General Custer syndromet

Jag har ju ett antal gånger prisat måndag morgnar. Jag vet nu inte om själva morgonen varit så mycket mer än tisdagsmotsvarande i sig, men i skrivande stund kan jag konstatera att dagen hittills, trots att den inte alls är gammal, har varit väldans effektiv.
 
Förutom att få igång dem som är hemma och bland annat höra Edit fråga: "Pappa, varför verkar du vara så pigg fast det är så tidigt?" har arbetet flutit väldigt väl i de olika flöden jag förväntas arbeta. Undervisning, ja. Till och med den flygande kon har varit igång, samt ett hot om att den går igång igen ifall eleverna är dåliga. Klassföreståndaradministration, ja. Inte bara ett, utan tre föräldramöten av olika slag är sammankallade. Arbetsgruppsplanering, ja. Vårens temadag är planerad på under 10 minuter. Bara jobbet kvar, men det löser sig. Alla har var sin uppgift och jag har den samma som jag haft i 12 år nu eller nåt. Åland United administration, ja. Dels börjar skolor höra av sig och beställa våra tjänster i vår strävan att sprida flickfotbollens Evangelium, dels har diskussion och brev gällande mitt ordförandeskap i Damernas Ligaförening skickats ut.
 
Det allra bästa var dock att det serverades ugnskorv till lunch. Perfekt. Precis som middagen i går och säkert det som kan finnas kvar då jag är hemma ikväll och kanske äter middag. Never change a winning team.
 
Gårdagskvällen avslutades med Derby Italia då Juventus besegrade Inter med 1-0. Det var en minst sagt emotionell kamp. Domaren Rizzoli hade fullt upp kan man säga. Cuadrados måldans var dock inte riktigt i min smak, då jag har lite svårt att själv ryckas med i den manliga stripteasens tjusning, men det finns säkert sådana som gillar det också... Förritiden hade jag garanterat suttit och skrivit ner bägge lagens grunduppställningar och taktiska skiftningar under matchen. Jag höll på med sådant hela -90 talet och även en bit in på detta årtusende. Tekniken jag utvecklade då hänger kvar nu, då jag behöver anteckna kring matcher som hör till jobbet i ÅU.
Lillemor hade tydligen fotograferat mig utan att jag märkte det i lördags. Det hade infunnit sig så hemskt mycket personal att jag inte rymdes med på avbytarbänken utan satte mig i publiken och var allmänt otrevlig genom att inte småprata med folk utan bara såg fotboll. Jag är inte van vid att vara i publiken ser ni, förlåt alla. Pilarna i mitt häfte ser ut som de gjorde under 1990-talet dock. Ibland kallades jag då "General Custer". Ni vet, han dog ju av för många pilar...
 
Eftersom förmiddagen nu varit så effektiv kan vi invänta hydra-effekten under de nästkommande dagarna. Ett e-mail ut genererar minst 8 tillbaka, som i sin tur besvaras och utökas till 24... På tal om 24, så har jag 24 nya bollar i min bil. Knappt att Edit rymdes in i morse. Dessa har jag tänkt försöka pumpa upp direkt efter skolan och antingen överlämna till laget, eller så köra ut dem till Eckerö i morgon. Efter dagens pumpning är det nämligen styrelsemöte med Åland United. Med den föredragningslistan och med de tilläggen som troligen kommer att, ja... tilläggas, då kommer jag inte hem före gryningen. Jag har gett Fru Kickan små förhoppningar om att jag kommer att vara till mycken glädje hemma i dag. Jag vet inte förstås om hon tycker det är större glädje om jag är borta än hemma, så hur hon ser på det kan jag ej svara.
Lillemor tog många fina bilder i lördags. Våran egen Clark Kent, eller Anders Jansson fick äntra planen mot slutet då Bri fick kramp eller nåt. Anders är en fenomenal fysioterapeut. Man kan gå åratal utan skador, men så fort Anders kollar en kan du ge dig tusan på att han hittar nåt som är fel. Anders borde egentligen bli bilbesiktare. Eller kanske det just är det han inte borde bli... Ingen, jag upprepar INGEN bil skulle i så fall gå igenom kontrollen... Men han är en trevlig kille och faktiskt väldigt bra att ha om jag ska vara allvarlig. Speciella är de stunder då han och Richard anländer tillsammans. Då får man en riktig Dupont och Dupond upplevelse...
 
Och hur gick det med skrinnandet i går då? Jodå. Tre engelskor och en amerikan dök upp. Engelskorna lånade skridskor. Senare på kvällen fick jag ett meddelande från Lois att de nu var färdiga och lämnade skridskorna under vasken i skyddsrummet. Då jag anlände var skyddsrummet låst, släckt och tillbommat. Jag fick dock upp dörren genom att bända och riva. Någon lampknapp fann jag dock ej, men eftersom Lois hade berättat var skridskorna låg kunde jag treva mig fram i mörkret, öppna skåpet samt tynga in det jag uppfattade var tre par skridskor, sedan låsa och springa iväg... Det mesta går nog om man vill ser ni...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0