt år sedan, så jag har tydligen missat alla moderna klassiker i svensk fotbollshistoria. I morgon ska jag dock se Finland-Ukraina och jag har redan krampkänningar och olustkänslor...
 
Både självstyrelsedagen, det brittiska parlamentsvalet och diverse andra saker, såsom Sannfinländarnas ordförandeval och inte mist Trump mot FBI har gjort att jag fått ta del av väldigt mycket uttalanden från politiker. Dessa gör mig allt mer säker på att jag inte vill vara en sådan. Politiker, journalister och fotbollsdomare har ju som sin livsstil att alltid vara säkra på att de har rätt. Just det kan jag inte stå bakom med mig själv. Hur ska jag kunna uttala mig om skärgårdsfärjor, skattesatser och stå bakom mitt partis åsikter i parlamentariska frågor när jag ju inte kan nåt om dessa saker som är värda att uttala sig om. Precis som jag lär eleverna, eller åtminstone informerar dem i hopp om att de tar till sig: "Jag vet inte" är inte tillräckligt! Nej, det är det inte, men om det är sant då? Skulle jag kunna vara en politiker som säger att jag inte vet om jag faktiskt inte gör det? I så fall kanske, men så funkar det nu inte. Man ska alltså häva ur sig okunniga och puckade uttalanden och verka som om man själv tycker man sagt nåt klokt... Ja nå.. Hur skiljer det sig från vad jag annars gör egentligen?
Här är en ÅU hälsning från Kina förresten. Jenny (ÅU 2017), Adde (ÅU 2008-2014) och Snöge (ÅU 2014) spelar alla för Finland i morgon där borta i fjärran öst.
 
 
Tvättmaskinen är klar hörde jag. Eller nej. Det var nog fel... Att lägga sig på soffan känns faktiskt just nu mest aktuellt... Förresten ska Tuppen få heta Hjärtrud. Tack till alla förslag som hjälpt mig att fatta detta tunga beslut!

"Hei somebody vittu press"

Rubriken är denna kväll ett citat. En av Åland Uniteds spelare dirigerade sitt lags spel under Samuels 3v3 matcher som sög musten ur mången cell. Repliken symboliserar också den värld vi lever i och vår mångspråkiga och -kulturella verksamhet. Inte en tveksamhet i var Marj... alltså spelaren menade, fast man inte talar ett ord finska, svenska eller ens engelska för den delen. Det är en viktig grej här på självstyrelsedagen. Åland, folk, nationer består av människor som vill höra till det folket och den nationen. Inte kan man utifrån reglera vad som är "äkta åländskhet" eller "typiskt finskt"... Om man , liksom jag känner mig finländsk och åländsk på samma gång, då är det min rättighet att göra det. Lika lite som man kan säga åt en människa att han/hon är muslim eller inte, det vet bara människan själv, kan man berätta åt en annan människa vilken folksjäl han eller hon har. Så är det bara. Sen kan det sägas på massor av sätt med massor med språk!
Oj, nu kom det en bild på vår målvakt här också... Undras varför...
 
 
Det var allmänt skönt och roligt att se laget igen, efter en hel veckas uppehåll. Soligt och skönt! Skulle det inte vara sånt kaos annars skulle det bara ha varit värt att finnas. I morgon klockan 10 igen och sedan hade jag tänkt mig åka till KHS och få det där klassrummet städat. Det är synd, men det måste erkännas att detta år finns det mindre än någonsin som ger mig motivation att gå in där före i augusti. Synd, det brukar inte vara så. Säkert nåt temporärt bara.
 
Gertrud har fått några namnförslag... Jag tror banne mig att han ska heta Hjärtrud. Det är manligt och dessutom väldigt... Tuppigt... Kanske han får bo här hos oss över sommaren och sedan komma in i klassen då det är dags. Okej?
 
Solen skiner. Gurkan har bjudit till utomhusvistelse och där sitter Fru Kickan, som i och för sig vill komma in halv 9 och se Finland-Kina i volleyboll, Linda, Lindas Kompis och så Gurkans och Fru Kickans kompis. Edit har flytt in i sitt rum där hon läser för att sätta nåt rekord de har satt henne på att slå från hennes skola över sommaren. Bra läge här första dagen att komma igång.
 
Folk talar om att Sverige ska spela mot Frankrike i kväll. Som vi talade med Kjelle vet vi inte på vilken kanal det kommer och att det är lika bra så man slipper se det.... Kjelle stod för övrigt för dagens replik, förutom den som framkommer i rubriken. Medan spelarna joggade ned stod Kjelle och tittade ut över planen. Då jag frågade honom vad han tänkte på svarade han: "Jag tycker det skulle vara häftigt om det kom en älg inspringande här över planen just nu." Ja det kan man tycka Kjelle. Ses på Hammarvallen i morgon vetja. Klockan 10!

Ska Gertrud verkligen verkligen heta Gertrud?

Låt mig börja med att önska alla en glad Självstyrelsedag! Benko, som vi här ser på en bild från 2007 då han står upp för sitt Åland på Rhodos, får demonstrera det vi alla, eller åtminstone några känner inför vårt Landskaps bemärkelsedag!
På den här tiden var Öspelen heta tillställningar och så gott som hela Åland United bildade Ålands damlag tillsammans med några damer ur IFK Mariehamns damer. Tiderna är andra nu och det gäller inte bara damfotbollen. Åland är ändå Åland på gott framför allt och även på det lilla onda som vi mår bra av att erkänna för oss själva ibland.
 
 
Jeppjepp. Business as usual. En konstig känsla efter skolavslutningen för min del. Jag blev lite onödigt demonstrativ tror jag i går och det satte en del smolk, närmast i min egen bägare. Jag hoppas att jag inte förstörde någon annans avslutningskväll. Själv hade jag det lajbans. Jag drack skumvin och såg på Viasat History och hade det bra! Nu hoppas jag alla kolleger och elever har det bra så klart. Min känga gick mot byråkratin och den slog mot mig själv enbart. Så, byråkratin vann kan vi säga!
 
Linda ringde just och ville komma och hänga med Edit, vilket hon hjärtans gärna får. Jag försöker hjälpa Samuel att komma in i damfotbollens värld där katastrofer av tsunamidimensioner ständigt lurar bakom tillsynes lugna hörn. Telefonsamtal från Kina och sms från Lettland har hittills mottagits i ämnet denna dag. Kjelle har lovat leverera bollar och koner. De övriga bollarna och västarna hoppas jag att någon annan levererar då jag
åtminstone inte vet var de är...
 
Sen var det då Gertrud. Kan en tupp heta så? Självstyrelsedagens tema för er alla blir att sända in namnförslag till fågelstackarn.
 
Jag tror (!) att Blobben har ett namn som vi kommit överens om... Men nu gäller det arbetsnamnet Gertrud!
 
Jag har väldigt svårt fortfarande att vänja mig vid att Edit har ett kramisdjur som heter Gary...

Ett herrlandslag som spelar som små flickor och en tupp som kanske ska heta Gertrud

I går kväll då vi satt och såg Finland-Liechtenstein utbrast Edit efter några minuter. "Det här ser ju lite ut som då mitt lag spelar. Alltså, de sparkar iväg bollen och springer rakt fram och passar jättelite till varandra.". Då jag var i hennes ålder kunde jag utan problem räkna upp Västtysklands och Hollands startelvor, jag kände till de viktigaste klubbarna i England, Västtyskland och Italien, bland många andra och självklart kunde jag lagen i den finländska mästerkapsserien och många spelare utifrån alla de nämnda. Men jag kunde inte analysera fotboll lika snabbt och självklart som Edit gjorde i går. Finland-Liechtenstein 1-1 alltså. Edit tyckte även att planen såg så liten ut då man filmade så långt nerifrån och inte uppifrån som man "ju brukar".... Jag vet inte om flickan blir fotbollsmänniska som stor, men hon har syn för både helhet och detaljer.
Frågan är om det är den främre eller bakre raden som borde spela... Jag måste se hela Italien-Uruguay senare på kvällen för att bli lite mindre upprörd...
 
