Varför Åland United kommer att hållas och utvecklas

Först måste jag, med risk för att bli tjatig säga hur gott denna ledighet gör mig. Jag är avslappnad och extremt trött, men ändå lycklig och oftast skärpt. Den ständiga oron jag känner för mina barn finns så klart där. Den försvinner aldrig fast den ju byter form, skepnad och konsistens i takt med att barnen också gör det. Ni som vet ni vet. Oro för skolan känner jag inte alls just nu. Lite har jag fuskat och kollat lite statistik och hört med Vikarie Robin, samt sett lite på inkommen e-post. Ingen stress känner jag alltså för det där. Då det gäller Åland United och fotbollen i allmänhet ser jag lite på TV, läser lite vad som skrivs både i medier och i e-posten. Jag har även pratat med Samuel och har en liten bild av vad som händer. Jag har lyckats uppnå ett tillstånd då jag väl är så ledig jag någonsin kommer att bli.
 
Peter "Boutros Kurdsparkare" Grönholm har bett mig bryta celibatet för en stund och i morgon, bara jag har kört Edit till skolan kommer jag att göra en liten gig på Steel FM, 9.15 typ ska det hända. Hoppas vara klar så jag hinner tillbaka till Edits skola i tid för matematik- och svenskalektionerna jag ska delta i då det är Öppet Hus. Sen har Elevrådet i KHS av någon besynnerlig anledning frågat mig om jag vill inviga skolans multiarena den 18/10 tillsammans med "nån från PAF"... Jag är väl inte mycket för sådant där, men jag kände faktiskt lite stolthet att någon hade tänkt på mig, som ju inte har ett dyft med själva multiarenan att göra... Jag har även varit ute och motionerat och åt heller inte upp all lasagne i dag fast jag ville ta till. Jag tror jag mår ganska bra alltså...
Rätt skönt hade vi det i soffan i dag med Sally...
 
 
Peter ville alltså att jag skulle "stämma av efter säsongen" i radion. Då jag var ute och gick mitt varv runt WHA och hem igen funderade jag lite på vad jag ska säga. Faktiskt har jag inte så hemskt mycket att komma med om vi ska begränsa oss till denna säsong. Jag kom mera in på längre linjer och lite kanske filosofiskare funderingar. Hur ska säsongen 2017 för Åland United analyseras med längre perspektiv?
 
För att närma mig det hela skulle jag vilja prata om kultur. Alltså ett sätt att vara, det "normala" som folk pratar om. Normalt är ju så olika beroende på var du är och med vem. I mitt klassrum råder en viss självklar kultur, på gott och ont. Den kommer dock inte till genom att man knallar in och berättar att, "Hej jag heter Mikael Virta och jag är ny här. Från och med nu kommer vi alltid att göra så här..." Nej, en kultur och en identitet skapas av många års medvetet och omedvetet arbete som formas av med- och motgångar samt tillfälligheter. Jämför vi min undervisning och hur det fungerade i mitt klassrum 1996 med hur det är i dag lever vi i totalt olika universum. Det finns en tradition som lever i väggarna. Jag upprätthåller den, men måste hela tiden vara på tårna för att inte förstöra de goda sakerna och för att reagera på de dåliga faktorerna som dyker upp då man minst anar... Det samma gäller Elevrådet, som jag suttit och betraktat och lite smått kanske styrt i cirka 15 år. Även Julfesten. Dessa har följt upp en tradition som funnits i KHS före min tid och sedan har jag och mina kolleger fört traditionen vidare och genom vårt sätt att förvalta har även dessa traditioner utvecklats och genomgått både metamorfoser och evolutioner. De är de samma som för 10 år sedan, men ändå modernare och säkrare. En gammal elev skulle dock känna igen dem om han/hon kunde komma och titta.
 
Detta gäller i allra högsta grad även Åland United. Då laget bildades inför säsongen 2005 och P.Lundström fick möjlighet att jobba med sin LIF identitet som han plockat upp av Fellis med bättre spelare än han haft förut. I viss mån blandades LIF identiteten upp med IFFK, men något riktigt Åland United, annat än ett bra lag som coachades av Lundström fanns egentligen inte. Det var lite som ett förstärkt Öspelslag. Ett bra sådant för de vann ju FM-seriekvalet och steg till högsta serien.
 
Detta brokiga, men homogena gäng ärvde sedan Robban Dahlin. Under säsongerna 2006-2009 dels skapade han en Dahlinsk identitet hos den i stort sätt likadana spelartruppen som hade grundat laget hösten 2004. 2008 på hösten då jag kom med var det väldigt långt ett FC Robban, som till och med hade gjort sig av med LIF skuggan i och med att Fellis höll ett sabbatsår vi hade att göra med. Robbans idé om träning och spel kombinerat med hans egna initiativ inför säsongen 2009 gav oss en fullträff som vi minns som Guldåret 2009. Det var fortsättningsvis en tränargrej i huvudsak. Spelarna hade låtit sig anpassas och hade fåtts att göra som Robban sade.
 
