Ledare av alla de slag

Ingen kan ha det så obekvämt som en baby som inte ens vet vad som är obekvämt. De läten, inte skrik utan knösanden av total icke komfort, som Sally utstötte under största delen av gårdagskvällen och sedan även i skrivande stund då Fru Kickan försöker få henne att inse att hon nog inte kommer att dö får även mig, fast jag är man och därmed enligt populärpolitiken oförmögen att förstå, att reagera med tuppskinn, olustkänsla och svagt men ihållande illamående och fuktig morgonrock. Nu, då Fru Kickan lade ner henne och hon verkar vara lugn, för tillfället känns det även för mig som bara sitter här vid datorn som... Ja, hur känns det? Som en skön sommardag på en luftmadrass ungefär... Nån gång på 1980-talet typ...
 
För att inte den som kan tänkas läsa ska tro att detta är något det inte är vill jag framhåla att Sally faktiskt inte är det minsta värre än något annat av de barn jag varit med och skött då de var babysar. De är nu bara sådana här då de är små helt enkelt.... Det är jag som blir äldre och troligen förstår så mycket mer bara...
 
Well well. Lördagsmorgon har glimmat för någon timme sedan. Utskickade mails och sms börjar svara, från Stockholm, Karleby och andra ställen på Jorden. Bara Mariehamn också responderar så kan vi få nåt gjort... Jaha.. Knösandet började igen och Fru Kickan duschar....
Egentligen hade jag tänkt ta mig tid att beskriva vår avgående Ordförandes gärning mera ingående. Nu blir det ej så känner jag i luften. Han går dock in som en av de stora ledarna jag har jobbat med. Rektor Friman skrev jag om för några år sedan. Inget skynke heller över våra tidigare ordföranden, Fellis som faktiskt var han som signade mig, Bo-Erik Sandell som fick ta ÅUs första mästerskap och sedan Kjell Manselin som bokstavligen gjorde sitt allt. Rektor Granberg kör på dagligen och kommer nog under åren att få sin beskärda del av utvärdering från min sida. Nu var det tänkt att handla om Herr Landshövding, men i och med ett akut och rätt smetigt blöjbyte försvann liksom momentum i hela textproduktionen. Dessutom nojsar Micko Käld och Samuel med sms och Messenger hela tiden. Edit ser på Pluto i TV med volymen nära max och Fru Kickan är naken samt tvättar toaletten... Något ur en 1950-tals guide för familjeidyll alltså...
 
 
 
Eftersom jag i alla fall nämnde Herr Landshövding och även publicerade en bild av honom kan jag väl konstatera i all hastighet det som många redan vet. Han var långt ifrån den förste jag ringde och kontaktade hösten 2011 då jag, tillsammans med Fellis var valberedning och det stod klart att ÅU behövde en ordförande. De flesta i den styrelse som då föreslogs hade som villkor att vi skulle ha en "bra ordförande" då det stod klart att Kjell M skulle stiga av. Jo, det var det året då det stod i både åländska och nationella medier att ÅU höll på att gå i konkurs. Jag minns att jag var i radion och enligt Edgar Vickström, som i egenskap av Far besökte KHS på Öppet Hus hade jag där gett ett intryck att allt kommer att ordna sig. Jag undrar vad jag sade, för jag hade på riktigt inte en susning om hur vi skulle reda ut det. Jag visste inte ens vad det var som skulle redas ut, för jag hade inte haft ett dyft att göra med styrelsearbetet...
 
Självklart sade alla nej, antingen direkt eller så efter någon dags betänketid då jag försökt värva ordförande... Någon, som fortfarande figurerar i betydande politiska uppdrag frågade faktiskt om man fick något arvode och om möten var förlagda till dagtid... Svaret var NEJ på bägge, alltså matchdes uttrycket av den tillfrågade...  Veckan innan höstmötet tog jag mod till mig och ringde Herr Landshövding, som jag aldrig träffat eller pratat med fullständigt beredd på att få ett nej, om han ens skulle svara. Till min stora förvåning frågade han först när höstmötet är och bad mig sedan ringa samma dags förmiddag. Tidningarna ringde och jag hade ju inget annat att säga dagen innan, än att vi inte hade en ordförande och jag uppskattade att jag hade frågat cirka 47 personer, vilket nog inte var så hemskt fel gissat faktiskt. Sen, i KHS korridorer, då jag ringde Herr Landshövding samma dag som höstmötet skulle vara höll jag bokstavligen på att snava in i svarta tavlan då svaret blev. "Jo, jag tar det! Var är mötet och vilken tid?" Va i helskotta?!
 
På kvällen var det sedan nästan lika stor uppslutning i Godbyhallen som under årets höstmöte på Idrottens Hus. Alla medier fanns där den gången, bara Nya Åland i år, så någon skillnad fanns att skönja. Herr Landshövding tågade in, jag presenterade mig snabbt och mötet började. Ägarföreningar ställde krav på att ekonomin måste vara ÅUs främsta prioritering. Herr Landshövding, som precis blivit utsedd till Ordförande för föreningen meddelade att så inte är fallet. Åland United skall för det första, meddelade han få ekonomin i skick. För det andra ska ÅU vinna det finländska mästerskapet och för det tredje verka för att uppnå total jämlikhet mellan herr- och damfotboll. My kind of guy!
 
Åren har gått. Min roll har förändrats och fördjupats. Jag har fått mig kring öronen, och på samma gång enormt mycket stöd i det jag försökt uppnå under Herr Landshövding. Vi har en stabil ekonomi, som nu behöver växa för att hänga med i elitfotboll för damer. Vi har vunnit ett till mästerskap och hoppas på ett till någon gång. Vi är inte helt könsjämlika annat än på symbolnivå. Det är just pengar det gäller, i övrigt har vi lyckats med det som Herr Landshövding ville. Då texten nu blev av det ytliga slaget nöjer jag mig med att säga att jag lärt mig massor och fått mycket mycket med mitt eget agerande i olika frågor bekräftat och stärkt av att jobba under honom. Man kan inte alltid vara alla till lags. Men man måste se helheter innan man börjar gnälla! Sak och person är olika saker. En ledare ger förtroende åt dem som ska ha det. Många sådana saker. Nu börjar tiden med Ted. Nu är Åland United en helt annan förening än då Herr Landshövding tillträdde. Tack till er alla, både nämnda och onämnda som verkat för detta. Som jag brukar klämma in i tid och otid. You´ll never walk alone... OBS, man kan sjunga den utan att behöva tituleras Scouser om det stör nån...
Det finns förstås många andra ledare också. Pertti Alaja är en sådan. Jag tror att få förstår hur viktig och hur stort hjärta också den mannen hade. En fin symbolisk gärning var gårdagens hederspris som utdelades till honom. Han kunde ju inte vara där förstås, annat än andligen ifall sådant där som själar finns. Men hans minne vördas. Det vördas bland annat av vårt damlandslag, där Natalia Kuikka, längst till höger i bilden här uppe, i går utsågs till årets damspelare i Finland. Natu hör till dem vi försökt värva. Då var hon en forward i Merilappi United. Förhandlingarna slutade med att hon sade sig gå till PK-35... På sommaren fanns hon igen i Merlilappi och sedan drog hon till USA... I Serbienmatchen som föregick bilden här ovan spelade hon mittback. Så kastar livet oss i olika riktningar.
 
 
Här hemma bedriver vi Silly Season på olika fronter. Jag mailar och messar och ringer. Röd Bettan har bakat sådana semlor som jag efterlyste. Bra Röd Bettan. Fru Kickan har klätt på sig. Inte lika 1950-tal mera...
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0