 
Sommarlov var det sen också jo. Jag stod och höll kyrkvärden sällskap längst bak. Jag fick mig sjunget "nationalsången" alltså "Den blomstertid" innan jag smet ut och gick till skolan. Rufus hade fått sitt avgångsbetyg, men skickat hem det med sin mor (Jag for dit sen och kollade så jag har sett och hållit i det...) Pojken såg nöjd ut och det är huvudsaken. Sen såg jag folk från 7A också. De hade lämnat en prydnadsfågel... En tupp av nåt slag på katedern. Den ska vi ha i klassen på hösten. Jag bad dem jag såg lämna in namnförslag så vi kan ha en namngivningsceremoni i höst. Det enda förslaget som kom in var "Gertrud". Det vore väl fint? Tuppen Gertrud i 8A... En par elever tog sig för att röka cigarretter också, så där precis efter avslutningen fick jag mig berättat. Jag var ju inte på jobb, så jag tipsade dem bara att använda sommaren till att sluta röka. Annars måste jag ställa till med beroendevård och psykologsessioner i höst. Det vill varken de, jag eller psykologerna, så sommaren ska få sköta sitt jobb. Jag manifesterade sedan min egen frihet genom att inta lunch helt själv på Hesburger!!!
 
Även Edit har fått sommarlov. En par filmsekvenser på facebook visar hur hon uppträder med hela kroppen vid våravslutningen...  Fru Kickan, Linda och Emilia satt i publiken och trivdes säkert bra, tror jag. Måtte Edit få en bra sommar. Just nu är hon hemma hos Klasskompis H och jag är lite osäker på när hon ska hämtas. Middag ska hon ha i alla fall och sen fotbollsträning.
Här är från senast då Edits lag spelade. Detta är rentav matchen då hon kallades "Supermålvakten" av Bajens coacher. Ganska starkt i en match som förlorades 0-8. På söndag smäller det igen, i Jomala och sedan är det fotbollsskola i Backeberg hela veckan... SEN får hon ledigt, som hon själv uttrycker det.
 
 
I morgon är också Åland Uniteds A-lag tillbaka från sin sommarsemester på en vecka. Samuel får hålla i tyglarna och jag tänker åka ut och hjälpa lite, åtminstone moraliskt. Det är bara lite på en vecka tills 100-årsjubileumsmatchen mot PK-35 går. Alandia Cup invigning är det också, men jag måste säga att om någon, vilket jag inte erkänner att jag haft, har förutfattade meningar om Alandia Cups organisations flexibilitet kan jag bara säga att de är flexiblare än gummi. Om ÅU vill kan ÅU ha cafeteriaförsäljning under hela invigningen och sedan hela matchen efter det. Någonting säger mig att vi borde vilja det.
 
NU har det visat sig vad vi behöver göra med våra sopimuksettomia amatöörejä. De måste bli sopimuksellisia och då måste det gå till som jag trodde från början. Det jag då inte visste var att det är enda sättet. Ingens vardag ändras, förutom administratörernas och byråkraternas.
 
Till slut vill jag be om ursäkt för alla vars känslor jag verkar såra här i min blogg. Är det dags att sluta för fjärde gången eller kan vi fortsätta och försöka se det positiva jag oftast menar? Det finns ibland lite kritik också i texterna. Den går nog hem hoppas jag! Men de allra flesta menar jag nog bara att vara snäll med!
 
Glad sommar KHS och ex KHSare! Vardag i Åland United nu fram till... Nyår? Eller, mitt kontakt är ju slut den sista november så vi får se hur man vill ha mig... Kan jag få sparken från KHS förresten? Vem kan ge mig det? Skoldirektörn? Gud? Nån?

Till 7A och några till

Eftersom det mesta alltid går som vanligt fick jag inget läge att träffa min 7A som jag hade tänkt och även trott att var planerat. En helt oplanerad grupp i slöjd slängdes det fram åt mig och sedan kom Kristina tillbaka och ordinerade film... Jag som hade tänkt säga nåt fint åt klassen min jag. Elev E sade att de ju hade tänkt ge nåt åt mig, men det får väl bli till nån annan gång då... Ja, det får det väl. Satt i perspektiv kan ju alla som tidigare gått i 7A under mitt kommando fundera hur mycket ni minns av denna första skolavslutning i högstadiet... Knappast är det någon som minns så jätte mycket efter något år om jag ska vara helt ärlig med mina övertygelser. Jag tror faktiskt att jag är den som minns mest och det är med känslorna. Ofta är känslan att knyta ihop något och att få se eleverna gå ut genom den där dörren och bli 8or en symbolisk minikatharsis.
 
Nu är jag tjänstledig i morgon och kommer inte heller att kunna organisera en träff med klassen då, just för att jag är tjänstledig. Sandra är bussig och hoppar in. Barnen kommer att klara sig helt galant och det hela känns tokigt bara och enbart för mig. Jag har dock valt detta, som ni vet, eftersom det ålades mig och så kan jag smyga in i kyrkan och hoppas att ej bli ertappad. Eftersom jag skriver om det här och jag vet att sådana som är de enda som skulle ertappa och bry sig om detta läser vill jag rikta en glad hälsning till er. Ni vet var jag finns om ni vill ha ut mig. Nu tror jag inte ni vill det, så jag står där vid bakre dopfunten och trynar, ska inte störa. Lovar! Bara jag får höra min sons namn räcker det för mig. Då vet jag att han bevisligen klarat av sin läroplikt och jag är lättad, stolt och glad.
 
7A ja. Ett läsår svischade iväg. På bilden här under är ni ännu små och oskyldiga. Det var augusti 2016, eller var det redan september? Nu har det gått en vinter och ni kommer alla att få ett betyg som ger er rätten att gå i grundskolans åttonde klass nästa läsår. Ni är en stökig och oerhört charmig skara. Faktum att många av er är rädda för mig är troligen det enda som hindrat er från att bokstavligen bli under bussen detta år. Ni lyckades få till de största enskilda förlustsiffrorna i dagens fotbollsturnering (0-10) och han som skulle ansvara för laget drev mest omkring med andra och fick därför en riktig utskällning av mig.
 
Ni är rätt enastående, som individer och grupp. Jag säger det nu och tror mig kunna få bekräfta det om precis två år. Min förra klass kallade jag "Crazy gang" i denna blogg (Jo, minns ni våravslutningen på åttan?). Er, årets 7A och höstens 8A kallar jag "Mina Minnions". Det kommer att gå så bra för er, då ni knyter era nävar och på riktigt tar tag i olika projekt. Det bevisade ni redan i våras i mitt klassrum. Då ni inte behöver vara rädda för att hålla koncentrationen, det är då tillväxten sker. Jag gillar er barn, min klass! Ha en fin sommar! Vi ses i augusti... Datumet och klockslaget står visst på betyget så kolla där...
Så här såg 7A ut i höstas. Nu ser de ganska lika ut, men lite större...
 
 
Till mina kolleger önskar jag likväl en god sommar och tackar för läsåret som gått. Vi ses nog i morgon, dem av er som korsar min färd. Ni ska veta att jag gillar er också. Ni är orsaken att jag jobbat i KHS nu i 21 år snart.
 
Sen finns det andra jag också skriver till, så här snabbt.
 
