Att inte vara ihågkommen
Precis just kom Edit och satte sig i min famn. Hon ville bara säga god natt och hade bråttom för hennes mamma hade lovat att hon skulle få se på film. Jag har ju inte varit hemma sedan i fredags, så jag undrade lite så här, om hon hade haft ledsamt efter mig hela den här långa helgen. Edit tittade lite snett, visste inte alls hur hon skulle säga, så jag hjälpte henne och sade att "Du har inte saknat mig alls va?". Nej, det hade hon inte. Hon har helt enkelt haft annat för sig och till och med glömt bort mig, sade hon. Egentligen en befriande och välsignad tanke. Den dagen alla har glömt bort mig, då får jag väl lov att glömma bort andra också?
Nu är det ju inte riktigt så här i reala livet. På basen av räkningar kan jag lugnt inse att jag inte är bortglömd här i världen. Dessutom finns det så många, så många som jag inte ens vill glömma bort, fast de inte skulle vilja veta av mig alls själva,
Denna helg har i korthet bedrivits på resande fot. Vi åkte alltså på fredag kväll med färjan som vanligt till Helsingfors, där Craig av alla människor hittade Launokorpi Buss, som vi åker dessa långresor med, parkerad på Skatuddens parkeringsplats. I den bussen spenderade vi mer eller mindre hela dagen. Mot kvällskvisten kom vi fram till Kuopio och Savon Sanomat Areena. Där utspelades dramatiska scener innan vi lokaliserade omklädningsrummets nyckel, som så klart hängde i taket, var annars? Dessutom stod känslorna skyhöga medan vi på klubbledarnivå (jag var då närmast och fick vara sådan) diskuterade huruvida överenskommelsen om att Marjukka Mikkonen inte ska spela mot Pallokissat också innebär att hon inte får vara med i laguppställningen. Kort och gott diskuterade vi om det är rimligt att tvinga oss sätta en utespelare i mål ifall Ann-Sofie skulle skada sig, eller om man kan konstatera att force majeur är force majeur och fotboll är fotboll. Beslutet vi kom till var mer än lyckligt: "Marjukka kan finnas i laguppställningen. Hamnar hon sedan att spela löser vi det med våldshandlingar". Bägge klubbledarna var överens och eftersom jag även är tränare hade jag därmed förankrat det i tränarstaben, som för den delen var i full färd med att ha ett enmansmöte där tränaren, assisterande tränaren och målvaktstränaren pratade ihop sig. De som inte förstår det roliga här kan fråga någon som förstår, till exempel mig...
Fyra händelser under matchen som, förutom vår sköna upphämtning och bortaseger genom en stark laginsats och Ann-Sofies storspel, har blivit kvar i mitt sinne är:
1. Vikke som ropar till Craig att hon måste ha ett papper nu! Craig rusar omkring och får till slut ett papper ur mitt block. När Vikke får papperet undrar hon hur han tänkt att hon ska kunna snyta sig i det här.
2. Craig undrar om assisterande domaren lämnat sina glasögon i omklädningsrummet. Huvuddomaren näpser Craig för detta genom att meddela att hennes assisterande domare inte har någon som helst sinne för humor!
3. Då jag skulle rusa in på planen vid en skada hittade jag ingen ispåse, eller linda som jag alltid brukar ha till hands. Det visade sig att Richard inför resan grovt underskattat åtgången av dessa påsar under de matcher han själv inte är med. De var alltså slut. Då det lite lugnat sig såg jag Raissa sitta på bänken med magen guppande och ansiktet ungefär som om hon just skulle nysa... "Det var jag som tog den sista" sa hon på fransk-engelska och exploderade i skratt... Nå, skratta var ju det enda vi alla kunde. Det var egentligen en ganska harmonisk match där på bänken i går...
4. Vi hade medresta supportrar på plats i Kuopio. De syntes och hördes faktiskt. Det käns väldans bra ska ni veta. Dessutom fanns det en mottagningskommitté i hamnen då vi var hemma. Tack ska ni ha!
Det här är inte våra medresta bortafans, utan supportrar på vårt flicklags seriefinal i dag. Åland Uniteds flickor vann i dag 2-0 och säkrade sin serieseger. Gratulerar till alla involverade och jag hoppas att vi i Åland United kan sätta värde på detta, samt ta hand om spelare tränare och funktionärer på ett bra sätt!
