Jag är Ålänning!

Fortfarande rätt omtöcknad, som alltid dagen efter skolårets slut, men speciellt med ett tillfredställande projekt slutfört och en oroblandad förtjusningskänsla i hela kroppen, hade jag förutsett att denna dag krävde så kallad kistvila. Jag borde ligga i en källare i en kista och inte stiga upp före det känns rätt. Fru Kickan tog alltså Edit till dagis, hennes nästsista dagisdag någonsin, Edits alltså. Meningen var att jag skulle sova likt en liten ekorre, då de sover alltså. Halv 9 var det dock kört. Färdigt sovet var det där och en så kallad sommarlovsmorgon stod framför mig här i min ensamhet, vilket väl var precis det jag behövde mest i hela världen. Förstå mig inte fel, jag älskar mina barn, min fru och en massa andra med som brukar flaxa omkring mig både här och på jobbena mina, men nu behöver jag några timmar helt solo! Det blir nog bra sen!
 
I dag är det alltså självaste Ålands Självstyrelsedag. För de som inte vet firas denna dag i åminnelse av det första lagliga mötet för Ålands folkvalda Landsting år 1922. Numera känner vi organet som Lagtinget och det är det folkvalda parlament som upprätthåller den Finländska grundlagen om det åländska folkets rättighet till inre autonomi. Detta är en viktig hörnsten för hela Finland, men så klart ett allt i allo för ålänningarna. Jag tänker inte ge mig in i diskussioner om huruvida den ena eller den andra parten agerat rätt eller fel under årens lopp, jag bara konstaterar att så här är det nu. Här på Åland firar man Självstyrelsedag den 9 juni och precis som under till exempel den finländska självständighetsdagen är hela offentliga sektorn stängd. Jag passar på att säga Grattis Åland, mina barns födelsebygd (så när som på Linda, som föddes en månad innan hon flyttade hit) och min egen hembygd sedan 20 år.
 
Med det ovannämnda sagt vill jag så inför alla meddela att jag är ålänning och har därmed rätt att definiera åländskhet, samt även diskutera grunderna i det åländska fundamentet med precis vem jag vill. Jag har även i snart 20 års tid undervisat om dessa saker för åländska ungdomar. Därmed ifrågasätter jag här och nu de röster som alltid då och då ifrågasätter min, såsom inflyttad från det finländska fastlandet, rätt och kunskap att argumentera för åländska rättsprinciper. Jag är precis lika mycket ålänning enligt lag som alla andra med hembygdsrätt! Bara så ni vet!
 
En vanlig debatt man hamnar in på kring åländskhet är, precis som överallt i världen, fotboll. Vi har människor i rätt hög ställning inom samhället och även idrottsrörelsen som argumenterar för att Åland borde bli ett eget fotbollsland med UEFA- och ska vi följa Gibraltars och Kosovos exempel, även FIFA medlemskap. Här utgår man helt och hållet ifrån att det är självklart att den åländska fotbollen går framåt om vi får se internationella kvalmatcher på WHA. Åland-Italien vore nåt va? Tänk vad satsningen skulle öka bland alla?
 
Jag vill lite vända på det hela och tänker inte ens ta upp det ekonomiska och praktiska som att den vikarierande Sportchefen på Ålands Fotbollförbund i morse inte kom in på jobbet eftersom hon inte har nyckel och ingen annan jobbar där eller vad det skulle kosta samhället att bygga ut WHA till en arena som kunde vara värd för VM-kvalmatcher för herrar, utan jag säger bara en par små saker om det rent fotbollsmässiga.
Ett fullsatt WHA vid Öspelsinvigningen 2009
 
 
Det låter enormt bra i teorin med ett herr- och ett damlandslag i UEFA och kanske även FIFA sammanhang. Har vi dock någon som helst infrastruktur för någonting sådant? Borde vi kanske inte först ha någon form av eget seriespel? Vi har ÅM, som pliktskyldigast avspelas under vintern och för damerna genomförs i form av en final, i år den 3 augusti på Hammarvallen. Kommer det att stimulera landsortsföreningarna att starta knattelag och jobba med talanger och motivationsgrupper om man vet att man kan få spela mot Ryssland, eller Finland och få på käften med tvåsiffrigt om man är riktigt bra? Ska vi göra det ordentligt dessutom och även ha ungdomslandslag? U17, U19, U21, U23 (U20 för damer om vi går till VM slutspel)? I år har Åland för första gången på länge ett eget lag med i den finländska distriktscupen. Det blev ett flicklag eftersom pojklaget av någon orsak inte hade anmälts korrekt eller hur det hela nu var... Jag ber om ursäkt, men jag ser ingen större nationell stolthet i sådana här vansinnesprojekt. Det är möjligt att Gibraltar, som faktiskt har ca 4 gånger fler herrlag i seriespel än Åland, kommer i Finlands VM kvalgrupp. Min gamle tränare Jeff Wood är landslagstränare där och trots det tror jag inte Gibraltar kommer att ha en susning i en enda av sina matcher, förutom i en par då de lyckas gneta sig till låga förlustsiffror som ses som en stor framgång.
 
Jag undrar dessutom vad spelare som Adelina Engman, Thomas Mäkinen och varför inte Joel Mattsson med flera funderar kring att tvingas välja mellan ett landslag som, speciellt på damsidan har realistiska chanser att kvala in till slutspel och även kan utmana större länder vid tillfälle och ett landslag som, med all respekt och kärlek till alla som vore aktuella inte skulle ha minsta chans mot i princip någon alls. Jag säger, varför inte erbjuda dem båda?! Som Åland har vi ju en möjlighet att låta spelarna ha ett Åländskt landslag utan att ta ifrån dem chansen att även representera Finland, Sverige, Nigeria eller var i helsefyr de nu kommer ifrån. Gör de så kallade "Öspelslagen" till något annat än bara Öspelslag. Gå inte och gör volleybollens misstag att vakna till liv vartannat år. Ha en fungerande kontinuerlig förbundslagsverksamhet, fast i många åldrar. Se Öspelen som stora tillställningar där vi faktiskt kan klara oss. Spela där utöver varje år landskamper mot andra motsvarande nationer. Vad hände med utbytet med Sameland? Alla som varit med om ett Öspel, själv har jag varit med om två stycken som deltagare (tränare för damlaget i fotboll) och aldrig någonsin upplevt en sådan positiv åländsk nationalism som då. Skapa några sådana här tillställningar, spela fast en årlig dubbellandskamp just den 9 juni (damer och herrar) och gör det till en del av Självstyrelsedagens program. Varje åländsk spelare vet att de kan bli valda till dessa matcher om de jobbar bra. Dessutom kan man ha chansen att spela för ett annat fosterland i ännu större sammanhang. För mig är åländskhet inte uteslutande, den är väldigt inkluderande! Man kan vara åländsk och älska detta landskap och dess människor och dessutom älska ett annat land och dess människor. Jag tror till och med man kan älska många länder och massor med människor.
Det här är Öspelen. En stor arena för åländsk fotboll och andra idrotter!
 
 
Med detta vill jag önska alla en glad Självstyresledag och håller med Jörgen Pettersson som vill att vi förbehållslöst ska se på möjligheter och inte hinder. Precis Jörgen! Låt oss se på möjligheterna att helt realistiskt erbjuda två landslag med realistiska möjligheter att få röra bollen och att dessutom klara arbetet utan att kolla vippen för alla ålänningar!
 
I kväll är det barnen mot föräldrarana i Edits lag....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0