Till Finlands Bollförbund: Det är utmärkt att vi utvecklar regler för transfers och registreringar. Men djungeln av "sopimuksellinen amatööri" och låneavtal som inte kan göra en "amatööri" till en sopimuksellinen sådan trots att kontrakt är skrivet är just nu inte till för att göra spelares eller klubbars vardag lättare, bättre eller ens mer professionell.
 
Till IFK Mariehamn: Kanske vi bara borde göra som jag föreslog från början och inte hålla på och pallra med dessa papper fram och tillbaka? Tror ni inte att jag har spelarens bästa för mina ögon... Ja, vad ska jag säga? Vem ska jag bevisa min oskuld för?
 
Till Domarna i dagens fotbollsturnering: Tack ska ni ha alla fyra. Dagens turnering flöt på och var faktiskt den stabilaste vad kommer till arrangemangen av alla motsvarigheter jag varit med och arrangerat. Raissa och tre killar fixade fyra planer galant. 9C, som piskade upp lärarna i semifinalen (Rektor Kigge blev lärarnas enda målgörare för dagen med en liten placering i kvartsfinalen mot 9E), vann ett hårt muckande 9A, med bland annat Rufus i laguppställningen i finalen. 8E tufsade till 8C i det yngre slutspelets final och trots mycket vacker fotboll, av främst flickorna i 8C och 8F var det 8E som med mannamod och kraft dundrade hem pokalen.
 
Till några kolleger igen: Vi har blivit av med två sopsäckar. Varje år bär jag ut tre säckar med strandleksaker ur cykelskjulet inför utfärdsdagen. Varje år bär jag in dem igen, så jag kan ta fram dem ett år senare. Nu fanns det bara en sopsäck att bära in. Jag är tjänstledig i morgon. Var är två sopsäckar? Måste hela planeringen göras om nästa år, eller kommer de fram?
 
Till Finlands herrlandslag i Fotboll: Gå nu för Jössenamn inte och sumpa matchen mot Liechtenstein i kväll. Klockan 19.00 kommer den på Viasat för alla oss som inte är i Åbo...
Till slut, av någon orsak, en bild av Gareth Southgate som deltar i en militärövning med sina landslagsspelare. Någon sa att detta är vad han får för straffmissen i EM 1996... Tro de.
 
Till dem som inte blivit nämnda: Jag har inte glömt er.
 
Nu får det vara slut på läsåret 2016-2017 för min del! Sista schemalagda arbetsdagen i skolan är över för mig. Bara icke schemalagt arbete kvar och så en hel massa fotboll.....
 
Aj jo. Mat-Inger hällde vatten över Rufus i matsalen och beskyllde sen honom för att ha gjort hennes bröst våta.... Over and out!

I fought the law (And the law won)

Jag inleder med att säga att allt är mitt eget fel och att det är fråga om ett lyxproblem. Jag säger också att inget av detta är riktat mot Rektor Kigge, som försöker sitt bästa och är en bra karl. Jag bara förklarar hur saker kan bli krångliga då de krånglas till, vem som än krånglar dem.
 
Tydligen är denna personliga lilla blogg en ganska kraftfull faktor, då man väljer att se den så. Jag har ju tidigare berättat, både här och framför allt i real life om hur befolkningstillväxten och brandmyndigheterna i kombination med Jomala församlings flexibilitetsviljas begränsningar leder till att årets skolavslutning för första gången i KHS historia (vad jag vet) måste separeras. Åk 7, där jag är klassföreståndare har sin ceremoni i skolans auditorium medan åk 8 och 9 som vanligt har sin avslutning i kyrkan.
 
Som de insatta läsarna vet, och det finns av er har jag fått märka, går Rufus ut 9an i övermorgon och jag, som under åren fått mig en hel del då jag inte bevistat mina barns jul- och avslutningsfester, som Vikingaåsen ofta trängde in precis samtidigt som KHS motsvarande, hade tänkt se till att jag skulle närvara denna sista gång innan det är dags för någon form av gymnasialstadieexamen om några år.
 
Som sagt är detta ett lyxproblem och jag är väldigt medveten om att man söker tjänstledighet om man inte är på plats vid sin egen tillställning tex för att se ett barns avslutning i en annan skola. Detta är första gången min medverkan i mina barns avslutningar i min egen skola skulle omöjliggöras, så vi får se detta som ett prejudikat. En gång för miljoner år sedan kilade jag, med dåvarande rektorns goda minne, över från vår julfest till Vikingaåsen för att sedan återvända till vår. Den gången blev det ett jättekackalorum eftersom elever ut min klass hade trampat in pepparkaka i golvet och jag nästan halshöggs av kolleger, som annars är lugnet och kärleken själva... När Linda var skolans Lucia var hennes mor inbjuden och satt på hedersplats (något jag unnar henne och inte på minsta sätt är bitter för), medan jag stod längst bak i auditoriet och formellt jobbade. Då Linda och Emilia gick ut nian satt jag med mina sjuor och hörde och såg knappt nåt alls och är dessutom ihågkommen av dem för att jag missade kaffet med dem för att jag delade ut betyg åt min egen klass. Lyxproblem, men de har varit betydande för barnen...
 
Denna gång, som då är den enda och sista gången jag har ett barn som examineras ur min egen skola hade jag tänkt vara smidig. Sandra ställer upp och sköter min roll med sjuorna, som jag får se till att avtacka senast i morgon på något sätt ifall jag inte kommer åt att se dem som jag vill på torsdag. Själv tänkte jag befinna mig i kyrkan på föräldraplats, men i lärarmundering för att se det hela utan egen klass för första gången, men ändå på jobb ifall nåt behövs göras. Jag ville inte vara hemlig, så jag har berättat om allt detta för i princip alla. I dag fick jag veta att jag måste ansöka om tjänstledigt för att inte vara på sjuans avslutning.
 
Okej. En blankett fylldes i. Jag har ansökt om tjänstledighet utan lön. Det kommer nu att göra mig till en lagbrytare. I och med att endast en förälder per barn är tillåten i kyrkan (eller jag vet ej, jag har inte fått en inbjudan eftersom jag ju jobbar i huset ändå) och Rufus Mamma självklart finns på plats (jag vill inte att hon ska avstå för min skull!) är jag egentligen inte tillåten att gå in i huset. Det är nu jag på riktigt bryter mot reglerna, genom att följa det byråkratiska regelverket!
 
Vore jag lite fräckare skulle jag nu tacka brandmyndigheterna, Jomala Församling och Södra Ålands Högstadiedistrikt för smidighet och mänskligt bemötande. Nu gör jag ju inte det utan konstaterar att för dumt huvud får kroppen lida. Jag kommer att befinna mig i kyrkan på torsdag morgon, längst bak och nära dörren så jag kan avlägsna mig utan att störa om jag beordras att göra det. Varför skriver jag om detta? Kanske för att jag skrivit om allt tidigare också och det tycks ha betydelse.
Minä seison nyt kovennettua...
 
 
I övrigt har dagen innehållit en i mitt tycke lyckad samarbetsseminariedag med Elevrådet och Friends, gräsklippning, betygsutskrivning och rapportering till FBF om varför en spelare som borde vara registrerad som "sopimuksellinen amatööri" står registrerad som "amatööri" och förberedande kontrakt för målvaktstränare...
 
Landslaget for till Kina och i morgon är det Elevrådets fotbollsdag. Eftersom jag i min dumhet skrivit fel datum har jag med god tur 4 domare för 4 planer på morgonen. Har jag det inte får jag lösa det på nåt vis. Fråga ej hur!

Vems är ansvaret?

Först bara snabbt en blick tillbaka på helgen som var. Dotter Linda anlände på fredag kväll från USA. Just före det hade Old Mama och Papa Virta, tillsammans med tre minnions av släkten Melleri kommit från Sibbo. Vi mötte Linda på flygplatsen och allmänt jubel uppstod.
 
