Det är min dag i dag. Likaså hälften av alla människors och säkert nån till ännu.

Bara först, så här snabbt en gratulation till alla män! I dag är det minsann internationella mansdagen och som jag sagt ända sedan jag gjorde det första gången, år 2014: "Utan oss blir det inte många barn!" Nej det blir det inte! Så att såja...
 
I övrigt är det nog mest söndag och Edit kräver sin rätt att se barnprogram ända tills Duck Tales är slut som hon påstår att hon alltid gör... Fru Kickan gick ut med Sally och tyckte att då hon är tillbaka kunde jag kanske ha dammsugit (så där snabbt bara), fixat klart flaskor och tuttar med diskning och kokning, klätt på mig och sett till att Edit också gjort det, samt att hon duschat och tvättat håret. Det jag har gjort hittills är druckit kaffe och läst lite om världens gång på min dator, samt nu skriver några ord här... Kan bli bråttom om nån minut då.
 
I samma svep har jag precis överraskat en människa på internet som inte kunde tro att jag skulle anse att en eventuell fråga om åländsk självständighet i första hand ligger hos ålänningarna... Vad trodde han att jag tyckte? Sen att jag inte vill att Åland blir självständigt är en åsikt jag som Ålänning får ha... Puh detta argumenterande...
En annan sak som engagerar oss män är damfotboll... Så här såg det ut då British Ladies FC spelade på 1800-talet. Kanske vi nu på 2000-talet kommer tillbaka till hur det var då, att kvinnor själva engagerar sig mest i en sport för dem... Kanske det är då vi kommer hela vägen? Dock lever vi i en tid då kunnandet i stort finns hos män, då jag menar den stora massan. Det finns toppkunniga kvinnor och de ska självfallet ges plats och utrymme att utveckla spelet och allt i samband med det. Men före de stora massorna har samma bakgrund och självklara kulturella bildning är vi kvar i faktum att det är mest män som stångar sig blodiga för flickors och kvinnors fotboll... Ibland kanske det inte ens är fel, fast det ju känns så...
 
 
Även moment 22 och paradoxernas paradoxer framkommer i lagbygget av Åland United. Spelare vill inte sajna för att andra spelare inte har sajnat... Jaha, vad gör man då? Berättar om Jesus? Vet ej om det går hem direkt i alla fall... Vi behöver en eller en par som tar Kristusrollen så kan vi plocka in Heinz och andra ketchupeffekter sen.
 
Denna blogg har haft många skeden. Först var den mest en skojig dagbok för mig som sedan fick lite budskap som kritikerröst till en liten innefalang inom flick- och damfotbollen. Sedan har den gått vidare till en blandning av något som sägs vara en Pappablogg, en skvallerkanal, en politisk spalt samt även en totalt urvattnad och intetsägande smörja... Bland annat dessa uttryck har använts om dessa texter. Jo, jag har ibland använt mina ibland överraskande höga läsarsiffror till att sprida vissa budskap och till PR och "propaganda" som någon kan tycka. Det kan hända att jag fortsätter med detta ibland då det känns rätt. Dock är det ursprungliga syftet kvar. Detta är min personliga dagbok där jag skriver precis vad jag vill. De som inte vill bli omnämnda får gärna höra av sig. Det finns sådana också och dem nämner jag inte om jag inte fått speciellt lov. Okej?
Så här såg damfotboll ut på 1970-talet. De allra mest ivriga av dessa dåtida spelare är de som är vägvisare för de nya generationerna tillsammans med oss gubbar.
 
 
Duck Tales är slut. Jag tror jag ska ta mig iväg och simma med Edit... Jo, dammsugning ska det bli, och jag skulle nog ha fixat de där flaskorna och tuttarna ifall Fru Kickan inte skulle ha kastat sig över dem precis då hon kom in...
 
Det jag hoppas mest av allt på i dag är några svar som gör att jag kan köra några pressmeddelanden före midnatt. men kanske jag inte ska drömma för mycket om sådant...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0