Att ge sina kroppsdelar

En gång, under tidigt 1990-tal nämndes jag i en fotbollstidning i Helsingfors. Det var väldigt ovanligt på den tiden för mig att vara i tidningar, så självklart läste jag med behållning. Skribenten Erkka V Lehtola, som torde vara bekant för alla som lite också följer finländsk fotboll, som spelare, tränare, expertkommentator och även författare skrev en artikel där han kort presentarade alla helsingforslagen i, kan det ha varit division 2 och division 1 eller nånting. Om mig nämndes, som en del av presentationen av IF Gnistan, "På mittfältet eller i försvaret rumsterar Mikael Virta. Han är känd för att aldrig, inte ens i minusgrader, dra på sig annat än shorts då han spelar och han är i vilken situation som helst beredd att offra en av sina armar för sitt lag om så behövs." Självfallet är översättningen från finskan, samt mitt minne involverade i citatet, men det gjorde mig väldigt stolt då och även nu då jag tänker tillbaka är det precis sådan där jag vill minnas mig själv på fotbollsplanen.
 
Hur är det med att offra kroppsdelar i dag då? Jag tror att de flesta av oss egentligen är beredda att göra det, precis som Erkka skrev, om det behövs.
 
För min egen del, eftersom jag ju bara kan prata för mig själv, gäller det ett antal delar och att antal områden. Den enda kroppsdelen som egentligen påverkats negativt av min spelar karriär är näsan, som gick av i en hörnsituation då jag spelade för mitt gymnasium i Borgå. (Alltså jag spelade för Sibbo, men matchen gick i Borgå) Den är fortfarande aningen knölig, men någon synlig eller kännbar effekt har den inte fått. Många andra skador har jag haft, men de har läkt och kompenserats av den relativt starka fysik jag kunde bygga och som numera förtvinar under mitt underhudsfett.
 
I dag ger jag mestadels mina inre organ till förmån för mitt lag och min klubb. Huvudvärk, höjt blodtryck och magvärk är saker som jag lever med och är beredd att ha för att laget ska ha det det behöver. Varje enskild spelare, både nuvarande, före detta och även blivande är människor jag är beredd att genomlida nattliga kval för. Det gör jag för att jag tycker det är värt.
 
Självfallet är mina nära och kära , barn, fru, grannar åtminstone i huset till höger, eller blir det vänster, släktingar med flera personer jag bokstavligen skulle offra även extremiteter för. Det är enkelt att säga, men jag tror faktiskt att jag skulle vara beredd att utstå riktigt svåra operationer och långa fängelsestraff om det gjorde någon av de mina lycklig. Troligen skulle det dock inte fungera i alla fall så vi håller oss till teori...
Här kom vi hem från Kuopio i går. Alla förstår inte varför vi gör så. Alltså varför vi åker iväg med de förutsättningar vi har. Vi tycker dock det är värt det.
 
Hur är det med skolan då? Jo, samma sak gäller även här. Min egen klass är ju ett stycke för sig. Självfallet är jag bokstavligen beredd att gå genom eld om det kan rädda någon av mina elever från livsfara, på många plan. Det är faktiskt i anslutning till skolvärlden jag har varit med om de mest handgripliga och kroppsliga händelserna. Jag har en gång misshandlats och fått hjärnskakning för att jag räddade en elev ur knipa. En annan gång har jag motat sparkar och slag för att skydda en elev. Jag har tänkt, utvärderat och konstaterat att jag valt att ställa mig mellan personer med förmodade vapen och dem jag vill skydda medveten om att det kan vara slut här och då.
 
Det här vill jag att folk ska veta. Inte för att de ska tycka att jag är extra eller jätte modig och stark. Utan för att jag tror att de allra flesta av oss skulle göra precis samma sak för människor de tycker är så viktiga som jag tycker att de jag är beredd att offra kroppsdelar för är. Jag tror vi alla väljer det vi känner är rätt då vi ställs inför ultimata val!
 
Med detta önskar jag alla en glad fortsättning på måndagen och hoppas att ni har det bra. Mat-Inger bjöd på död fisk i dag och snart är det elevrådsmöte. Efter träningen blir det ett spelarmöte och sedan ska jag väl få träffa Edit en stund. Till helgen ska Emilia och Rufus komma har de lovat...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0