Lördagen var sedan stora Studentdimissionsdagen. Emilia, en till dotter som jag är så jätte stolt över fick sin mössa och några stipendier. Hon lär vara bland landets (vi talar Finland nu) topp 100 i matematik och sen är hon tydligen en snidare på psykologi och dans också, som om jag inte vetat... Svärson Joel, som också fick en mössa fick även han ett stipendium. För Social kompetens... Var det något om att flickor söker sig till figurer som påminner om sin egen far... Inte för att Joel nu riktigt motsvarar mig. Han är bättre på så många saker... Själva festen gick utomordentligt väl. Jag ställde mig som portvakt och dryckesutdelare och hade en oerhört avkopplande stund då jag utan ansvar, eller ett visst nog kanske, kunde slänga käft med alla som kom och gick. Emilia och Joel kom sedan hem till oss klockan 4 på morgonen, då Emilia ringde eftersom hon inte hittade reservnyckeln. Sedan sov de bort champagnefrukosten.. Det var nog säkert i sin ordning ändå.
Här är min dotter Emilia i all sin glans. Måtte du lyckas med dina mål och få ett fullvärdigt och lyckligt liv!
 
 
Helgen flöt sedan på, ibland bokstavligen som på Mariebad, ibland mera bildligt, som under diverse hämtningar och morgonmålsätningar vid fyratiden på eftermiddagen för att vara klar för en middag som min Mor tillverkat i vårt kök, eller under Juventus-Real Madrid som vi såg inte en, utan två gånger. Bägge gång slutade matchen 4-1 till Real Madrid. Tänka sig. . Även Fru Kickan deltog i måltiderna och åt snällt, trots att hon är gravid. Hon börjar bli tjock, som Rufus sa... Edit har haft en oerhört bra helg vad det verkade i morse och nu är även hon inne på sin sista skolvecka av sitt första skolår. Eftersom vi ju är självstyrda här på Åland får grundskoleeleverna inte sluta samtidigt som de fastländska motsvarigheterna.
 
Just lite sådant tänkte jag säga snabbt om. Alltså inget om självstyret, men om grundskola och överhuvudtaget synen på vad vi är och varför. Det är oerhört vanligt att skylla på omständigheter inte sant? En hel drös nior, som i dag ska ställa ut sina projektarbeten dräller in och vill ha tillgång till en dator. Dessa borde dock ha bokats tidigare, vilket de förvisso informerats om, så de får en bild av vuxenvärlden genom att få vänta och se ifall något öppnar sig. Endel elever blir ganska paffa, då de ju räknat med att bli omhändertagna som alltid. Gissa vem några människor som hör detta skyller på? Föräldrarna! Alltså, skulle barnen ha bokat sin dator enligt instruktioner om inte föräldrarna varit så slappa och dåliga? Vad tror ni föräldrarna tycker? Jag som förälder skulle kanske tycka att det är en slapp och dålig skola som inte lär ungarna att följa instruktioner!!! Se hur vi alla blir av med vårt eget ansvar här! Vi kanske, likt med patienten i förlossningssalsscenen i Monty Phytons "Meaning of Life" glömde bort den viktigaste detaljen... Människan själv. Nog är det väl ungen själv som ska ha ansvar för att följa instruktioner och att anpassa sina handlingar till det som situationen kräver. Skolan ger förutsättningar, föräldrar ger andra förutsättningar. Det är ändå alltid individens sak att tillgodogöra sig det som ska tillgodogöras.
 
Jag tar på inget sätt ansvar för Emilias hejdundrande skolframgångar. Jag är stolt som en tupp jo, men jag har inget med det hela att göra. Det är hon själv som tagit studenten. På samma sätt är det varje elev som har missat att boka dators egen skam. Han/hon får helt enkelt improvisera och få det att funka i alla fall. Ju yngre barnen är och ju större uppgiften är, desto mer behöver vi finnas och hjälpa. Men vi ska aldrig gå i fällan och tycka att någon annan borde göra på annat sätt. Jo, vi kan tipsa och stöda även lärare, föräldrar och fotbollstränare, men den som vill bli spelare blir det nog helt själv, ofta trots de människor den haft omkring sig!
Så här ser det ut då det personliga ansvaret minskas till nära nollpunkten. Fint att se, men föga framåtsträvande kan man tycka...
 
 
Åland Uniteds A-lag kom hem från Uleåborg och har just nu sin sommarsemestervecka, fint väder va? Jag har lyckats skriva fel datum och står just nu med 3 eller fyra domare till elevrådets turnering på onsdag. Fyra planer har vi, så det vore kanon med fyra minst... Det är mitt ansvar att lösa. Olivia har varit hjälpsam och hon har spottat fram män till mig på löpande band. Undrar hur hon gör...
 
I morgon arrangerar jag friluftsdag för åk 7 och på samma gång en annan dag för elevrådet och friends. Jo jo, det går nog. Onsdag är det alltså fotbollsturnering och på torsdag ska min klass ha avslutning i auditoriet medan jag, som är delansvarig för ceremonin befinner mig i kyrkan för att se Rufus utdimitteras. Det går nog det med... På fredag ska Samuel köra sin första träning på egen hand med ÅU då Maiju är i Kina. Det gååår braaaa.

Du ska inte tro det blir sommar

Den andra juni, nådens år 2017. I går följde jag med ONS-ÅU med hjälp av två online uppdateringar som oftast visade ungefär hur många minuter som spelats, samt sms rapportering av Kjelle. Hur han mäktar med så många sms under en match är mäkta imponerande då jag tidigare försökt och misslyckats med det samma. Stort tack i alla fall. Med hjälp av dessa data kunde jag sedan uppdatera på facebook och de som anser att någon i klubben måste avgå till följd av dålig uppdatering fick förhoppningsvis åtminstone något litet att följa med i går.
Bilder från gårdagens uppvärmning inför matchen i Uleåborg, den 1a juni 2017 visar varför killen som skulle streama matchen inte ville lägga upp sin utrustning och därmed struntade i att streama...
 
 
1-1 blev det som de som följer med vet. I övrigt var det en särdeles intressant omgång. Vad sägs om Honka-PK-35 1-0, HJK-Ilves 0-1 och Pallokissat-TPS 1-1? JyPK piskade sedan GBK, trots att det var omvänt ännu i våras. Hur mycket domedagsprofeter det än finns gällande Åland Uniteds tabellplacering vill jag framhålla att vi har allt i våra egna händer (eller fötter då). Som lagen spelar i år kan vi genom att helt enkelt sköta vårt och få fart på vårt eget målskytte spela oss nästan hur högt upp som helst ännu. Sommaren är lång... Och snöig då...
 
Enligt facebook har Linda stigit på ett flygplan i natt. Hon har lovat höra av sig då hon är i Frankfurt, vilket hon tydligen inte ännu är. Meningen är att hon sedan dyker upp på Mariehamns flygfält klockan 21 i kväll. Jag, Edit, min mor, min far och mina tre systersöner ska vara där emot henne. Fru Kickan vågar jag inte sia om. Hon skulle jättegärna göra det säger hon... Men då hon inte riktigt är som en nyponros.
 
