Åren efter IFK

Det finns tydligen någon där ute som bryr sig om vad jag skriver, eller åtminstone om vad jag inte skriver.  Men mycket riktigt har det blivit ett litet avbrott i mina memoarer gällande min tid som spelare. Jag avslutade ju storyn för någon vecka sedan hösten 1997 då jag var i beråd att lämna IFK Mariehamn. Jag har faktiskt trott att det inte spelat så stor roll för folk, men här kommer i varje fall en liten fortsättning.

 

Hösten 1997 hade jag, som jag nämnde tidigare skrivit e post till Ålandstidningen.  Jag var både lite barnslig och dessutom väldigt osäker på hur man riktigt gör, men jag skrev en ”annons” på e postadressen för annonser och skickade in den. Jag skrev närmast att jag var intresserad att prata om olika uppdrag som spelare och/eller tränare med de åländska föreningar som kunde ha intresse att ha mig med i sitt lag. Detta var tidig september och vi hade några matcher kvar med IFK. Ingenting ändrades där, men jag förstår så klart att folk var lite förundrade och endel säkert lite förbittrade även.

 

Jag fick faktiskt en hel del telefonsamtal. På den tiden hade vi hemtelefon med sladd i väggen och allt. IFFK ville ha mig att spela för dem i trean och de erbjöd bland annat att få delta i en resa till nån CL-match i Spanien eller var det var. HIK ville ha mig i laget att spela i trean, eller var de i fyran då, likaså SIF. Även IF Fram hörde av sig. De var då för första gången med i Upplandsseriens division 7 och de undrade om jag ville vara med i laget och lite hjälpa med träningen och sådant.  IFK var också med faktiskt. De bad mig ringa upp Ilkka Marttila som skulle ta över som tränare efter Henka.  Jag ringde Ilkka och han gav ett proffsigt och gott intryck, vilket sedan förstärktes då jag lite lärde känna honom här på Åland. Sen ringde också Gunnar Jansson från JIK och erbjöd posten som huvudtränare för klubbens A-lag i Upplandsseriens sjua.

 

 

Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet vad det var som fick mig att välja JIK. Jag hade nog speciellt IFK och IFFK i tankarna, men troligen var det just det där att bli tränare som drog. Det var ju klart att jag skulle spela också, men idén att få bestämma över träningen och spelsättet i matcherna var väldigt tilltalande för en ung idealist som jag på den tiden var. Jag träffade faktiskt Henka en gång under hösten det året och han sade: ”Det är ju bra för dig det där. Du får själv bestämma lite hur du vill ha det.” Först många år senare har jag förstått hur vis Henka egentligen är och hur mycket han förstod och förstår både människor och fotboll. Det var precis det jag ville då, tror jag mig veta.

 

 Så här såg ofta bortaplanerna ut i min nya verkligehet

Gunnar hade förklarat att han ville ha lite ordning i A-laget och på sikt att det skulle bli ”seriös fotboll” i JIK igen.  Det lät så lätt för mig det där. Pang på bara och så började vi seriöst. Eller, vi tränade enligt tidigare modell för de flesta av spelarna, två gånger i veckan plus match. Jag undrar faktiskt hur många av JIK spelarna 1998-2000 som egentligen gjorde de där personliga träningspassen jag ordinerade utöver lagträningen.

 

I början tror jag det gick ganska bra faktiskt. Som alltid välkomnas en ny tränare ganska öppet och spelarna tyckte väl det var fräscht och roligt med lite nya övningar och nya tankar över huvudtaget. För mig blev det att inse att jag nu var tränare och spelade i ett av de där lagen vi hade promenerat över med IFK i lokala ÅM och cuper. För min del blev just de där åländska matcherna mot SIF, IFFK, IFKs veteraner och sådana verkliga höjdpunkter och om vi lyckades utmana, så som 2-2 mot Sund och bara 1-3 mot Finström, då kände jag att vi var på rätt väg.

 

Ett lyckligt minne från sommaren 1998 inföll den 30e juli. Min dotter Emilia föddes den dagen och den 29e på kvällen spelade JIK mot just IFKs veteraner i en träningsmatch inför höstsäsongen. Eftersom vi fick åka in till BB fick jag i all hast skriva ner både laguppställning och ytliga direktiv (ca 3 a4 sidor om jag inte minns fel) och Robban Lampén fixade så klart biffen. Då Emilias Mammas värkar blivit regelbundna med 10 minuters intervaller bad hon mig springa ner och ringa Robban så jag skulle få veta hur matchen gått och vi liksom kunde föda barn sen. Vi förlorade 2-3, men Thomas Mattsson hade varit bra de sista 20 minuterna då han kom in meddelade Robban. Nästa morgon var jag Pappa till två små flickor.

