Jag väntar mig inte att någon förstår

Man måste gå några mil i en mans skor för att förstå var han gått, eller hur det nu var, säkert inte så... Därför kan jag inte förvänta mig att så många, om ens någon alls kan förstå mig och vad jag känner i olika frågor. Många kan säkert relatera till vad jag känner för mina barn, min fru och mina släktingar samt vän(ner). Vissa enskilda kan säkert också ha en aning om vad jag känner i mitt förhållande till fotboll och damfotboll, med Åland United som förtext just nu i synnerhet. Många lärare kan säkert ana lite hur jag känner för mina kolleger och elever, samt mina egna klasser. Kanske det finns någon som även kan se och begripa hur jag ser en så enkel sak som min skolas julfest som ett av de viktigaste projekten under hela skolåret för dem som är med.
 
Jag är stolt över hur KHS firat sina julfester de senaste åren, i princip sedan jag började här för 20 år sedan och troligen även långt före det. Jag har själv varit i ansvarsställning så som en del av våran personalgrupp med delegerat ansvar för genomförandet av förberedelser samt själva festen i lite över 10 år vad jag minns på rak arm. Vi har låtit eleverna i åk 9 mer eller mindre själva ansvara och dra igenom hela rasket. Varendaste ett år har det medfört ont i magen, yrsel, gråt, gräl och väldig kalabalik, speciellt för de några ansvarskännande barnen som slitit mer eller mindre dygnet runt i flere veckor. Sedan då själva festen går av stapeln sker en urladdning och varendaste ett år är eleverna så vansinnigt stolta över vad de presterat att det känns värt varje timme och varje olägenhet vi, eller om jag bara pratar om mig själv jag, satt mig igenom såsom "handledare". Varje år finns spänningsmomentet med att det är direktsändning. Man vet inte fullt ut vad som kommer att hända. Vårt mål, lärarnas och fast utomstående sällan tror det, även elevernas är att ingen ska gå ledsen bort från julfesten. Min erfarenhet är att alla är hjärtegoda innerst inne gällande julfester och de menar alltid gott. Finns det något enstaka rötägg brukar gruppen själv plocka bort det, eller så gör vi i lärargruppen det.
 
Jag är alltså stolt att vi i KHS har kvar den här traditionen eftersom den gör hela julfesten till ett gigantiskt elevprojekt som ju i sin tur innebär att det hela blir en rik erfarenhet för både studier och arbetsliv för dem som kastat sig in i det på riktigt. Eftersom det är 15 åringar som ordnar det hela är det också klart att det inte alltid håller världsklass. Detta är dock det allra bäste dessa ungdomar klarar av utan att vuxna lägger sig i mer än det riktigt nödvändigaste. Det får och ska alltid bedömas utifrån det. Då det nu troligen blir så att jag inte ställer mig till förfogande för denna handledaruppgift inför 2017 vill jag tacka alla de ungdomar, varav många redan är Pappor och Mammor, som gett mig orsak att bli så här utpumpad och tom av att få adrenalinnivån upp i nästan matchnivå under de åren jag varit en del av denna fina tradition. För mig är det viktigare att stöda eleverna och hjälpa dem att själva känna att de presterar bra än vad det kan stå i tidningen!
Här är 2016 års julfesttrupp efter avslutad show. För släktingar, hittar ni Rufus? Han är en av två med tomteluva...
 
Nu är det jullov säger det. Det betyder nu uppröjning i klassrummet som ser ut som Dresden våren 1945. Till och med BHn och trosor hittar jag här... Spännande... Sen ska telefonsamtal med Jani och troligen även Herr Landshövding bedrivas och till slut gäller det att se om jag ska hämta hem Edit, eller hur vi gör... Det börjar ju närma sig julafton förstår ni och mina hittills inhandlade julklappar för dem jag firar med är 0.
 
Mina stora barn ska förenas över julen. I skrivande stund är Rufus och Emilia på väg mot USA, eller Sverige då först.
 
Som jag skrev till ÅU styrelsen härom kvällen, Inte god jul ännu. Många saker kvar ser ni!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0