Studentfest nalkas på lördag och sedan får vi se vad söndagen medför. Champions League final var det i går om ni märkte. Lyon slog PSG efter att PSGs målvakt hade missat en avgörande straff i den slutliga straffsparkstävlingen, som numera börjar vara kutym i damernas final. Lite på 22000 människor i publiken i Cardiff. Inte illa, men som Sara Thunebro sade på Eurosport: Det finns ju nog en hel del tomma stolar som kunde fyllas de med. På lördag kväll är nog varje stol fylld misstänker jag. Juventus-Real Madrid i herrfinalen... Den brukar få missa. Hope Solo, som man ju kan vara av lite olika åsikter om fick in en fin replik i halvtid i går. På frågan om damfotbollen har någon egen Messi svarade hon att ingen damspelare hon känner har någonsin haft så mycket pengar att de behövt ta till skattefusk.. Alltså nej.
 
Nu går jag i stand by läge och hoppas allt flyter på och att alla ska få vara glada, samt ha en säng, eller åtminstone en liten madrass att sova på... En läsare, som hävdar att han är mest före detta läsare numera eftersom jag bara skriver en massa tjafs om familjen och Åland United önskar lite bättre texter... Som till exempel om VM 1994. Okej.. Men inte nu...

Öj öj öj vilken dag

Jag har trott att man inte märker hur långa bortamatchresorna är om man inte gör dem själv. Just nu känns det som att jag märker av resan mycket mer just för att jag inte är där. Kjelle håller mig uppdaterad med saker som att de är på färjan, att alla hunnit till tåget och att de är på hotellet i Uleåborg, nu senast vid halv 9 tiden i morse... Under tiden går livet sin gilla gång här i det civila. Om jag vore med laget hade allt gått till att finnas i bubblan och det hela hade nog känts långt, men ändå intensivt på ett sätt som gör att man inte märker av det. Jag hade troligtvis inte heller varit så nervös ännu vid det här laget, då det funnits dödtid, som brukar kallas hotelldöden av artister och proffsidrottare och ändå på samma gång en gemenskap och kontakt. Nu sitter jag här och borde göra saker, men är bara helt fruktansvärt paralyserad av, inte att inte vara i Uleåborg, men att liksom vara utanför det som jag borde vara inne i på samma gång som jag är inne i detta som alla andra människor är inne i... Väldigt svårt att förklara. Måste upplevas tror jag. Hur som haver är jag fullständigt svag i knäna och magen bubblar. Inte på ett så där äckligt sätt, utan mera som då barnen försvinner ur min åsyn och jag inte har kontroll över vad de gör. Det har jag i och för sig mångårig erfarenhet av.... Uleåborg meddelar att streamen de försöker sända kanske inte är av det stabilaste laget, så jag vet inte om det är värt att länka ut... Blir det film kan den troligen ses på ONS TV efteråt förstod jag, men kan ha förstått fel...
I går kväll tog jag henne här, iförd denna hatt,  med och åkte till WHA. Vi såg IFK Mariehamn-RoPS. Efter matchen kom vi hem precis då glassbilen stod på gatan. Edit löpte snabbt dit och beställde innan jag hann hindra henne två paket som jag sedan fick betala. Hon redogjorde också för glassförsäljaren att IFK hade vunnit med 2-1 och att Amos gjorde mål samt blev utsedd till bästa spelare. Allt som allt var det en upplevelse att gå på fotboll med henne. Inte för att vi inte gjort det förut, men då hon liksom inte är så blyg av sig. Högljudda berättelser om hur hon när hon var liten trodde att det skulle finnas mycket mera mönster på planen. Mönster visade sig vara det som vi brukar kalla linjer. Edit var också väldigt pigg på att hänga på i alla rop, om IFK och Grönvitt med mera. Peter Holm sången vågade jag inte lära henne, trots att hon frågade vad de sjöng... Det mest utpräglade med Edit som fotbollspublik var det gälla "Öj öj ööööjjjj" som hon utstötte alltid då och då till omkringvarande åskådares först förtjusning, sedan likgiltiga irritiation, tror jag... Det kommer att bli mer fotboll med henne. Hon skulle gärna komma på fler Åland United matcher också vet jag... Där har jag svårt att riktigt vara med henne dock...
 
Projektvecka med niorna alltså. I går var Merja och jag och såg en lekstuga göras om, samt en stor metallhylla, som mera såg ut som järnvägsräls bli svetsad. I dag ska ett utegym stå på tur och dessutom får jag mig skickat text om grekisk mytologi. Projektveckan är en ganska bra grej tycker jag egentligen. Ryktet säger att Rufus ska ha bakat knäckebröd...
Richard och Kjelle hävdar i sten att de har koll på allt sådant här där i Uleåborg. Laget ska spela i lila-lila-blått och målvakten i ljusblå-vit -vit har det bestämts... Jag är övertygad om att den delen nog går och blir bra! Mina tankar är med laget. Måtte det gå väl alltså. Fru Kickan får föra Edit till träningen... Jag hämtar hem... Ångest är förnamnet, men de sköter det nog. Både laget och Fru Kickan.... Tack till er.
 
 
Sedan är det studentfest också. Dricka är inhandlat. Emilia kom hem till Åland sent i går kväll och Linda torde börja sin resa om några timmar, visst? Fredag kväll är hon i Mariehamn. Även en delegation släkt väntas i morgon eftermiddag. Lugnt och skönt? Nej. Men detta är vad inte bara Buddha, utan också alla andra som begriper kallar liv!

Voffo gör de på detta viset?!

Tillbaka på germanska då. För mig är det lättare att uttrycka mig på mitt modersmål och trots att finskan är flytande och engelskan tidvis flytande, åtminstone då jag simmar, känns det nog vilket som är mitt modersmål. Jo, jag kan ibland inte finna ord på svenska och måste säga det på finska för att beskriva det jag vill säga, ibland tänker jag också på engelska, men till syvende och sist är jag svenskspråkig och därmed får jag helheter bäst beskrivna som jag vill på just detta språk. Det är också därför som det inte fallit mig in att tex prata finska med mina barn. Jo, de hade säkert haft nytta av det och jo det hade varit tekniskt möjligt. Det känns ändå naturligast att prata mitt eget modersmål med mina egna barn. Linda tyckte i och för sig att vi skulle kunna gå över till att tala engelska och Emilia har pratat finska hela vintern för att få träna, men i slutändan skulle det kännas avigt...
 
I skolan är det som sagt vitsordsrumba och projektvecka. Snart ska Merja och jag riva iväg på hembesök. Merja ska komma via konstgräsplanen och plocka upp mig. Jag hinner således ner till träningen en liten stund och hinner se laget. Det kommer att ge mig lite styrka inför den hemska stunden i morgon då Åland United spelar och jag inte är där... Må alla goda krafter som kan åkallas vara med laget!
 
Sen måste jag förundra mig över en sak. Victor vet att jag gillar honom och ofta även det han skriver. Men var det nödvändigt att citera Giovanni i gårdagens Nya Åland? Har den sistnämnde så dålig smak att han faktiskt även offentligt häver ur sig sådana där haranger om människor han inte mera har något att göra med, låt det stå för honom. Fantastiskt att plocka fram sådant då man just vunnit ett mästerskap i Ungern. Sen tycker jag, tyvärr att det blir lite väl kvällstidningsstuk att faktiskt skriva om det. Inte bara en och två frågor i ämnet har jag fått här på jobbet och bland folk i allmänhet. Vi kan gå upp i tiotals. Jag som trodde att mina kolleger och många andra aldrig läser sportsidorna, som de ofta säger. Tydligen gör de det... Så, ville Victor skapa diskussion och prat, då lyckades han. Kanske det är bra journalistik då... Jag vet ej för jag förstår mig inte på sådant. I övrigt Victor, kämpa på, du är en snäll gosse, egentligen... Som Emils Mamma brukade säga om Emil, men det visste ni redan.
Voffo säger man så? Voffo skriver man om att nån säger så? Voffo voffo.....
 
