enligtvirta

Barn- och ungdomsfotboll är en av sakerna det stod om.

 

 

Föräldrar är upprörda över att deras barn inte får byta förening, trots att bägge involverade förening i sammanhanget är överens om att övergången sker efter säsongen och, märk väl, barnen i fråga kan redan spela för bägge förening. Nu bråkar dessa föräldrar om sådant som de inte förstår. Allt blir bra bara man låter saken ha sin gång. Dessutom ligger det något i att man faktiskt kan ha ett ansvar för sitt lag, även fast man är ett barn. Det är ingen blodvite det är fråga om.

 

På samma gång framgick det att kostnaden för en medlemsförening i FC Åland per spelare i FC Ålands ungdomslag är 612,09€. Den summan är onekligen rätt hög, jämfört med vad det kostar ägarföreningarna i Åland United per flickspelare i vårt flicklag och ifall ÅU ska ha fler lag blir det väl det samma. För att spela i Åland United kostar det 300€ per spelare för ägarföreningen (=ursprungsföreningen). Utan att alls veta, men det känns som om pojklagen drivs till ungefär dubbelt högre pris än flicklag. Vari ligger denna skillnad? På A-lagsnivå är det helt och hållet fråga om spelar och tränarersättningar, det vet vi. Därför har IFK Mariehamns A-lag en betydligt högre budget än Åland Uniteds A-lag. Men hur kan det vara så här stor skillnad på barn- och ungdomssidan? Beats me!

 

Det andra ämnet jag lite funderade över är den nygamla debatten om svenskspråkigas förtryckta ställning i Finland. Efter undersökningar och tidningsartiklar publicerade av rikssvenska (!) medier har en ny flod av förskräckta uttalanden om de stackars svenskspråkiga finländarna tagit fart. Okej, det finns endel tjafs. Det har det alltid funnits vad jag vet, var tidsepok har haft sin vinkling, men då vi funderar på hur man förfasar sig över att svenskspråkiga inte alltid talar sitt modersmål högt i alla allmänna situationer, då tycker jag att vi ska fundera lite på hur vi har det här på Åland. I min skola till exempel finns ett rätt stort antal olika modersmål bland våra elever och även lärare. Självklart kommunicerar vi sinsemellan på svenska, eftersom vi är en Åländsk svenskspråkig skola. Jag funderade då över hur ofta jag hör elever eller lärare privat, på raster eller utanför skoltid prata annat än just svenska, så det hörs till andra. Jag kom fram till att det sker väldigt sällan.

 

Sedan jag flyttade till Åland 1996 har jag lärt mig att titta mig omkring lite innan jag ger mig in i en diskussion med någon på finska. Mitt modersmål är svenska, men jag kommunicerar dagligen även på just finska och på engelska, beroende på människan jag pratar med och vilket modersmål han eller hon har. Under mitt första år här blev jag faktiskt tillsagd att prata lite lägre då jag pratade med finskspråkiga lagkamrater i IFK Mariehamns A-lag. Jag fick även höra att supportrar hade klagat på att jag framför läktaren under en match hade ropat på finska. Okej, ta seden dit man kommer och allt väl. Men ska vi på riktigt förfära oss över hur språkminoriteter behandlas på andra ställen när man inte kan känna sig bekväm här hemma heller? Varje dag ser jag finskspråkiga elever prata svenska med varandra. Det är ju bra, men då deras modersmål och hemspråk de facto är finska. I jämlikhetens namn borde vi reagera och tycka synd om dem inte sant?

 

I går hörde jag lettiska i korridoren Det var roligt, eftersom jag inte ens visste att en av dem som pratade kunde språket...