Nu vet jag lite vad jag vill

Det tar en lång tid att lära sig veta vem man är. Jag tror att jag kom fram till det, eller kände att jag accepterade det för egen del för en 5-6 år sedan kanske. Jag har nog alltid varit precis den jag är och knappast så hemskt mycket annorlunda tidigare heller, men någon form av lugn och visshet kring vad jag står för och hur jag vill vara blev klart i mitt sinne då jag var lite på 40, ungefär. Man kan säga att jag godkände mina egna goda och dåliga sidor, samt intalade mig själv att jag vet vad jag är till för typ...
 
Vad skulle det vara då? Vad är jag till för? Min äldsta dotter tyckte härom veckan att mitt främsta bidrag var att jag gjort henne och hennes syskon. Ja, det är en viktig bit förstås, det helt fysiska. Jag är en människoproducent. Vad är jag annat då? I viss mån är jag svag. Jag kan inte leva upp till allt jag vill leva upp till. Just den förvissningen, att aldrig duga helt och hållet var en av de viktigaste insikter jag fick förlika mig med då jag förlikade mig med mig själv. Det betyder inte att jag faller till föga för veckotidningars och hälsotalibaners utrop om att "man måste acceptera att man inte är alla till lags och ska sätta sina egna behov först för att må bra och sedan kunna hjälpa andra". Nej, jag ser det inte så och sådan är jag inte.
 
Vad är jag då? Jag tror jag satte ord på det hela härom dagen, då jag förstummades över frågor jag fick av elever. "Finns det facit till instuderingsfrågorna?" "Vilka sidor är det viktigast att läsa till provet?" Dessa typs frågor har jag alltid avskytt. Det har varit svårt att sätta finger på varför de har gett mig så mycket obehag. Just där och då slog det mig vad det är jag vill.
 
JAG VILL HJÄLPA MÄNNISKOR ATT KLARA SIG SJÄLVA!
 
Har du en bok och svarar på frågor ur boken, då behöver du inget facit. Du har ju en bok! Jag ställer aldrig provfrågor om sådant som inte är genomgånget på lektion, eller man redan haft till läxa minst en gång. Vilka sidor tror du själv då att är de viktiga?!
 
Vad händer om du läser fel sidor? Blir det krig då? Kom igen människor. Ta hjärnan i handen, som man brukade säga i min barndoms Helsingfors. Nej, vi sa det sällan i Sibbo, det var i Helsingfors som "ota aivot handuun" användes.
Jag vet inte hur dessa elever har det i dag. Bilden togs för några år sedan. Jag vet att de ibland tyckte att det var flummigt och konstigt på mina timmar. Ja, det var det och är fortfarande. Det är för tusen gubbar inte jag som ska berätta hur allt är. Jag berättar nog en hel del, men det är ungarnas sak att förstå poängen och sedan kunna använda den. Gör jag allt färdigt för dem kommer de inte att lära sig det allra viktigaste av det jag vill lära dem. Att klara sig själva.
 
Just nu, då jag läser niornas religionsprov och deras samhällslärauppsatser droppar in får jag samma känslor som jag alltid fått, men inte riktigt greppat ens själv. De texter jag känner mest för är de som är skrivna med tanke. Någon har suttit där och tänkt själv. Sen kan nåt faktafel finnas, eller någon grej kan ha glömts bort. Det är små saker jämfört med då man faktiskt säger något. Detta ska inte blandas med ett grannlands modell då man ska tycka utan att veta faktabakgrund. Nej, så ska det inte vara. Men "duktiga flickor" blir inte duktiga om de inte går lite utanför boxen, chansar, gör misstag, faller i gräset och blir skitiga, samt reser sig igen och säger hur de vill ha det! Jo, det är faktiskt så man kan få 10or även för mig!
 
Sen då fotboll, förstås. Jo, samma idé finns även där. Som vi diskuterade med min vän Steve en gång så ligger hemligheten med goda ungdomstränare i att deras lag och spelare klarar sig bra efter att tränaren har slutat. Många går i fällan och tror att just de är extremt goda tränare för att deras lag spelar bra och gör extremt goda resultat. Din kapacitet mäts då spelarna gått till andra lag, eller då ditt lag får en ny tränare. Har du då lärt dem det de behöver, då fixar de att bli ännu bättre även med en annan ledning.
På denna bild ser vi tre fotbollstränare. Då bilden togs, 2013 var de alla spelare och blivande Finländska mästarinnor. I dag coachar Pille och Maiju i Åland United och Monica någonstans i San Diego. Hur bra de är ser vi om något år. Vi har förvissningar om att alla tre är bra. Därför har de fått sina jobb. De som är bra på riktigt, de håller dem tillräckligt länge och sedan ser man vad det har blivit av alltihopa. Jag är föväntansfull.
 
Jo, jag lovade nämna att vi åt pannbiff och att Mat-Inger sade att vi inte kan ha det varje dag. Dessutom ska Fru Kickan få ögonfransförlängning i kväll. Jo, ögonfransförlängning. Detta som tack för att hon har sytt en kjol. Bilen går rätt bra den också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0