 
I går kväll upplevde jag faktiskt, något överraskande, ett positivt föräldramöte. Jag menar inte så. Ofta är föräldramöten, åtminstone de som jag själv administrerar positiva upplevelser för mig. Jag har varit besparad från de där "besvärliga föräldrarna" som det talas om i skola och i idrott. I går var föräldramötet i fråga inom fotbollen. Många frågor ställdes och svaren blev upplysande, både för föräldrarna och även väldigt mycket för mig. Det negativa blir att sommaren blev ännu mer fylld med jobb, det goda är att jobbet kan leda till något riktigt riktigt bra för åländsk flick- och damfotboll.
I morgon spelar vi och jag är inte där, kroppsligen. Det har ingen betydelse för laget, intalar jag mig!
 
 
All energi på de olika jobben nu. Dessutom är detta väl dagen då jag får se till att få det mesta handlat inför helgen. Mor, Far och tre syskonbarn anländer på fredag, sedan är det studentfest och jag ska förse tillfället med dricka... Och så lite annat väl också.
 
Fru Kickan klagar över att hon blivit så stor. Jag klagar inte, eftersom det ju är bra att Blobben växer, men ser att hon nog är trött. Edit mest bara pratar och pratar. Undrar av vem hon har fått det.
 
Den bästa kommentaren till min finska bloggtext i går kom som ett personligt meddelande från Sverige: "Vad är det du skriver om Björn Borg din finnjävel!" Tack för det, jag mådde genast bättre!!!
 
Och jo. Landrovern går bra tills vidare!!!

No niin...

Kuten luvattua tämän tiistain blogiteksti on suomen kielellä. Tämänhän ei pitäisi olla sen ihmeellisempää kun mikään muukaan, ja vaikka joku voi sen pitää provokaationa vakuutan että se ei sitä ole. Tuntui vain että aika oli kypsä yrittää lausua muutama sana arkielämästäni tälläkin kielellä, vaikka varmaan suurin osa lukijakunnastani ei ymmärrä sananhäivääkään. Minulle, joka päivittäin monta vuotta olen sekä puhunut, että myös kirjoittanut kolmella kielellä tämä on vain, juuri sitä arkipäivää.
 
Kuten moni tietää Åland United on monen kansalaisuuden, ja myös kansallisuuksien sisällä monen kulttuurin sekoitus. Joskus on tullut mieleen, että olisiko aito ahvenanmaalaisuus juuri tätä? Sujuvasti kaikkialla ja kaikkien kanssa rupatellen juuri sillä kielellä minkä molemmat osapuolet osaavat yhteisesti parhaiten ja koko ajan hyvää tarkoittaen. Jotenkin tuo on se oma mielikuvani siitä ahvenanmaalaisuudesta jonka ainakin minä olen itsessäni huomannut kasvavan 21 täällä asutun vuoden aikana. Ensiksi koko paikka tuntui miltei Pohjois-Irlannin kaltaisena äärikansallisuusliikkeen linnakkeena missä tuulee ja sataa koko ajan. Nyt tämä on koti ja täynnä rakkaita ihmisiä. Ja sellaisen jalkapallojoukkueen myös yritän pitää pystyssä.
Tämä on , kuten näette Björn Borg. Hän on Ruotsalainen, eikä hänessä ole mitään muuta ahvenanmaalaista kun ystävyys pakallisen miljonäärimme kanssa. Olen nähnyt hänen pelaavan Maarianhaminassa. Laitoin tämän kuvan lähinnä houkutellakseni lukijoita. Ei siinä muuta.
 
 
Tiistai tämä on, niin kun yleensä maanantain jälkeen tapaa olemaan. Koulussa viedään viimeisiä viikkoja ja, esimerkiksi minulla, jolla on hyvin paljon ysiluokkalaisia vastuullani on tavanomaista enemmän aikaa konttorityöhön, ja se on hyvä asia, sillä sitä riittää. Myös jalkapalloilullista kirjoituspöytähommaa olisi muille jakaa mikäli muita olisi. Marjukka kyllä pyytää hommia, mutta näitä minun täytyy valitettavasti hoitaa ihan itse.
 
Joukkuehan lähtee Ouluun huomenna iltapäivällä. Maijun, Kjellen ja Richardin opastuksella toivon mukaan pääsevät sinne ja myös takaisin. Liveseurantaa ihan kuvien muodossa siellä päässä kuulemma puuhaillaan, ja jos näin on ehkä vältyn vielä liian aikaisesta kuolemasta... Ei sellaiseen olisi muutenkaan aikaa, joten toivotaan että striimi löytyy.
 
Nappulajoukkuetta 11 kesäkuun piiritapahtumaan pitäisi alkaa puuhailla, illalla on vanhimman tyttöjoukkueemme vanhemapainkokous johon minut on pyydetty tiedottamaan. Toivon mukaan paikan päällä saan selville mistä pitäisi tiedottaa,mutta vanhana konnana aivan varmasti keksin jotain mistä puhua.
 
Niin. Ei kai tässä muuta. Tai kyllä on, mutta en nyt kirjoita siitä.
Tässä Jenny D pelaa vanhoja joukkuetovereitaan vastaan viime sunnuntaina. Nyt hyvä peli torstaille niin voi lähteä Kiinaan hyvillä mielin maajoukkueen kanssa!
 
 
Huomenna lukijani voivat taas rentoutua, sillä mennään taas ruotsiksi. Rakkaalle vaimolleni lupasin tähän loppuun helpon lauseen jonka ymmärtää: Kissa ei ole koira! Moi moi!

Monday, as we would say if we would speak english

Knowing for sure I willl lose readers by writing in english, not to mention tomorrow, when it will be in finnish, I still want to express my silly feeling of happiness. As I said yesterday, my mind is old, but I can still feel, and I don´t mean only the feeling of hunger. I can feel happiness, although knowing that is a very relative feeling that will fade and be forgotten. As long as there is love and passion, there must also be happiness. Yesterday I was there... Today is monday and things that happen around me are monday things.
 
Monday things are, to mention just a few, coffee in the blue sofa in the teachers´ room, having a minimal group of 5 very silent kids in one of my classes, getting plans for the week changed all the time, which is no real problem, since I had never committed to any of them anyway.
 
This particular monday was planned to be the big grade awarding day. Although the woman who is needed for me to be consulted has strictly told me not to bother her before 13.20. Thant means that things, like writing this silly blog can be done right now. Later on it will be impossible, because after meeting the important woman, let´s call her Ringa-Mari nothing, and I mean nothing can possibly disturb me, because I´m going to be late. Very very late. At least we got a lunch called "Maggans goda gryta". I´ve Always wondered who this Maggan is, but after tasting her many times I must say she was a good woman... At least a warm one...
 
All things that I have to deal with prior to our away game in Oulu on thursday are sort of done... I trust Maiju, Richard and Kjelle to get there and also to bring the team back. If they can perform a decent game of football while up there it´s of course a great plus as well. That´s on the other hand the job of the players... Not much use of either Kjelle or Richard on the field I´m afraid. Not in the womens´ league anyway.
Sofia worked hard yesterday and even got herself a chance to score. Unfortunately she missed the goal by... Not so much...
 
 
As I said yesterday there will most likely be a live stream from the game on thursday. My wife will have to make herself useful and drive Edit to training. She mumbled something like "okeeeej" this morning. I´m not completely sure though if she knew what she was agreeing on. I have the feeling that she quite often just says "oookeeej" or "aahaa" just to make me stop talking. From time to time she surprises me by remembering what she, and even I have said, but you can never be sure when this is the case.
 
I had a phone call from my Chairman a little while ago. He asks me not to create a langague debate concerning Åland United. I´m definately not doing that, I can assure you. Anything that is not written in Swedish might, as we know, cause a riot on Åland, but I will not cause a debate. Everything that is said or written is not pointed at the self rule of Åland or at people not knowing the particular langague. It just happens to be said or written.
 
