Köpt en kvinna, simmat med flicka, fått håret klippt och sedan blivit lite knäckt

Dagens rubrik får summera det som i stort har hänt i mitt liv denna näst sista dag år 2016, året som Gud glömde, typ... Jo, alla kära ålänningar, jag vet att IFK vann mästerskapet, grattis grattis igen. Detta har trots det inte varit någon riktig höjdare för många jag känner. Jo, Edit har börjat skolan, jo Rufus blev konfirmerad, jo jag hade inga hål då jag var till tandläkaren, jo Mat-Inger har varit från sin bästa sida. Visst visst. Gud har dock i mycket haft semester, lite som på Medeltiden...
 
Dagen började i alla fall bra. Ett färdigt kontrakt av våran engelsk-irländska nya spelare fanns i min inbox. Vad jag vet är Lois Roche en hårt arbetande gamla goda tiders mittfältare av Sammy Lee stuk. Hur hon är som person har jag ingen aning om. Dessa förhandlingar gick fort kan jag säga. Hit kommer hon i alla fall direkt från den Ligan våran Adde sade i tidningen att hon siktar mot då hon slagit igenom ordentligt i Damallsvenskan. Jag kände det som om det var läge för lite nyårsvila faktiskt! Ett litet småpissigt leende hade jag på läpparna då jag åt min morgonostsmörgås.
Vad är väl som engelska ligan? Lois i Readings dräkt... Den vet alla som vet någonting hur ser ut...
 
 
Sen gällde det att få tiden att gå. Fru Kickan som fått ont i magen, antagligen efter mig och min allmänna yrsel de senaste dagarna, stannade hemma för att vakta huset inifrån medan Edit och jag begav oss till simhallen. Ingenting är som en åländsk simhall. Först råkade jag titta in i damernas omklädningsrum... Alltså jag sade hej till Edit som gick in och råkade då se Josse Danielsson som glatt sade hej. Josse spelar alltså numera i IFKs damer, strongt som mor till en 7 månaders bebis tycker jag. I bastun satt sedan bebisens morfar Kempa, som slängde på mer och mer vatten medan han först förhörde sig om Åland Uniteds lagbygge och sedan gick över till att spekulera om vem IFK Mariehamns herrar skulle presentera vid dagens presskonferens. Då vi sedan gled ut mot duscharna stod självaste Daja Sjölund där i Adamskostym. Daja dementerade bestämt att det vore han som ska presenteras, men han trodde sig veta att det var en svensk spelare det gällde. Nu vet vi alla att killen kommer från Zimbabwe. Bra jobb pojkar.
 
Hemma igen hade Fru Kickan tillrett mat, som vi faktiskt åt med glädje, eftersom vi hade blivit väldigt hungriga av vårt simäventyr. Efter maten informerade Fru Kickan mig om att hon aldrig gått med på att leva i ett förhållande där man väntar på- och tar hänsyn till varandra, som hon uttryckte det. Vad hon menade var bara att hon ser på TV serier som "Shameless" när hon vill, utan att vänta in mig om jag inte sett just de avsnitten hon kommit till. Jag har härmed gjort ett beslut att helt enkelt ta allt precis som det kommer när det gäller TV serier... Ingen idé att försöka följa med något och tro att det kommer att bilda en helhet... Jag har ju mina youtubefilmer. I går såg jag en dokumentär om samtliga målgörare i herrarnas VM finaler som fortfarande lever. Kunde konstatera att den måste varit gjord före 2015 eftersom Dick Nanninga levde och dessutom att man av någon orsak helt lämnade bort VM 1994. Finalen blev ju 0-0 men straffarna som Brasilien vann på minns vi ju... Sen såg jag också en dokumentär om Brian Clough. I ilskorna ska det väl bli nåt annat, kanske om Pelé eller Beckenbauer nu i kväll... Eller George Best. Honom har jag missat hela veckan.
 
Sedan fick jag en peng i handen av Fru Kickan. Hon hade nämligen beställt tid åt mig till en frisör. Jag bad om instruktioner och fick höra att Madde nog vet vad hon gör... Således trädde jag in i den anvisade lokalen och såg att Madde var samma kvinna som för många år sedan gick i en skola där även jag jobbade. De var väldigt snälla, bjöd på kaffe, masserade min hårbotten och klippte även några hårtestar. Jag lär se bra ut nu sägs det. Konstigt... Jag som trodde håret var det som skulle dölja mitt anlete. Kanske jag haft fel hela tiden. Skallig skulle jag vara... Då är jag snygg ska ni se!
Den här bilden är gammal. Dock var det just någonstans nära denna plats jag fick information om att alla mina äldre barn befann sig i går.  Alla har vi våra kors att bära.
 
Egentligen borde jag väl vara riktigt nöjd med mitt dagsverke så här långt. Jag höll dock på att hamna långt under isen igen då jag mottog e-post som visade att inte ens de jag litar på mest riktigt förstår vad jag gör. Men inte kan man få allt... Den dagen folk vet allt, då kanske det inte är värt att utbilda mera. Om nu den utbildningen jag förmedlar är så mycket att ha...
 
Nyårsafton sägs det vara i morgon... Hummer säger Fru Kickan. Liverpool-Manchester City säger jag...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0