enligtvirta

Snabb kort tanke på kvällskvisten kring det där jag tänkte skriva här dagen. Jag har en bekant som säger sig ha slutat titta på fotboll. Alltså han har inte blivit arg, kränkt, bitter eller tröttnat på fotboll. Han till och med bestämde att han skulle se EM färdigt först och sedan var han väldigt medveten om vilka halvlekar och med vilka lag han sett fotboll i TV efter det. Han sade sig även följa med IFK Mariehamns herrar med mera inlevelse efter att han "slutade se på fotboll". Då jag pratade med honom fick jag till och med lite intrycket att han egentligen fick ett djupare förhållande till fotbollen då han slutade titta på den.

 

Nu förstår jag och säkert också du att han så klart inte vägrar att se fotboll. Han bara inte måste se "allt som kommer" vilket ju i sig är omöjligt. Han läser och lyssnar på fotbollsrelaterade texter och historier och ser det som... Ja, som vad som helst egentligen. Jag tror det där är något som få av de "icke- troende" inte begriper. På samma gång är det många som tror att de är verkliga fans för att de kan all statistik och vet precis vem som möter vem nästa onsdag och inte missar en match då det är helg. Jag menar inte att det är nåt fel i det, men precis som i ortodox och liberal tolkning av tex religion är det inte dina exakta handlingar som definierar din tro.

 

Som vi mycket diskuterade med min kollega Steve för några år sedan. Om ett gäng får betar i en äng bredvid en storklubbs träningscenter och de ser fotboll varje dag i många timmar, kan de fotboll då? Om en person ser varendaste en omgång av Premier League från början till slut, är det en garanti att de begriper den engelska fotbollens själ? Om en människa medvetet inte ser allt, eller läser allt, utan lite väljer och vrakar med olika grunder för valen, är den personen då utan gnista och passion?

 

Själv tycker jag inte att jag ser mycket fotboll. Jag är med fotboll och saker som berör fotboll varje dag och många timmar. Ofta ser jag fotboll tränas och spelas varje dag. På TV och nätet ser jag i medeltal 1-2 matcher, eller för all del delar av dem, varje dag och jag skumläser texter som berör det jag just då är intresserad av. Ändå skrämmer mig inte tanken att inte kunna se fotboll på en månad... Jag bara inte kan tänka mig en sådan verklighet. "Att titta på fotboll" är bara inte en sådan där religiös rit för mig som endel icke insatta, eller väldigt "beroende" människor vill få det hela till. Jag menar, jag lever, alltså ser jag fotboll... Jag är intresserad av det mesta som hör den världen till, av både "yrkesmässiga" och mer bara intressemässiga orsaker.

 

I dag satt jag, medan livet hände omkring mig och såg damernas cupfinal. Jag hade fel. PK-35 tog hem det hela med två långskott, av Maiju Hirvonen kan man tänka och Eve Parikka. Det jag tänkte på medan jag såg matchen, som var rätt okej faktiskt, välspelad och taktiskt rätt väldisponerad, var att jag förstår om människor som inte har ett väldigt starkt intresse, eller kanske man kan tala om insikt, kunnande, vad som helst, inte går igång på damfotboll. Tyvärr är det där som vårt spels, det jag jobbar med, svaghet ligger. Man kan kolla på Leicester-Hull och tycka att det är häftigt. Betydligt mera måste man faktiskt begripa och även hänge sig för att finna själen och tjusningen i PK-35-Honka. Jag kan det, många andra kan det, men om man inte har det, eller faktum att man starkt känner för något av lagen eller någon spelare, då blir det väldigt svårt att se det fina. Här ligger alltså vår utmaning. Vi måste få framgång och dessutom skapa fram en känsla av kärlek och hängivenhet hos våra supportrar. Vi måste alltså börja betyda mycket mer för så många fler.