 

Samma höst då Emilia skulle döpas kom omständigheterna att tvinga in dopet just före JIKs hemmamatch. Jag hann till avspark vet jag och bytte in mig själv i andra halvlek.  Ändå förlorade vi även då, med dopgäster på Vikingavallens läktare. Vi hamnade så där lite i övre kanten av mitten av tabellen detta första år.

 

Gunnar trodde ändå på mig. Han skrev ett nytt tvåårigt kontrakt med mig hemma i vårt vardagsrum på Granvägen i Jomala. Det han ville var att jag skulle bygga ett lag av ”seriösa spelare” och att vi senast den andra säsongen stiger till en högre division.

 

Seriösare än jag själv var tror jag inte man kan vara. Nu, med många mer kilo kring bältet och lite livserfarenhet rikare finns det så klart många saker man kunde göra på betydligt bättre sätt än jag då gjorde. Men jag försökte. För att riktigt skärpa till det så som Gunnar/klubben ville började vi skriva kontrakt med spelarna. För att stärka lagkänslan bestämde jag att vi skulle klä om i klubbutrymmena uppe i Vikingahallen där vi hade träningsnärvarolista och kaffekokare och allt möjligt. Detta urartade och snart satt jag ensam där uppe på mitt ”kontor” medan resten av laget klädde om i duschrummen.

 

Jag ville se långsiktigt och riktigt bygga den där stommen av seriösa spelare och då passade det inte riktigt ihop med de lite mer hobbybetonande duktiga spelarna som inte var beredda att lägga ner hela sin själ, men nog var bättre än de unga killarna som tränade varje träning. Det blev att försöka kompromissa och det kanske inte var riktigt min starkaste sida på den tiden.

 

I division 7 hade vi en härlig åländsk silly season. Jag minns att jag försökte värva Josef Ojlouq från IF Fram. Janne Bruhn sågs som en rutinerad försvarsförstärkning och i och med att Kjell Rosén anslöt så hade vi självaste Jens Polviander på våra träningar vi några tillfällen. Han spelade visst en match med oss också om jag inte minns fel. I retur tappade vi Daniel Blomster till HIK och Jan-Marco Jokinen (numera Rumander) till... Ja vart gick han? Anders Hägerstrand kom från SIF, Löken Löthman från IFKs juniorer och de ”egna” juniorerna Thomas Mattsson, Dick Flöjt och Peter Grönholm tog steget in i A-laget, för att bara nämna några enstaka.

 

Just Peter Grönholm är speciell, inte bara för att det var han som påminde mig att skriva detta. Då jag kom till JIK var han sjuk på något sätt och kunde inte träna. Han var dock alltid där med laget och hjälpte till med att bära koner och bollar och sådant. Sen småningom då han började anlända iklädd träningskläder var han i form att stå i mål på någon skottövning och vips hade han blivit målvakt. Som sådan behandlade jag honom under hela min tid i klubben. Han var ibland första val, ibland andra val och då jag försvunnit var han utespelare, vilket han har förblivit fram till dags dato. Boutros, som de kallar honom i dag är en levande legend i de åländska lägre divisionsklubbarna. 2015 kanske han fortfarande får sig någon minut i division sex alltefter säsongen lider. LIF är klubben numera och han tränas av Mathias, alltså Gurkans husbonde.

 Peter Grönholm

 

1999 blev trots all ”satsning” resultatmässigt likadan som 1998. Det började okej, men sen mot hösten falnade intresset hos många och matcherna genomfördes med dem som ”orkade till platsen” typ. År 2000 skulle det då hända. Vi skulle vinna serien och stiga. Så hade Gunnar /klubben önskat. Vi måste skärpa till det ytterligare och spelartruppen blev allt tunnare, då folk börjat förstå att jag menade allvar och då var det inte så roligt längre, vilket ju var synd för genom att ha roligt skulle vi säkert ha klarat oss bättre. Trotjänaren Robban som ryckt in som spelare, tränare, lagledare och allt man kan tänka sig hade lite hälsoproblem och skulle inte spela, fast han ju ändå gjorde det. Jag tog steget tillbaka och satsade bara på tränarskapet. Jag blev som vilken huvudtränare som helst väldigt försjunken i laget och hur vi skulle få till det.

