Det finns känslor starkare än hunger

Medveten om att denna lilla text inte kommer att ge rättvisa till det jag vill säga, eller de saker jag säger något om, försöker jag nu bara lite lite beskriva vad som händer i mig ibland. Jag tror jag i går kväll kom fram till varför jag lever som jag gör och varför jag inte tror att jag kommer att kunna sluta med det, åtminstone om jag vill fortsätta vara den jag är. Jag kom fram till att jag är en känslomänniska. Det mesta i min tillvaro går ut på att förvalta saker som är viktiga för andra och därmed för mig själv. Det som sedan får mig att hitta mig själv i alltihopa är känslor. Känslan av att inte räcka till för fru, barn och släktingar är en ständigt närvarande och sakta dödande känsla. Vi redde ut Edits möjlighet att åka till skärgården och på samma gång Edits syskons möjligheter att gå på teater med henne under en par dramatiska timmar i går. Jag tror att ingen annan än jag själv vet, eller ens kan tänka sig hur påfrestande och känsloladdat bara det var. De känslorna kommer alltid att finnas och det är för dem jag inte kan dö, eftersom någon behövs att styra upp det hela och denne måste vara jag.
 
Som lärare lever jag också i en berg och dalbana av känslor. I dag genomförde jag, jo man kan väl säga att det var jag... Elevrådet stod för gott grundarbete och sålde berlinermunkar med all heder, men jag genomförde turneringen. I år spelades 44 fotbollsmatcher på 5 planer med hjälp av 7 domare/assistenter från Åland United, tack för det damer. I niornas slutspel kom pokalen hem då lärarna besegrade 9A i finalen med 1-0 genom mål av självaste Rektor Granberg, som både sköt första skottet och även placerade in returen efter Sofias magnifika räddning. Jo. Lärarna mötte alltså mitt eget 9A, de där som inte har haft ordning på nåt alls under 3 år, som det sägs. I fjol rördes jag lite av hur de samlade ihop sig just till fotbollsdagen och jobbade tillsammans. I år har jag redan hunnit skriva hur de vuxit och blivit ett gäng som tar hand om varandra. I dag var de i final och såg stolta ut, lite undrande om jag också var stolt. Det var jag så klart och inte bara för att de spelade sig till final. Jag är stolt över att de där dårfinkarna kommit samman på ett för omgivningen totalt obegripbart sätt. Jag är också stolt över att de under de senaste dagarna gått upp i molekyler som klass. Några umgås mycket mer med folk utanför klassen eller rentav utanför skolan. Några skulle inte riktigt ha tid att gå i skolan just nu. Under övningen i kyrkan i dag hade någon lyckats tappa en ballong som sakta, sakta flög upp mot taket. Den kom just precis ner messade Emilia som jobbar som guide där över sommaren, så bra då.
 
9A väntar sig säkert att jag ska säga något till dem i morgon. Jag vet dock inte vad jag ska säga och när det ska hända. I skolan eller kyrkan kommer vi knappast att samlas om inte de själva tar initiativet. Under middagen på kvällen kommer det knappast heller att bli läge. Det kommer troligen att bli precis som vanligt. De som varit 9A rusar ut i sommaren och i livet utan att riktigt ha förstått vad som drabbat dem. Jag kommer att bära med mig minnen av dem alla enskilt och som grupp. Vad jag gör med dessa minnen vet jag inte, men de är kära och får mig att vilja ta mig an nästa grupp. 7A i höst! Jag tror känslan jag är ute efter, som känns överallt är tacksamhet. Jag tror tamme tusan att jag är tacksam gentemot de där små ynglen för att de gör mig viktig i tre år. Då de tre åren är slut har jag ingen som helst betydelse för dem mera och det är tomt, men ändå tacksamt. Förstår någon att det är just så här, då tror jag att jag kommit fel nånstans.
Undrar om folk som inte jobbar med människor i grupp förstår vad jag pratar om. Det samma gäller så klart med fotbollslag och dagisgrupper etc. Man lever helt uteslutande inom gruppen utan att det blir konkret före det är över.
 
 
Fotbollslag ja. Åland United möter Honka i helgen och jag skrev en par repliker till Julia och Ayaki som är veckans radioreklamsduett. Edit är alltså inte hemma på en par dagar, så jag har ingen direkt brådska hem. Fru Kickan skulle på beachvolleyträning (tror i alla fall det var så, det lät som bitch volley, men spelar blandrashundar sådant?) och jag kommer att ta del av Finland-Portugal då jag kommit hem från träningen om jag alls hinner dit till att börja med... Troligen inte.
 
I går kväll märkte jag också, igen men det blev mer strukturerat, hur jag faktiskt är en supporter. Då det finländska landslaget spelar, då fungerar jag inte så kallt och förnuftigt som jag borde och försöker göra. Jag såg, hoppades och blev besviken då Italien, så klart, tog hem en trygg 2-0 seger över ett tajt försvarande men ganska uddlöst Finland. Känslorna blev den största behållningen för min del. Damerna våra möter Portugal nu i kväll. Jag har samma känslor för vårt damlandslag som för herrlandslaget. Då damerna spelar känns det dock lite mer som om jag är på jobb. Och på jobbet jag har, bägge tu, är det lätt att förlora sig i olika slags emotioner som kan vara svåra att förklara. Vi måste bara acceptera dem, eftersom de gör mig till vad jag är. Jag tror inte jag vill leva utan dessa ibland förkrossande sönderrivande men ibland fantastiskt kittlande lyckoyttringar mitt liv som lärare och fotbollsperson ger mig. Inte för att någon har sagt det, men ändå. Snälla ta det inte ifrån mig. Jag blir sjuk, gråhårig, trött, kantig, men i längden oerhört rik och lycklig i själen. Jag känner hur jag sakta börjar bli färdig för Herr EM...
Ei laaksoa ei kukkulaa, ei vettä rantaa rakkaampaa. På finska, för att jag kan!
 
 
Jag vet att vi inte är med i EM slutspelet denna sommar heller. Men det hindrar mig inte att önska och längta, samt att låta mina känslor spela för mitt substitutland, England!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0