I Sverige. 1-1, batteriet slut och har ätit glass

Ännu ett år. Ännu en resa. Bortamatch. Båt, buss, match ,buss, båt. Däremellan pauser och munhugg, samt även en hel del seriöst prat. Själva matchen. Jag som hoppilandkalle se till att  vi får omklädningsrum och alla kommer rätt. Sen omklädning och lyssnade till tränarna och kanske lite fyller i med nån replik här och där. Lagsamling och bära ut grejer till planen. Svara på miljoner frågor om olika saker av olika typer som representerar hemmalaget. Laguppställningar, inmarsch, mängden bollar, väder, pressinfo, you name it. Sen ska förstås domarna vara viktiga också och upplysa om fotbollsreglerna, som jag kunnat före de blev tillverkade. men väl så! Allt är möjligt bara spelarna och tränarna får vara ifred...
 
Sen börjar matchen. Att sitta på avbytarbänken och vara involverad, med olika slag av tränare ständigt skymmande sikten, men totalt koncentrerad på vad som händer på planen och bland avbytarna, samt Richard som mumlar och svär. In i halvtid. Svett och linimentlukt. Tränaren samlar tankarna och det kanske går att få in en replik eller två innan hon presenterar sina tankar för laget. Kolla ut över spelarna. Gå fram till nån och fråga hur hon mår. Komma på nån replik till någon av dem om en spelsituation man kan kommentera utan att förvanska tränarens budskap. Klappa på ryggen, känna svett mot handen. Andra halvlek på bänken igen. Fortarande ingen klar sikt och det blir allt hetsigare innan det sedan är slut. Säg något lite till de flesta spelarna och kolla om tränarna behöver dig eller ska få vara ifred. Hjälpa Linnéa och se till att alla människor och saker kommer rätt. Sedan mat, hemresa och ett evigt väntande i analysens och munhuggandets samt sovandets tecken. Vet ni vad? Jag vill aldrig aldrig sluta med det här!!! Så nötande, uttröttande både fysiskt och psykiskt. Och ett innehåll i mitt och hela lagets liv!
Detta är någonstans i Österbotten för nåt år sedan. Kjelle är inte med i dag, men så här bedriver vi vårt liv de helger vi är på bortamatcher. Jag tycker inte om resorna, men de är delar av ett så underbart självförstörande och ljuvligt smärtsam tillvaro! Dessutom är det viktigt på så många olika fronter och dimensioner.
 
 
1-1 blev det. Florin satte bollen i mål cirka fem minuter före slutet. Nu är hennes farfar med i bussen. Jag har sagt Guten Tag och Ich spreche kein Deutsch... Bussradion spelar Like a Virgin. Jag har ätit en glass på ett köpcentrum och kom tillbaka till bussen dör Maiju och Craig föreslår olika spelare som borde säljas till Finström, som tydligen är dagens motsvarighet till... Dogshit United? Linnéa hoppas träffa sin dotter i köpcentret så hon lär komma ut sist.
 
Där hemma torde Edit ha varit med på "Gladiatorerna", men i vanlig ordning hör jag ingenting därifrån om jag inte gör något för saken. Fast vi egentligen har många döda timmar är det ändå liksom fullt upp hela tiden och folk är väldigt trötta. Få se hur trötta de är hemma och var jag hittar Edit med sin mor, samt hur de löst Edits önskan att se Melodifestivalen.
En bild till från i torsdags. Edit finns med i gröna laget i vänsterbackposition på bilden. I morgon är det turnering med tre matcher i Baltichallen. Jag vet inte om hon kommer att börja leva som jag med bortamatcher och sådant. Jag bara önskar att hon ska hitta sådant som gör henne lycklig. Som hennes äldre syskon har haft, har och  börjar hitta. Jag är inte alltid så glad och ofta väldigt sliten. Men allt mer blir jag övertygad om att detta faktiskt är sättet jag ska leva och dö på.
 
Vadå slut på batteriet förresten? Jo, kamerans batteri gav sig just före Florin gjorde sitt mål, så officiellt har det aldrig hänt, säger Craig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0