With this in mind I better go and do something they pay me for... For example finding kids trying to be creative and shout loud at them for that.... Training at Jomala Konstgräs at 16-ish....

Jag är inte för avtrubbad för att känna

Herremintid vad jag känner mig lätt. Jag vet att det fysiskt är länge sedan jag var lätt i jämförelse med mycket annat, men själen gott folk, själen... Igen hävdar jag att få människor, inte ens många av dem som spelar eller följer fotboll riktigt förstår hur på djupet detta går. Vi vann 1-0. Sydney gjorde mål i 86e minuten. Vi vann 1-0. Vi vann alltså 1-0... Och inte bara det. Laget pressade tillsammans, vann närkamper, höll bollen i 8-10 passningars sviter, ibland mer. Publiken var fåtalig, men högljudd. Den stödde faktiskt oss. Min Gud, jag tror faktiskt vi kan vara tillbaka... Tillbaka till det Åland United någon någon gång vande sig att se. Ett Åland United som arbetar hårt tillsammans och till slut vinner... Måtte det fortsätta någon vecka till så vi får in det i blodomloppet. Det här är värt... En skål pop corn, minst.
Raissa och Pille attackerade hårt vid våra många hörnor i första halvlek
 
 
Det är med en oerhörd glädje och stolthet jag sitter här och inte riktigt vet vad jag ska göra av alltihopa. Det är också med en oerhörd halvdan känsla jag skickar iväg vårt lag till Uleåborg utan mig, som ändå inte skulle göra så särdeles mycket nytta, på onsdag. Det ryktas om att matchen på torsdag kväll sänds live... I så fall borde jag få Fru Kickan att föra Edit till träningen och sen kan jag nog hämta hem henne... Det vore naivt att säga att ingen förstår hur jag känner just nu, men det känns så unikt. Ändå känns det som om hela världen är med mig och i övre delen av min matsmältningskanal just nu... Jag vet att det går över, jag bara inte vill att det ska sluta. Livstörst kallar Buddha det. Det som förorsakar lidande. jag kallar det fotboll...
 
Och vet ni vad jag såg då jag kom med Gurkans bil och svängde till vänster upp på Bergshöjden? Där stod, jovisst... Landrovern!!!! Ett nytt kapitel i mitt och mina barns, min frus och alla andra människors liv skrivs i morgon. Nu, i dag, i kväll, sitter jag bara här och är så otröstligt glad...
 
Häj! 

Nu e de bråttom kan du tro, nu e de klippt igen

Eftersom min fru är bland de mest positiva människorna på Jorden sade hon till Edit att det i dag kanske är den varmaste dagen det blir på hela sommaren. Sen for hon iväg, med just Edit för att hämta en kompis och för att åka till Eckeröhallen och leklandet... Sorgen var enorm i går kväll, precis mitt i första halvlek av FA cupfinalen, då det framgick att Smart Park har stängt denna söndag. Det låter inte så smart tycker jag... Själv försökte jag urskilja något av matchen och märkte att Arsenal tog hem en 2-1 seger och Wengers konstiga magi bara liksom gäller....
 
Min vana trogen numera väcktes jag av ett telefonsamtal. Denna gången var det Pale från Honka som undrade om taxin jag lovat dem var beställd till hamnen. Det är den nu! Om en par timmar bär det av till WHA. Mina förhoppningar är att Ted och Maiju, samt Harry som alltid förekommer som en bifigur i Teds berättelser, har koll på kameran, minneskort och skarvsladdar. Jag har utvecklat ett invecklat bil- nycketsystem som gör att jag på onsdag prioriterar Svärmor Röd-Bettan före kollegan Merja. Dessutom ska Fru Kickan klara av att hitta en reservnyckel till Röda-Bettan medan jag lånar Gurkans bil ännu denna kväll. En liten förhoppning om att Landrovern kanske kunde fås i skick inom överskådlig framtid lever kan jag erkänna.
 
Dessutom blev det klippt igen... Mitt hår! Denna gång sattes jag med min nakna kropp, förutom de röda kalsonger jag hade valt för dagen på en stol på vår bakgård. Där skyller Fru Kickan på mitt hår då våra trimmers hela tiden går sönder. Korthårig är jag nu dock och även logistiken hur kalsongerna ska dammas av före jag går in, dock utan att ta av dem, för det får jag inte för henne som vill att de ska dammas av, löste jag... De som kanske ser mig i kväll på matchen ska veta att jag har grå kalsonger nu, under de fina shortsen som Bosse har fixat...
Det var meningen att här ha en bild på mig då jag blir klippt, men eftersom Fru Kickan aldrig vidarebefordrade den kommer det ett annat skärredskap i stället...
 
 
Som sagt. Andra halvan av grundserien börjar i dag. Måtte den goda andan och arbetsviljan vi kunde se snuttar av redan förra veckan och i HJK matchen hålla i sig. Jag tror redan det blir viktigare än mången kanske förstår.
 
Systrarna Mattsson kom lite sent till samlingen i går. De bestraffades med ett dansuppträdande och drog igång en snurrbugg som hette duga. Sen tyckte man att nye tränaren Samuel också borde uppträda och han klämde i med "You raise me up" och ingen kommer att klaga över honom mera. Åtminstone inte då det gäller sång... Om vi inte vinner nu, då vet vi att det inte har att göra med saker utanför fotbollen i alla fall...

En vacker dag, ett vackert spel, men är livet vackert?

Det bara hände igen. Solen började skina och den bara för några dagar sedan klippta gräsmattan skulle kunna behöva sig en genomgång igen. Jag har följt Fru Kickans arbetsplan och dammsugit huset. Fru Kickan är aldrig så glad och tillmötesgående som då det städas, eller just har städats... Det lär inte bli fler barn nu i alla fall, vilket jag alltid brukar vara rädd för då hon är glad...
 
Edit har med stolthet konstaterat att hennes bild, med hennes namn under finns i tidningen. Det var alltså hon som med Samuels kamera tog bilden på honom och mig som vi nu sprider i media. Emilia meddelade i morse att hon boardar. Lite osäker var jag om det var från Los Angeles till New York hon flyger, eller från New York någon annan stans... Tänk om det samma gällde om att inte veta om hon är i Lissabon eller Trondheim...
 
Det mesta jag kan göra för matchen i morgon torde vara gjort. Bara att åka till träningen och kolla vad denna för med sig, förutom det obligatoriska kvällsjobbet. Jag återkommer till vad jag kände i går. Vad skulle jag göra om jag inte hade de här ångestfyllda stunderna varje vecka och varje dag? Skulle jag då bli så där som de säger att man ska vara? En sådan som inser att man själv inte är oumbärlig och som prioriterar att själv må bra. Tanken på att må bra får mig att må illa, så det släpper vi direkt. Illamående är att må bra för mig! Bara fatta och acceptera, eller så inte men så är det i alla fall.
Här kände jag mig ganska glad och tillfreds i torsdags efter matchen. Det syns väl? Nu ser jag också var pennan jag sökt sedan i torsdags kan vara att finna, kanske...
 
 
I kväll är det också den mest mytomspunna idrottstävlingen i hela världen. Herrarnas FA cupfinal på Wembley. Så många är historierna och så många är de öden som lagts i anslutning med dessa matcher. Fru Kickan försökte låta som en vanlig fru i dag och sade att jag bra kan se den om jag bara beter mig väl före... Som om det skulle hänga på det... Men precis som jag ibland vill få tro att jag är logisk, rättvis och rationell kan hon väl få känna att hon är något av en Fridolfs Selma i alla fall... Men FA cupfinal mellan Arsenal och Chelsea blir det hemma hos Virtas på Bergshöjden i kväll.
 
