Vad ska det bli av mig?
Att vara duktig och inte åka på bortamatcher kräver sin man. Därför gör jag det bara tre gånger denna säsong. Nu hände det. Sen blir det då Pallokissat borta i juni som vi sagt och även Nice Futis borta i slutet av juli blir utan mig. Detta skulle göras möjligt av omstuvningen av mina arbetsuppgifter i klubben. Resten av matcherna kommer jag nog att vara med på och det är bra både för min fysiska och psykiska hälsa, bara så ni vet.
Det här betyder så klart inte att jag inte trivs med att få vara hemma. Jag är övertygad om att jag är piggare och alertare i längden eftersom jag inte reste iväg i fredags eftermiddag och kom tillbaka nu i eftermiddags, som de andra. Ann-Sofie och Sofia gjorde en ännu längre stickare och spelade division 2 match med PIF i dag, förlust 3-0 borta mot TuWe/2 trots att bägge ÅU spelare fick mycket goda recensioner av lagets tränare. De torde vara nära hemmet ungefär nu då jag skriver. Jag måste nämligen berätta att i går, då direktsändningen från Uleåborg slutade, då var jag helt urlakad. Jag var fullständigt fysiskt och psykiskt som en död ostekt fisk. Som jag sade här hemma. Det var precis som att vara där medan matchen pågick. Jag bara inte kunde kommunicera med någon eller något av det jag såg. Jag kunde bara titta och göra de vanliga anteckningarna. Helt fullständigt tom blev man ju. Jag antar att det mestadels är ovana, men jag är inte säker på att jag vill bli så van heller. Tiden före och efter matchen fick jag ju vara med familjen förstås och det var nog bara bra, speciellt på sikt.
I dag hade jag igen glädjen att ta med Edit och Pärla till Vikingahallen på Futebol de Forca träning. Carin hade i dag 13 flickor att fostra, trots att hon förnöjt konstaterade att det blir jämnt nummer i dag just innan den 13e dök upp. Alla som sysslat med coaching av lagsporter på någon nivå vet precis vad hon menade... Jag fick under detta tillfälle höra en av de mest beskrivande kommentarerna av spelet jag älskar. Edit spelade smålagsspel i det oranga laget. Där fanns också en äldre flicka som jag tror hette Emilia. Edit passade till Emilia djupt inne på egen planhalva. Emilia valde att tjonga bollen allt hon kunde mot motståndarmålet och det gick ju förbi så klart. "Varför sköt du inte i mål?" frågade Edit. Emilias svar beskrev hela spelet i ett nötskal: "Det är inte så enkelt det. Vet du hur långt borta målet är och hur mycket folk det står i vägen?!". Jag påstår att det nästan är Johan Cruyff standard på det där.
Football is a simple game...
Många matcher har spelats denna helg och jag tänker inte kommentera dem alla. Jag vet att JIK damer låg under med 0-2 i halvtid, jag var där nämligen. Jag vet också att HJK fick 0-0 i Mariehamn i dag. Inget har hörts om klacken dock, väntar med spänning. Jo, jag vet att HIFK är i ishockeyfinal och att Tappara har greppet. Jag vet också att U18 landslaget i ishockey är i VM final, eller var det semi...Allt det där är intressant och jag ska även så klart kolla Damallsvenskan och engelska herrligan och mycket mera. Det är basen i livet nu som gäller och dit hör bland annat minst ytlig kunskap om sakerna jag räknade upp och mycket mera.
Emilia, min dotter avses alltså nu, ställde i dag helt ur det blå en fråga som fick mig att stanna upp en aning. "Kommer du att ställa upp i Lagtingsvalet Pappa?" frågade hon. Jag har faktiskt inte funderat i de banorna, trots att jag nog blev tillfrågad senast nu i höstas. Då Emilia frågade, ingen som helst aning varifrån hon kom på att göra så, fick jag dock lite dödsryckningar i och med att livet aningen prematurt spelades upp för min syn. Vad är det jag vill göra och vad vill jag bli? Jag har ju i alla fall intalat mig själv att jag är ett frivilligt offer för omständigheter. Vad skulle ändras om jag ställde upp och ifall jag till och med skulle bli invald?
En dåvarande lagtingsledamot var faktiskt i kontakt i somras och tyckte jag skulle ställa upp. "Mindre jobb än du är van vid, mycket ledig tid och perfekta möjligheter att kombinera med fotboll" tyckte ledamoten. Nu tror jag ju inte att arbetet som lagtingsledamot skulle vara någon dans på rosor, men i sig kan jag säga som med det mesta: Hur svårt kan det vara?!
I mitt fall är det mest fråga om vad av det jag nu lever med och har levt med i många herrans år skulle behöva ändras eller försvinna. Familjen? Nej, den skulle inte påverkas alls tror jag. Precis samma grej vore det och ingen vet i alla fall vad jag sysslar med här hemma, så jag kanske kunde genomföra en hel mandatperiod utan att någon visste att jag bytt jobb...
Fotboll? Den skulle nog hänga kvar den. Jag skulle kunna vara aktiv i Åland United, antagligen precis som jag är i dag fast jag skulle sitta i Lagtinget. Jag kunde även, som jag lite drömmer om, vid något tillfälle träna ett lag. Även möjligheten att spela veteranfotboll om det skulle gå så att jag på riktigt skulle få till det skulle finnas. Så, egentligen kunde jag säkert i mycket göra det jag gör i dag nästan på samma sätt...
Det som skulle behöva ändras är mitt lärarkall. "Det är ju bara ett jobb". Visst är det det, precis som fotbollen. Men precis som fotbollen ger lärarskapet mig också en identitet och en passion. I kväll läste jag 9As historieprov. Provkorrigering hör till de mest förhatliga uppgifterna man har i detta jobb. Sen finns det också en dimension till i det hela. Jag såg varje enskild elev framför mig då jag läste vad de skrivit. För endel blev jag glad och upprymd, rentav stolt. Jag ser hur de vuxit under de tre år jag känt dem. Precis som jag vetat, men det är alltid lika pirrande upphetsat underbart då det bekräftas att någon är på väg att lösa koden. Ett tänkande börjar komma i dagen som ger mig tro på framtiden. Vissa andra blir jag berörd av, med betoning på medkänsla över att han/hon försöker sitt allt, eller inte försöker men förlikar sig vid realismen. Det är en fantastisk tablå med människors sinnen som kommer i dagen i detta yrke. Jag vet ärligt inte om det är värt att lämna det för att försöka komma in i Lagtinget, Riksdagen, bli President eller vad som nu kan bli aktuellt. Samma funderingar skulle jag ha om jag fick läge att jobba helt och bara med fotboll till en lön som motsvarar eller överstiger dagsläget. Jag kanske skulle ta chansen då, bara för att jag kan. Men politik? Det blir inte aktuellt än på några år och säkert frågar någon då igen. På Åland är det svårt att förskonas. Just nu är jag mera rädd att förlora mig själv och det jag är, vilket är det jag gör. Det vete tusan vad jag är beredd på längre fram.
Vad jag menar är, jag älskar det jag gör och dem jag gör det med, mitt i all vardag och all snöslask och skit.
Jag har ändrats, människorna med, men korridoren och skåpen är de samma. En av mina viktiga arbetsplatser här i livet. En del av det liv som är mitt.
Kommentarer
Trackback