Hemresan blev lite som ditresan, bara längre. Hela vägen till Åbo skulle vi. Vi motstod frestelsen att stjäla vin från festen som ägde rum i rummet bredvid på hotellet där vi åt middag vid halv 10 tiden på kvällen. Sedan var det väldigt Stemarkskt- De va bare å åk. Jag fick en fin huvudkudde av min dator och sov jättemånga gånger hela natten. Vid halv 4 tiden var vi och åt ostburgare dessutom, som kutymen bjuder på Åland Uniteds bortaresor till Kuopio. Framme i Åbo lät de snälla Launokorpichaufförerna oss vänta i bussen tills terminalen öppnade vid 7 tiden och sedan var det bara att vänta på start och frukost.
Fru Kickan meddelade mig att hon behövde hårfärgsborttagningsmedel. jag hittade ingenting sådant på Viking Line tyvärr. I stället köpte jag en slickepinne åt Edit. Det är väl okej?
Långt och segt senare steg vi äntligen i land tillsammansmed FC Viikingits spelare och supportrar som högljutt sjöng att de är bäst i Helsingfors, stackrarna... Craig skulle direkt iväg för att spela mot dem och rapporterade nu i kväll att FC Åland som han spelade för fick ge sig med 1-2 och nu är i farozonen att falla ur division 2.
Pille i sin tur skulle, tillsammans med några av våra supportrar i hamnen ut till Hammarland för att leda flicklaget till den redan nämnda seriesegern. Själv skulle jag, enligt instruktion hämta Edit från Mommo och sedan, efter ett snabbt byxbyte etc ut och ta med Rufus för att bowla. Nu kan jag avslöja att min son helt på riktigt spöade mig i bowling. Hans oskuld och barndomstid är därmed officiellt över om någon undrar. Nu börjar jag försöka helt på allvar då. Eller, det gjorde jag ju i dag faktiskt, men det blev inte mycken lön för det.
Hemma igen hade Fru Kickan glömt att sätta igång bastun och i takt med att roliga nyheter, som att Steves lag IFK/FC Ålands A-juniorer hade vunnit 3-0 borta och hållit serieplatsen gick det upp för mig att jag inte ingick i vare sig Edits eller Fru Kickans planer för kvällen. Här sitter jag nu och försöker få en bild av veckan som kommer. Den, veckan alltså avslutas med match mot Honka på WHA lördag kväll. Eller, om dagens procedur ska vara måttet, då kommer både Ålandstidningen och Nya Åland att ringa mig vid halv 5 tiden inkommande söndag. I så fall kommer jag att göra som i dag. Jag svarar inte. I dag bowlade jag med Rufus efter 1,5 dygn på arbetsresa. Nästa söndag är jag också med familjen. Är det nåt speciellt ni vill, smsa och be mig ringa upp, eller fråga om ni kan ringa. Annars tar jag det som att ni inte hade tid då jag var på jobb själv. Alla andra dagar är det bara att ringa ser ni, vilken tid som helst. Kan jag inte svara så ringer jag upp. Men låt mig vara den enda lilla tiden i veckan jag har med familjen, tack!
Det här är Edits lag i turneringen de spelade i går på WHAs konstgräs. IFKs flicklag var delat i två delar och detta var alltså "IFK grön". Det ser man bra på de blå västarna inte sant? Då jag ringde för att fråga hur det hade gått visste Fru Kickan inte riktigt så hon bad Edit själv berätta. De hade förlorat en par matcher och sedan vunnit en. Men den som de vann blev oavgjord. Det hade varit roligt i alla fall och hon vill gärna spela matcher igen. Det är huvudsaken. Förresten, ifall någon var på plats... Edit berättade att hon hade gjort ett mål då hon skjutit nästan från det egna målet in i motståndarens mål. Hon var dock osäker på om det hade hänt i turneringen eller i dag så hon spelade med Mommo. Röd Bettan, släppte du in ett sådant mål?
Kommentarer
Postat av: Röd Bettan
I Edits och min match utgjordes målen av 4 tallar, som dessutom stod bredvid varandra så det var i praktiken tekniskt omöjligt att skjuta från det ena målet in i det andra.
Svar:
enligtvirta.blogg.se
Trackback