Gurkans bil är laddad. Jo, Gurkans bil. På grund av, eller tack vare ett väldigt invecklat avbytarsystem som inte tarvar att förklaras här, kör jag alltså Gurkans bil denna helg. Tack till henne, Röd-Bettan och alla andra som förser mig med kördon.
Här är igen en sådan där gruppkrambild. Detta är inför HJK matchen på torsdag, därav de lila bortadräkterna. Vi som kramas är liksom de som bildar en stor del av det vackra, det stressiga och det alldeles outhärdliga i mitt liv. Jag skulle i samma svep gärna vilja, av samma orsaker visa gruppkrambilder av min familj eller av skolklasser, grupper, eller kolleger.... Jag har dock inga. Var snälla och skicka så kommer ni med ni också.
 
 
Vad om vi inte vinner i morgon? Ja... Vad sen då? Jag skulle vilja säga att vad om vi vinner?! Dessutom vill jag redan nu tacka alla de fem (5) JIK medlemmarna som hörsammat vår kallelse och kommer på matchen såsom inbjudna gäster...
 

Då livet nästan hinner i kapp

Då jag för en stund sedan satt ute i en solstol och såg Fru Kickan ligga med magen i vädret och hörde Edit läsa nonsenstext som hon till vår förfäran skickar till någon med telefonen och jag kom fram till att kvällens program är att se på Gladiatorerna med Edit, då kändes det delvis som om jag är en vanlig Pappa, delvis som om det måste vara något jag glömt.
 
Som den ivriga läsaren vet kom jag alltså hem sent i natt och var hoppfull efter en 0-0 drabbning. Redan det kunde ju vara tecken på mental sjukdom, men jag tror det är okej i detta fall. Fullständigt utmattad somnade jag i Rufus säng då min egen var rätt upptagen. Några timmar senare väcktes jag av Margitha som ringde från Vikingahallen och undrade om hon väckte mig. Jag informerade henne om att det gjorde hon. Sen messade Edit och undrade var jag var, eftersom Fru Kickan smitit på jobb utan att väcka oss. Så började den fredagen.
 
Nåjo. En del skrivande har det väl blivit, samt själavård för sårade medarbetare. Inte lätt att göra det man ska då det liksom på riktigt förväntas att man ska det... Nåväl. Nu sitter en hel del på plats, åtminstone tillfälligt. Den där målvaktstränaren skulle ju vara bra att få klart bara...
Den här bilden sändes till mig på facebook i dag. Tydligen hänger den, som ju togs i går kväll i Åbo, i dag på Viking Graces vägg. Jag hade ingen aning att Maiju log. Hon lät inte som det då hon pratade...
 
 
Nu har vi då sajnat Samuel som assisterande. Jag tror och hoppas att det blir riktigt bra. Bastun är på. Solen skiner. Pyttipanna är ätet. Fru Kickan ligger och hispar över att Edit inte ska slå ner saker. Emilia ska flyga till New York. Linda kommer om nån vecka. Rufus ska sova i Jomala meddelar han. Edgar Vickström rycker in som speaker på söndag... Vad kan där finnas som jag måste göra nu då? Jag kom just på mig med att få nervösa ryckningar av att ha allt på plats... Träning i morgon och sen kommer vi väl att slå Honka bara för att det ska bli helt surrealistiskt bra...
 
Nu kom jag på att jag borde lägga alla vitsord till alla elever i alla grupper och att en införtext för Honkamatchen ska skrivas. Skönt egentligen. Jag kommer att bli världens sämsta pensionär... Men nu i bastun! Lugn Fru Kickan. Jag går NU!

Lite bättre faktiskt

Eftersom denna dag inte bjöd på så värst mycket internetkontakt alls blev det ingen rapportering från min sida över huvudtaget. Nu är jag hemma. Klockan är lite över 2 och snart ska vi upp för att bocka av fredagen. Det blir faktiskt lite spännande att vänta på kan jag lova, inte bara för att Edit och jag ska vara ensamma hemma, vilket vi inte ens kommer att vara hela tiden... Det ni...
0-0 borta mot HJK. För tio år sedan skulle ÅUs Sportchef, om man haft nån sådan på den tiden, Fellis använde aldrig benämningen, gladeligen offrat en vital kroppsdel för ett sådant resultat. Nu var detta den andra oavgjorda på de 11 senaste mötena. 6 har ÅU vunnit och 3 har gått till Klubi.
 
 
Jag måste ändå säga att det i stort kändes bra. Det såg bättre ut än på en tid faktiskt. Det känns att laget och spelarna kan vara på gång. Det behövs sannerligen för att krypa upp till den övre slutserien nu då serien vänder, som det heter så fint...
 
Sen fick jag mig veterligt att jag ska skaffa en speaker till söndagsmatchen också. Finns det nån där ute som vill vara, hör av er. Karring? Du har ju ställt dig till förfogande i ur och skur, men alltid sedan fegat ur. Nu på söndag? Din chans att skina!!! Hör av dig!
 
En delegation släktingar sågs även, nära den åländska delegationen som i sin tur mest hördes, både på läktaren och sedan i bussen. Isak fick sin 7 års present, jag hann slänga en par ord med syster Malin och min Far, samt vinka åt Nisse. Sen kom en väldigt brysk och arg tant och slängde ut dem från läktaren...
 
Nu natt!

Aj att jag ska ta det lugnt bara

Det är häftigt då vågorna slår högt.
 
Egentligen har jag varit bra idag, hittills. En väldigt viktig pusselbit har fåtts på plats och en annan hoppas jag få fogad under de närmaste dagarna. Jag fick till slut också möjlighet att producera ett spelprogram för Elevrådets fotbollsturnering, något som inte alltid är så lätt och som varje år förundrar mig att vi faktiskt ror i land. Det blev klart. Och lärarna går in i slutspelsfasen, som vi brukar önska. Mat-Inger säger att allt går så bra med matarrangemangen. Jo, det har varit riktigt bra av mig, måste jag säga.
 
Men är det inte det ena så är det det andra.
 
Två saker som kommit i ansiktet i dag.
1. En påminnelse om att det faktiskt finns sådana som har andra uppgifter också och inte bara kan släppa allt för att göra det jag ber dem om. Nej Grattis! Är det sant??? Det hade jag aldrig trott. Tänk att jag ber någon om något som den personen faktiskt ansvarar för! Va fräckt av mig!
 
2. Eftersom klasserna på slutet skulle arbeta under ledning av experter på ungdomar och inte oss lärare (!) blev min uppgift helt enkelt att städa klassrummet som experterna hade lämnat, åtminstone mitt klassrum som en svinstia. Kanske det är så där det förväntas se ut då man haft ungdomar på riktigt... Vad vet jag?
 
Nu bär det av på träning. I väntan på annat ska jag få toffla lite bollar på Marjukka. Ann-Sofie spelar match med B-flickorna. Sen ska jag kolla om de som är ansvariga för läkarväskan har gjort vad de ska. Om inte är jag i pisset i morgon i Helsingfors... Men kanske de har andra uppgifter också så de inte bara hinner göra det de ska... Stackrarna....
Så här såg jag ut för några år sedan. I morgon match mot HJK igen.
 
 
Aj jo. Sen har man också tyckt att vi borde ha ett stormöte för att diskutera den åländska flickfotbollen... Kanske på sin plats, igen... Det första vi borde göra vore kanske att arrangera det möte om den åländska flickfotbollen som aviserades på ÅUs vårmöte av IFK Mariehamn. Eller kunde vi kanske ha dem på samma gång? Va visst ja ju...

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0