Härliga improviserade värld då lojalitet ställs mot lojalitet

Denna lördag har nu gått till att jag, som lovade att inte binda upp mig för något eftersom jag ska finnas hemma för familjen hela dagen, sitter hemma ensam. Emilia skriver Högskoleprovet, Rufus som skulle studera tillsammans med mig har prioriterat att uppsöka sin mopedhjälm som hade blivit i något annat hus i går kväll, Fru Kickan talade om att vara Disc Joke (antar att DJ betyder det) på A-lagets volleybollmatch och Edit gick till Gurkans och Pärlas residens eftersom hon hört att de snart är hemma och hon vill sitta där i det tomma huset och vänta på dem... Det som finns för mig är väl att städa köket och laga middag... Makaroner och stekt korv.
 
Det blir lite tokigt att skriva detta här och nu, eftersom jag meddelade Lillemor i morse, eller kanske lite mer mitt på dan att jag är förhindrad att delta i den stora möbelflytten som försiggår inom Åland United organisationen i dag. Nu ser jag att ingen här hemma hade märkt om jag varit med i alla fall, men om jag hade lovat vara med, då hade garanterat något som har med familjen att göra kommit upp och det hade varit att slitas med lojaliteten. Egentligen är det ganska skönt att meddela förhinder och på riktigt mena att man ska vara hemma. Lite judiskt Sabbatskt faktiskt... Ja ja , jag körde Fru Kickan till matchen och var i butiken, men så där i princip alltså... Kanske denna helg leder till att jag kan jobba för Åland United en par år längre än livet och kroppen annars hade tillåtit? Det får vi aldrig veta, men det känns bra att intala sig det i alla fall.
Enligt vad jag låtits förstå är dessa båda här och troligen i soffan vår tillsammans i morgon igen... Vet sen hur det blir då vi alla improviserar så rysligt. Jag har även som sagt ordnat mig bort från Eckeröhallens Tekniktävlingsevenemang i morgon. Det känns illojalt, men på samma gång lojalt mot tex Rufus som jag lovat hjälpa. Sen får vi se om jag klarar av att se Fru Kickans match i morgon. På samma gång spelas det helt säkert fotboll jag borde se.. Vem är det bäst att vara lojalast mot? Inget entydigt svar finns. Det är väl det här som kallas att bli vuxen?! Medvetenheten om att någon alltid blir dissad och att bearbeta det med sig själv och de dissade.. Liv kallas det visst?
 
I övrigt är lojalitet en väldigt central fråga i mycket. Det är något man känner. Jag har ju mitt HJK och min Notts County som bevisligen inte försvinner. Jag kan inte säga att jag är hard core supporter, men att inte följa dem, eller känna vällust och sympati för dem, det är så väldigt osannolikt. På samma sätt gäller det ju klubbar man jobbat för. Självklart blir jag glad om Gnistan gör väl ifrån sig, eller JIK eller för den delen IFK Mariehamn. Jag har lite svårt för Sibbo Vargarna- fotboll måste jag erkänna, fast jag ju har nära släktingar som spelar där. Jag hejar på dem och deras lag, men i övrigt blir det svårt att känna något för klubbens fotbollssektion. Jag är ju ÅIFare. ÅIF i sig har byt färger och spelar mest innebandy har jag förstått, så då det gäller min barndoms lojalitet är jag rätt vilsen. Jag känner absolut ingenting för ÅIFs innebandy i blått (!), men känner värme och en viss kärlek då jag ser klubbemblemet, som faktiskt min far en gång skapat. Då på den tiden i det korrekta gulsvarta förvisso.
 
Vad är då Åland United för mig? Är jag en Åland Unitedsupporter? Om jag slutade i klubben, skulle jag då hängivet följa och älska den? Svårt hörni. Åland United är just nu ett livsprojekt för mig. Egentligen är den en symbol för det jag egentligen är lojal och trogen till, det vill säga åländsk flick- och damfotboll. Då jag känner efter är det där min lojalitet sitter. Då det gäller damfotboll går jag i döden för de åländska lagen och främst då Åland United förstås, eftersom den klubben och dess lag är så oerhört viktiga för hela helheten. "Öspelslaget", eller som jag föredrar att se det ÅFFs förbundslag, är en annan oerhört viktig del som jag hoppas kommer att fås fason på. Det laget, eller de lagen, fyller en helt annan funktion än ÅU, men är om de funkar rätt väldigt viktiga.
 
Såja, nu har jag rett ut, eller i varje fall uttalat hur jag känner i dessa frågor. Trots att det verkar klischéeaktigt kan jag säga att jag till 100% begriper traditionen att inte jubla då man gör mål mot sin gamla klubb. Jag syndade med JIK då jag jublade efter mål mot IFK en gång, men jag var ung och begrep inte bättre... Det där måste alla själva känna så klart.
 
I innebandy hejar jag förresten på Hammarlands IK. Det visade sig att laget Rufus spelar i bär HIKs tröjor och tydligen representerar den föreningen. Heja heja...
 
Så, kontentan av dagens text blir väl att det bästa är om man helt enkelt handlar med känsla. Känns det rätt då är det rätt för dig. Daimonion hade Sokrates sagt... Och då menar jag inte Brasileiro Sampaio di Souza Vieira Oliveira, utan han den där Atenska filosofen som hade frun sin att dricka gift och dog. Voj Xantippa sa greken.
En av de mest puckade konsekvenserna av dagens debattklimat då de goda beter sig fruktansvärt illa mot de onda och därmed kackar på egen slips är att Ålandstidningens ekonomireporter har lyckats få Janne Holmén till nazistsympatisör.. Behöver jag säga annat än, väx upp och .. Ja... Skaffa en hobby eller nåt!

Kommentarer
Postat av: Anonym

Visst är det kul att följa den åländska dam- och flickfotbollen. Förra helgen var nog säsongens sista turnering i den kategorin:http://fotboll.ifkmariehamn.com/joukkueet/3222/uutiset/91223/medalj-bargad-pa-historisk-dag

Svar: Jo. Det var många lag på WHA konstgräset såg jag. Är det inga decemberturneringar i Eckeröhallen i år då?
enligtvirta.blogg.se

2016-10-29 @ 19:35:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0