enligtvirta

Att fotboll speglar livet är en känd klyscha. Att olika länder har olika fotboll är lika känt. Att olika klubbar och lag inom länderna också spelar olika beroende på kultur och tradition är inte heller det något nytt. Jag tänkte snabbt försöka spegla livet i olika slags fotboll.

 

Min skola, KHS är en liten blandkultur. Kanske vi kunde säga att den är Österrikisk-Ungersk. Eller Danubisk, som elitistkännarna skulle kalla den på fotbollsspråk. Här samlas rena praktiker från åkrarna i norr med oslipade diamanter och en del geniaspiranter för att tillsammans bilda ett ganska homogent kollektiv bestående av individuell briljans drillat inom klara ramar. Kreativitet finns i överflöd och skolan jobbar hårt för att den ska hållas inom "vettiga ramar" som skolan uttrycker det. För endel gäller det att veta åt vilket håll man ska röra sig, medan det för andra öppnas så oändliga antal riktningar att valet mellan solospel och den kollektiva nyttan ibland är svårt.

 

Min familj är tysk så det förslår. Vi har väldigt klara roller och styrs av ett genomtänkt system där endel liksom håller sig bara till sitt, medan andra tar större helhetsansvar, men ändå spelar sin egen position så helheten inte blir lidande. Vi bygger allt på fysisk excellens. Uthållighet, tålamod och explossivitet vid behov, samt kliniskt utförande, men bara då det krävs. Så funkar min familj. Vi har även en stor omsättning av spelare som gästar, för med sig intryck från sin egen, ofta mer sydamerikanskt spontana kultur, dock mer braslianskt sambainspirerad än den argentinska machotangon. Alla de elementen smälter in och förändrar gradvis vår familjs spel. Men hjärtat finns i organisationen som bygger på tider och ramar, som ibland kan brytas genom uttänkta överraskningsmoment. Vi är en maskin helt enkelt.

 

Själv är jag en blandning av finne och kanske engelsk League 2. Eller som engelska ligan var då jag växte upp med de leriga planerna och tandlösa spelarna. Jag lever i konstant hög press som tvingar mig till raka lösningar. Långa bollar till stora forwards som stångas och slåss mot fula mittbackar. Faller man för en tackling stiger man upp och låtsas för allt i världen inte om ifall det gör ont. Då utmattning och mjölksyra infaller vet man att det snart börjar en ny match och då är det bara att svälja tungan och springa. Det finska i mig sitter, till skillnad från engelsmännen i att jag inte är övertygad om att jag är bäst i världen.