Jag och mitt land

Självständighetsdagen är en dag som väl egentligen borde vara en sådan där politiskt korrekt, eller tonårspopulistiskt cynisk dag då man borde ta upp hur förlegad nationalism är. man borde nämna faktum att det som hände för 99 år sedan egentligen bara var en vettskrämd borgerlig senat som kakkade på sig för att Lenin och hans Boys tagit makten i St Petersburg och att sedan Lantdagen röstade för självständighetsförklaringen med förkrossande 100-88. Vi borde nämna finländarnas "dåliga självkänsla" och  "lillbrorskomplex" mot dels svenskar, dels det civiliserade Europa. Vi här på Åland borde ropa oss hesa mot den förtryckande Statsmakten med sina Sannfinländare och den allt mer hukande finlandssvenskheten. Allt sådant där borde vi ta upp och dessutom borde vi späda på med att nazister och antinazister just nu tågar i Helsingfors, medan de speciellt inbjudna fina folket svidar om för festen i Presidentens slott (År Saara Aalto bjuden, vet nån?).
 
För mig är det inte så. För mig är Självständighetdagen en känslornas dag. För mig är Självständighetsdagen viktig och på ett helt oförklarligt sätt en dag så jag känner mig hemma i mig själv och i mitt land. En sak som stärker den känslan är att jag inte är ensam. Sällan, eller egentligen aldrig har jag sett så många kärleksförklaringar till ett fysiskt område som många av mina landsmän gör och har gjort i dag, på landets båda vackra språk. Det hela är fråga om känslor och tillhörighet. I går kväll såg vi en dokumentär om ett finländskt dykarteam som förlorade två medlemmar i en farlig tunneldykning i de norska fjällen. Kropparna blev kvar och internationella dykarteam klarade inte att bärga dem. Norska myndigheter stängde hela området och olagligförklarade all dykning där. Teamet visste ingen annan råd än att åka tillbaka i hemlighet och helt enkelt dra upp de döda kompisarna från 130 meters djup och sedan ge sig till norska polisen med en önskan om att kropparna skulle få begravas i Finland nära deras anhöriga. Det hela slutade med de norska myndigheternas goda spelöga och dokumentären avslutades med att dykateamet förberedde nästa livsfarliga dykning någonstans i Spanien. En av huvudpersonerna "Patte", jo med två T, han är svenskspråkig gav sedan en beskrivning som för mig får mycket att falla på plats. Han sade att "Om någon frågar mig varför jag inte slutar med dessa livsfarliga dykningar är det egentligen omöjligt att svara. Den som ställer frågan har nämligen ingen möjlighet att förstå svaret".
 
Precis så är det. Det är en fråga om en känsla, som inte kan tas lätt på. Att jag är finländare märker jag av så minimala saker som att jag blir gråtmild av Finlandia, Nationalsången, flaggan, stämningen på Viking Lines pensionärskryssningar, att höra någon prata svenska med finsk brytning, att höra Sibbodialekt, att se 4ans spårvagn (finns den mera?). Saker som känns som hemma helt enkelt. Finland är mitt land helt enkelt, det som är mitt hem, precis som min uppväxtregion Nyland och min hemmaregion Åland. Alla dessa är hemma för mig och ger mig de känslor av äkthet och hemtrevnad som Självständighetsdagen bringar fram i mig gällande själva landet. Som General Ehrnrooth alltså sade: Det är ett bra land som är värt att försvara. Därför blir jag ibland ledsen då folk som inte har inre kunskap säger negativa saker om Finland, Åland eller Sibbo, till exempel. Det är som att få sina barn kritiserade av sådana som bara hört någon annan berätta om dem.
 
Finland är landet med Topelius, Sipelius och Petelius. Det är också Jan-Magnus Janssons, Jörn Donners, Märta Tikkanens, Tove Janssons och Urho Kaleva Kekkonens land. Dessutom är det familjen Eremenkos (jovisst, kokain eller inte kokain), Shawn Huffs, Fatbardhe Hetemajs och till och med Grannfruns i huset mitt emots land. Det är, precis som min gamle elev Axel (jo, han Jonsson) en gång beskrev Åland "Ett land som är till för alla som vill se det som sitt land!" Sådant är landet för mig och med att se det som sitt land innebär att acceptera det för vad det är och vilja vara en del av det. All förändring sker inifrån av sådana som vill ta ansvar för vad det kan bli. Det är Finland för mig och därför jag älskar landet med alla dess brister. Det är även Åland för mig och jag har full respekt för åländsk nationalism, så länge den kan acceptera mina känslor med Åland som en bygd i nord, i våra fäders jord!
Lite som med att använda N-ordet är det med att skoja om saker som folks fosterland. Jag som finländare kan driva med mitt land om jag vill. Alla andra som vill det får också gärna göra det, men var medvetna om att humor bör bygga på kunskap för att vara rolig...
 
I övrigt ligger vi väl nästan i fas. En spelare till torde vi faktiskt ha, men jag kan hamna att vänta till fredag eller lördag innan jag kan gå ut med nyheten, så bra om ni i media har nån som kollar e posten då och då. 27 uppsatser är lästa och 23 återstår då. Eller kanske det är 26 lästa egentligen, då jag ju tror att den där som var kopierad av Mimers brunn och liksom slutade redan på stenåldern var skickad i misstag, inte sant? Möte med gamle elev Kalm i morgon i mitt eget klassrum och så kom jag på att det faktiskt är tisdag och Champions League mess till Magister Sviberg som gäller.
Alla som oroar sig för mitt knä kan se att jag fått det undersökt av kunnig sjukvårdspersonal. Det blir nog bra det med!
 
En alldeles Välsignad Självständighetsdag till alla som vill känna sig delaktiga i ett självständigt Finland, eller annars bara tittar på!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0