enligtvirta

Då jag lever med mig själv hela tiden kan jag så klart inte veta hur alla människor uppfattar mig. Under en diskussion i dag med en kollega fick jag frågan om hur jag tror andra ser på mig. Det hippa, självsäkra och korrekta svaret enligt alla må bra talibanläror vore så klart att det inte har någon betydelse, utan det är hur jag ser på mig själv som är viktigt. Kan så vara... Det blir dock lika fel som hypotesen att man bäst hjälper andra om man först hjälper sig själv.. Jag menar, ett sådant heldagsjobb det vore att ta hand om bara sig själv och sina egna önskningar och behov. Då skulle man inte ha minsta tid att fundera på någon eller något annat. Därmed skulle dessa fara illa, förutsatt att de inte också vore fullt upptagna av sig själva. Därmed funkar det inte! NEJ, vi kan inte bara gå omkring och vara oss själva närmast. Det blir alltid någon som måste torka upp skiten efter oss ändå och ju färre som inte bryr sig om andra det finns, desto mer finns där att torka. Negativ spiral säger jag.

 

Jag menar, det finns klara orsaker till att jag gör vad jag gör. Jag hjälper eleverna i skolan, eftersom jag får betalt! Det säger jag till dem också och de nöjer sig förhoppningsvis med det. Sen finns det altruistiska värden också i lärargebiten, men skulle jag inte få betalt, då skulle jag inte vara där, så enkelt är det. De pengarna i sin tur går åt till att betala de räkningar som mina nära och kära förorsakar. Fotbollen jobbar jag med för att jag måste! "Calcio necessare est" som Romarna sade, eller skulle ha sagt om de haft nån fotboll i den form vi känner den. Jag andas, alltså måste jag bedriva fotboll. Det gör jag inte för att det är så "jätteroligt" som folk ibland påstår. Det gör jag för att jag, jo måste erkännas, vill, men på samma gång finns det ingen möjlighet i dag att inte göra det. Fru och barn försöker jag finnas till hands för, ofta misslyckandes, men försöket är gott. Inget av detta kunde jag göra bara själv och utan att alls ta hänsyn till vad andra tycker och tänker. Jag är alltså ingen ensam varg som bara vandrar fram i natten och äter vem jag vill när jag vill, eftersom jag inte tycker att man kan vara sådan om man ska kunna göra någon nytta. Och det är faktiskt den enda orsaken till att vi har rätt att finnas, tycker jag. Att vi gör nytta! Vad nytta sedan är kan vi filosofera om i ändlösa timmar, någon annan gång.

 

För att göra nytta måste jag alltså ibland åtminstone reflektera över hur andra uppfattar mig. Det är bra att veta, så man sedan kan fatta avvägda beslut om hur mycket vikt man lägger på den kunskapen och hur mycket det ska påverka vad man gör.

 

Då jag ombetts beskriva mig själv brukar jag ofta fastna vid termerna, bufflig, hjärtlig och lojal. Jag vet inte alls om alla ser det så. Bufflig går säkert hem hos de flesta. Högljudd och onödig kan säkert vara andra definitioner som är rätt vanliga. Jag har förstått att det inte är helt ovanligt att jag skrämmer folk då de träffar mig första gången... Två elever vet jag att ha gråtit efter första träffen med mig. Spännande... Och lite imponerande måste jag erkänna. Jag tror dock inte att det finns så många som haft längre tider med mig att göra som är så jätte skrämda. Ibland vet jag att folk tar miste. Det är sällan jag blir arg på människor. Dock kan jag bli fly förbannad på omständigheter. Således Fru Kickan, jag har inte en gång varit arg på dig för att du har ont i munnen. Jag är arg på ATT du har ont i munnen. Det kan vara svårt att se skillnaden kanske, men jag hoppas du förstår, precis som andra som råkar ut för liknande ting.