Det där att hälsa och bete sig...
Det har blivit en riktig vetenskap det här med hur man ska hälsa och vad som är passande när och hur. När jag var liten kallade vi det för vett och etikett. Jag lärde mig också att det är bra att veta hur man ska bete sig, för då kan man också bestämma om man vill bryta mot reglerna eller inte. Jag tycker också det är fascinerande att läsa lite äldre skrifter där man ofta berättar om seder och bruk från andra delar av världen, hur man hälsar i Indien, Vad som anses oartigt i Japan, vilka bestick man börjar äta med på herrskapsmiddagar och i allmänhet vilken kod som gäller på olika platser. I dessa äldre texter ser man ofta en ödmjukhet vid faktum att seder och bruk är olika, samt en vilja att själv inte göra bort sig. Man ser alltså ett värde i att själv vara beredd på olika situationer och själv ha ett vänligt överseende ifall någon annan inte skulle känna till just hur man själv är van att det ska vara.
Under den senaste tiden har diverse diskussionsstormar blåst upp. Vid Självständighetsbalen var det någon ambassadör, jag minns nu inte från vilket land han var som gjorde en traditionell hälsning till Presidentfru Jenni Haukio. Han lade sin hand på sitt hjärta, log och bugade artigt. Fru Haukio, eller borde hon heta Niinistö alla traditionsvurmare, svarade genom att nicka och le tillbaka. Jenni begrep att mannen i fråga var artig och hövlig på ett sätt han lärt sig att vara det då han växt upp. Nu i veckan var det nån svensk partipolitiker som inte hade tagit en kvinnlig nyhetsreporter i hand, utan hälsat på henne på samma sätt som ambassadören hälsade på Fru Jenni. Resultatet blev ett mediadrev och stort skrikande om Islams patriarkala förtryckartradition och killen ifråga har nu lämnat alla sina uppdrag.
Ibland har vi olika traditioner. Då löser vi det med ett leende. Denna kvinna vill inte ta mannen i hand, utan hälsar på samma sätt som de där förhatliga gubbarna jag just berättade om
Man kan alltid ifrågasätta och tycka att alla måste anpassa sig till rådande majoritetskultur. Jo, så gör de flesta också. De allra flesta japaner skakar väl hand då de rör sig i Europa. I Eckeröhallen fick jag vänja mig vid att de tre sydkoreanska provspelarna vi hade kom och bugade för både Steve och mig före och efter varje träning vintern 2011.. Vi bugade tillbaka och skrattade lite allihop. De skakade nog hand också då de kom. Väldigt förvirrade verkade de dock vara över just det. Vi löste det med leenden och allt var väl fine på den punkten kan jag tänka.
Jag funderar själv på hur jag hälsar och vill göra då jag träffar folk. Ja, hansdkakning funkar, men det känns väldigt formellt för mig. Helst bara nickar jag eller viftar lite med handen. Någon kan säkert bli lite sårad och tolka det som nonchalans. Speciellt utländska kolleger i Åland United har jag märkt att ofta vill skaka hand då vi träffas. Det blir ibland lite tradigt, men jag brukar nu fatta en utsträckt hand precis som jag alltid strävar till att svara på det språk jag blir tilltalad om jag bara behärskar språket tillräckligt bra för att säga något.
Ibland vill folk kramas. Jag kramar nog tillbaka då, fast det egentligen känns töntigt. Kramar är för mig för riktigt nära och kära. Som kuriosa kan nämnas att jag, trots att han är både nära och kär, alltid skakar hand med min far. Jag tror han vill ha det så och nu skulle det kännas dumt att ändra på det efter alla år... Kindpussar har jag utsatts för. De känns alltid fel, vem som än ger dem, förutom då Giovannis i Esbo. Han har lovat pussa mig på munnen nästa gång han känner det rätt. Kör på då säger jag. Annars är pussar något man bara utövar med riktigt nära människor, för mig. Men jag inser att det finns miljontals människor som tycker annat. En enda gång har jag pussat en spelare och det var på pannan och efter att ha frågat lov av Hanna Salmén som gjort vårt segermål mot Bermuda i Öspelen 2005 på Shetlandsöarna.
Just det där med beröring i allmänhet. Ingenting är så klart så intimt som mäns beröringar då de gjort mål eller vunnit i fotboll. Jag har märkt med mig själv att jag blivit mycket mer öppen för att röra och bli rörd efter att jag börjat med damfotboll. Det kan låta konstigt och till och med fel, men fysisk beröring har blivit så självklar då fotbollen gör oss till, just fotbollspersoner. Jag har märkt att det samma följer mig även i skolan och jag märker tydligt hur endel personer inte uppskattar om jag vidrör dem. Då slutar jag så klart.
Jösses vad vi kramades här på Rhodos 2007. Ändå vill nog knappast nån av dessa, utom säkert Robban för han är svensk, bli kramad då vi ses numera. Någon av dessa skulle jag säkert sträcka fram en hand till, någon annan skulle jag vinka till. Om någon av dem skulle börja kramas, då vore det ett tecken på att han/hon vill ha det så och jag skulle besvara, just för att det känns hövligt för mig. Det som alltid finns där är ju då ifall det uppfattas ohövligt av mig att inte vara den som börjar.. Se där... Kanske det är hela denna storys kontenta. Le, läs av och lös det. Då behöver man inte bli så arg. Inte ens om man är reporter på TV 4 i Sverige!
Kommentarer
Trackback
