Förlust, VM och simhall
Det blev inga poäng i går. Pallokissat kom såg och segrade genom tre alltför lätta mål och ett helt okej sådant, trots att så klart ur tränarsynvinkel alla kunde ha undvikits. Våra två mål var sedan av kalibern att Ollipekka Ojala nog bet av tungan vid vårt första, medan även han får applådera vårt andra. Så 1-0 till oss eller 1-1 hade gjort oss mindre deprimerade allihop. Fotboll är fotboll, säsongen är lång och vi kommer förhoppningsvis att ha två tillfällen till att piska upp Pallokissat denna säsong.
Det fanns några roliga anekdoter att ta upp innan match, men ivern att beskriva dem liksom lade sig en aning. Troligen kommer allt tillbaka i den lustiga versionen igen alltefter att veckan går sina tunga fjät.
So near but yet so far sa vi ju. Snart slår Tähtinen igen ut med knytnäven rakt framför näsan på Hanna, Bollen syns ju ej här på bilden tagen av Ida Jansson för Nya Åland, men den kommer!
Våra presskonferenser drar folk. Vi var lite fler spelare och tränare där än det var journalister. Då jag sedan stod med Radio Owes mikrofon under näsan bongade jag att alla säckar och väskor jag ska ha i bilen fortfarande fanns kvar vid bytesbänkarna. Vi har folk som hjälper till och alla är välkomna. Säckarna ska dock jag bära, basta! Tydligen...
Väl hemma, då jag åkt via S-market för att även jag skulle få mig någon middag, micropizza är så gott att man kan äta det flere dar i sträck, var det att nollställa huvudet med den stora barnaskaran och se fram mot Barcelona-Juventus. Mitt i allt, precis då matchen skulle sparka igång dök sonen Rufus upp. Han hade nu fått för sig att han skulle cykla till oss och sova över natten. Ingen som inte varit i min situation kan förstå hur lycklig man kan bli av en sådan händelse. I och med att både Rufus och Joel, tillsammans med Emilia och Edit fanns i soffan då finalen gick fick jag vara med om en rätt absurd känsla, då hela avgörandet, Neymars 3-1 mål och den påföljande segerfesten med de känslosamma ögonblicken då Xavi lyfte pokalen och Katalonien hurrade, begravdes i en högljudd diskussion om olika nivåer på Counter Strike och hur Priestar Healar eller vad de nu gör. Sådan är min familj. Jag tycker om dem precis som de är!
Efter finalen blev det läggdags för alla utom för mig. Jag måste ju se första matchen i VM. Kanada väntade till 91a minuten innan Christine Sinclair avgjorde med en straff som fick hela landet att gunga. På grund av den improviserade rumsfördelnigen och invalidfruns behov av en stillastående säng fick jag sedan tillbringa natten, efter klockan 3 då Kanada- Kina var slut, på golvet i Edits rum. Det gick det med. Hörde sedan att Holland slagit Nya Zealand med 1-0.
I dag har sedan programmet mest gått ut på att få alla att vakna och sedan tog vi oss en tur till simhallen med min guddotter Jerin som förstärkning. Inte för att det nu angår någon, men jag kan ändå rapportera att åtminstone Khym, Chloe och Julia gjorde sin återhämtningsträning i Mariebad, flankerade av Ella och Maegan, som väl tränade de också.
Då alla nu fått lunch och levererats dit de ska har jag tre akuta saker att ta i.
1. Middag. Måste köpa broilerlår, ty köttbullarna sägs vara äckliga. Joel och jag tyckte om dem vi...
2. Snabbsondering av dagen efter tankar kring matchen så jag vet lite vad jag tycker då Huvudtränaren vill ha feedback.
3. VM. Försöker hitta en kanal att se Norge-Thailand på. Om ej får jag försöka med http://www.cricfree.tv/
Tyvärr är Caroline Graham Hansen skadad. Hennes bollkänsla är upplyftande att se på. Dessutom måste ju hennes spelförståelse öka med åldern och spel i Frauen Bundesliga
På kvällen blir det sedan Tyskland- Elfenbenskusten. Med risk för ensidighet... Kanske.
I morgon ska Edit sista dagen till dagis för sommaren, tanterna har fina presenter här i beredskap. Jag ska städa ur klassen och skaka Gerts hand en gång till som kollega. Dessutom har vi lagfotografering med ÅU. Hoppas invalidfrun inte läser detta, för då måste jag säkert raka mig eller nåt.
Kommentarer
Trackback
