Vådan av att vara buffel
Jag sitter i ett nu ganska tyst vardagsrum och låter fingrarna spela. Meddelanden, små brev, lite allmän info och så en par tråkiga styrelsebeslut som skall delges dem det berör. Ett meddelande genererar minnen som gör gällande att nya brev ska skrivas. I något skede kommer klockan att vara så dags att jag besluter mig för att sätta stopp. Det är ofta då svaren börjar komma.
I dag kom jag hem från styrelsemötet precis då Sally och Fru Kickan skulle lägga sig. Fru Kickan gjorde en par löpningar och såg ut som om hon skulle försöka stanna uppe, men det visade sig vara kört... Edit var först lite ledsen för något som hänt i skolan, men blev sedan glad och då hon lade sig kunde jag äta kall länkkorv till middag och sedan köra på med de ovannämnda meddelandena.
Jag blir ofta numera påmind om att jag väl egentligen inte är så enkel att ha att göra med. Själv intalar jag mig att jag är simpel, easy going och bara liksom raka spåret. Ändå blir det mer och mer tydligt att jag inte uppfattas så av folk. Det är synd, för jag skulle vilja vara simpel, easy going och raka spåret... Att man vet var man har mig liksom. Kanske man gör det. I så fall är det allt fler som inte gillar var de har mig... Eller kanske man aldrig har gjort det, men ändå inte sagt det. Troligen har man inte brytt sig...
Det är bra att folk tar det man säger på allvar. Att jag sedan kan uppfatta att folk inte förstår vad jag menar och därför hamnar fel då de tar det på allvar är en annan sak. Jag har varit duktig på att hålla käft om feministfrågor en tid. Jag vill själv vara feminist, men då andra feminister ofta retar sig på mitt sätt att vara det... Jag vill vara liberal, men då både konservativa och socialister, samt övriga liberala ofta uppfattar mig mest antingen som för tolerant, eller så för högljudd, fast jag egentligen vill vara tyst och liksom smälta in.
Egentligen vill jag mest bara kramas, så som här på bilden. Eleven i fråga kramar dock inte mig, utan min roll som Jultomte.
Man säger att man ska vara den man är. Att lyckan kommer först då man inte försöker vara någon annan eller som andra vill. Jag tror inte detta riktigt stämmer. Jag är som jag är och gör faktiskt som jag ser rätt i de allra flesta situationer. Detta ger mig sällan sympatier eller nya vänner. De som är mina vänner är de som trots min äkthet kan se bakom kulissen och förstå att jag nog menar det som andra vill att jag ska mena, fast det inte låter så. De ser även att jag egentligen nog är precis som alla andra fast jag beter mig så äckligt personligt. Jag vill bara att alla ska få smälta in ser ni.
Det irriterar också folk att jag skriver. Just denna blogg är överraskande välläst. I dag fick jag igen höra att det jag skriver här representerar så mycket annat än bara mig själv. Jadå. Min familj exponeras här. Åland United analyseras genom detta. Även Södra Ålands Högstadiedistrikt och KHS får sig en öppnande glugg här och folk får en uppfattning av hur de tror att det är, eller hur de tror att jag är... Föräldrar till elever har åsikter, kanske inte här men ändå kring saker jag säger och gör. Mitt svar, som till exempel i dag levererades är att man får ha åsikter, men det jag säger, det är information, ingen diskussion. Att jag skriver publikt är svårt att greppa tror jag om man känner sig utsatt och utpekad av det som skrivs. För mig är det mera så att "Jag skriver, alltså finns jag".
Nu har det nog börjat komma svar. Kanske med god tur någon spelare till har börjat klarna. Hoppas ingen till blivit ledsen bara.
Jag minns ibland att jag faktiskt också varit fotbollstränare. Det var en lycklig del av mitt liv faktiskt. Lite som att vara lärare... Och Pappa... Men allt på en gång är tungt. Nu tror jag att en del båtar har gått då det gäller fotbollstränarskap. Jag har blivit en sådan som inte tas seriöst då jag är på planen. Det är mest mitt eget fel. Jag har gjort det så för mig. Många är säkert nöjda. Andra vet inte vad de ska vara för de vet inte att jag varit tränare... Själv vet jag inte heller så mycket, bara minns då jag ser bilder.
I morgon firar vi 100-årsjubileum i skolan. Inte skolans- utan Finlands. Finklädd sägs det... Pukurotsi blir det... Hoppas ingen blir ledsen över det. Magister Sviberg önskas lycka till med sitt projekt och på samma gång en God Jul och ett Gott Nytt år. Vi hörs då det vankas Champions League!
Kommentarer
Trackback