Den traditionen skulle sedan Marke Miettinen förädla säsongen 2010. Det skulle bli "mer professionellt" och hela den åländska fotbollen skulle utvecklas mot högre mål. Så hade man bett Marke göra och så försökte hon också. Aldrig någonsin har det funnits så mycket spelare, ledare och allt möjlligt annat anknutet till vårt A-lag som den säsongen. Det blev också en start på åren då spelare kom för att stanna en säsong. Åland United blev ett ställe att marknadsföra sig själv inför flytt utomlands. Marke själv flyttade efter säsongen till Helsingfors och har därefter jobbat med samma tema som här, men för FBFs räkning.
 
Med det ovannämnda i minne blev Steve Beeks den perfekta personen att leda laget genom säsongerna 2011 och 2012. Ekonomin och klubbens organisation hade inte hängt med i de snabba svängarna mellan 2008 och 2010. Klubben var inte beredd att bete sig som ett storlag, fast vi spelade mycket bra och hade väldigt goda spelare. Steve, som troligen är den bäste matchcoachen jag jobbat med, var beredd att jobba under svåra omständigheter och att göra det bästa av allt vi hade och framför allt inte hade. Pengarna var först slut och då de återkom skulle de hållas i för allt vad vi var värda. Steve själv tackade för sig och efter honom var vi fortfarande en klubb som slogs i toppen av ligan, men spelaromsättningen var enorm.
 
In kom Gary Williams och 2013-2016 var igen en tid av organiserad högkonjunktur. Nu hade även klubbens organisation blivit lite starkare så Gary kunde i större mån än sina föregångare genomföra utveckling av träningsverksamheten och scouting av intressanta spelare etc. Riktigt hur mycket Gary hade gjort förstod jag inte fullt ut före han avgick under vintern 2016 och jag började få tidigare oanade mängder e-post och telefonsamtal från olika personer som han hade arbetat med på olika sätt. För mig blev det att försöka komma underfund med vad allt vi egentligen hade sysslat med.
 
Det blev dock kortvarigt, eftersom Giovanni som kom in med kort varsel väldigt snabbt bestämde sig för att allt som hade gjorts förut var dåligt och att han skulle ändra på allt. Således kan vi säga att 10 tals broar sprängdes, eller åtminstone skadades så att det inte gick att använda dem fullt ut. Giovanni försökte sitt bästa men det var hela tiden uppenbart att Åland United inte var den klubb han ville åldras i och att en långsiktig utveckling inte riktigt var hans cup of tea...
 
Därför skaffade vi in Maiju. Maiju skulle komma och stabilisera det hela, bygga upp broarna som bara Gary känt till och Giovanni brände. Det är bara det, att man inte bygger broar eller städer på ett år. Maijus år blev nu ett år då vi kämpade att hållas flytande i livbåtar, då broarna ju inte var i funktion. Vi lyckades faktiskt bra, enligt förhållandena och skulle det ha kunnat läggas till en par år till på projektet hade vi om två-tre år sett 2017 som Point Zero.
 
Nu blir det istället Samuel som får bli byggmästaren. Han har haft fördelen att vara med i år och kan ta de goda och de mindre goda delarna av detta år med sig och faktiskt bygga upp de ruiner som fortfarande finns, eller bygga helt nya konstruktioner som kan hålla länge. Skillnaden mellan Samuel och alla hans föregångare med start från Robban Dahlin är att han på riktigt vet vart han kommer. Han har fungerat i laget i ledaruppgifter och så att säga haft sitt nollningsår redan innan han börjar. Han behöver inte komma in och säga, "Hej jag heter Samuel och från och med nu kommer vi att göra allt helt annorlunda än förut". Han vet vad som har gjorts förut och kan i sina tankar hänvisa till detta. På svenska kallas detta kontinuitet.
 
Åland United är 12 år i år. Som jag visst sagt är det då man ofta går in i puberteten. Tillsammans med Samuel ska vi nu forma ett fullvuxet Åland United. Om 5-6 år ser vi vad vi blev. Då kommer det att finnas en kultur och traditioner som vi bara måste jobba för att upprätthålla och utveckla. Det är nu traditionerna skapas, på den grund alla som jobbat inom Åland United under dessa barndomsår har format. Tack till er alla!
 
Ja... Sen får vi se med den där flickverksamheten. Den kanske ska vara i nån annans händer. Kanske bäst så...
Minns ni Janelle Cordia? Klart ni gör,,, I kväll var hon kapten för Fortuna Hjörring i Champions League hemma mot Fiorentina. 0-0 blev det och Fiorentina gick vidare på sammanlagt resultat... Bakom henne ser vi Hayley Lauder. Jag hoppas ni såg henne på TV i somras, i EM slutspelet.
 
 
Jag har alltså ambitioner kvar i fotboll. Jag vill testa på ett Champions League till och så vill jag vinna cupen, eller åtminstone vara i cupfinal. Tar det 1, 2, 3 eller 20 år, det får vi se. Men vi kommer att ha en tradition att luta mot i alla fall. Därför är jag faktiskt övertygad om att vi kommer att få se ett vuxet Åland United och få åldras tillsammans...
 
Sally hon sover. För en stund sedan skulle hon rapa... Väntar på natten så jag kommer åt att lägga mig, fast Sally kanske vill annat.... Härliga tider. Ingen nämnd, ingen glömd!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0