 

Sen fick vi den sämsta början man kan tänka sig. 6 förluster på 6 matcher. Den sjunde matchen såg jag från bänken hur allt föll samman. Vi var borta, någonstans i Uppland. Jag vet att jag såg en orm ringla i ett dike bakom bänken. Jag såg att vi höll på att förlora igen och jag hade inga medel att ta till. Min käre historielärarkollega som får bli onämnd, men vid tiden spelade i laget blev utvisad eftersom han slog en motståndare på grund av att han var ”Så S...s förbannad” och vi bara vandrade i den ljusa sommarkvällsdimman. Detta var i juni år 2000.

Min sista vec ka som tränare för JIK var spännande. Först dök klubbens gamle ikon och före detta ordförande Hasse Suominen upp. Han meddelade mig: ”Säg åt laget att de far på länk. Du och jag ska prata”. Jag bad Robban köra lite bollövningar och så gick vi upp till kafferummet. Där bad Hasse mig berätta hur laget spelade och jag visade genom att använda sockerbitar på ett bord. Hasse lyssnade, skakade på huvudet tog sockerbitarna. Han lade upp dem i en 1-3-4-2 formation, vände långsamt blicken mot mig och sade. ”Så här spelade JIK då de slog IFK”. Sen frågade han ”Vad behöver du?” Jag svarade som det var, att jag behövde 3 spelare till så vi kunde ha fullt lag och en par avbytare till helgens match då vi hade fått skador och så den där avstängningen. Hasse frågade när matchen var och meddelade mig att jag kommer att ha ett lag.

 

Följande dag åkte jag till Tusby för att vara med i Ålands Pohjola Cup distriktslagslagledning. Detta var före jag tydligen hade så mycket mobiltelefon, för jag minns att jag ringde hem från en bensinmack. Där sade min dåvarande fru att Gunnar hade ringt och bett mig vara i kontakt. Jag ringde alltså Gunnar och fick höra att de sagt upp mitt tränarkontrakt att Robban skulle köra träningen i veckan och att de snart skulle ha hittat en ny tränare. Man ville dock att jag skulle jobba junimånad ut och det betydde att jag blev spelare i två veckor.

 

Mycket riktigt hade Hasse fixat folk. Då jag kom som spelare till den första träningen efter att ha blivit avsatt som tränare var vi säkert 30 gubbar där. En av mina principer hade varit att aldrig ringa och locka upp folk. Den principen hade inte Hasse och det var alltså livat värre. Den första matchen jag spelade vann vi, borta mot någon jag tyvärr glömt vem var, men Kåke Mattsson var coach. Min sista match var sedan hemma på Vikingavallen. Jag spelade central mittfältare. Hasse coachade laget och körde en byteskarusell jag aldrig i hela mitt liv sett maken till. Varendaste en spelare i laget byttes ut och in under hela matchen, det är ju tillåtet i Upplands sjua, eller var åtminstone då. Jag fick dock vara kvar. Jag gjorde 90 minuter och vi vann 3-2. På något konstigt sätt gav Hasse mig en testimonial game där på Vikingavallen. Även nya överdragsdräkter delades ut till laget den dagen. Jag hade min under den uppvärmningen och återlämnade efter matchen allt material jag fått av klubben. Även fotbollsskorna. Mina använda dojor hade Robban sedan sett på vinden och var de nu är vete väl ingen efter att Vikingahallen renoverades. Men det var viktigt att de återlämnades sades det.

 

En väldigt lärorik tid i mitt liv var slut. Jag är en helt annan människa och tränare i dag. Utan dessa år hade säkert inte livet gått i den riktningen den har tagit. Jag kommer att återkomma mer filosofiskt kring vad jag kanske lärde mig och att be om ursäkt för deras liv jag komplicerade.

 

Samma höst spelade jag redan någon match för IFKs veteraner och med dem pryade jag som underårig i några år, medan jag tog fler och fler steg in i organisationsvärlden och inte minst flick- och damfotbollens värld.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Härlig tid!!

God save the Queen!

Svar: Så du var i den där taxin då?! :-)
enligtvirta.blogg.se

2015-06-15 @ 08:44:21
Postat av: Danka

Det var mot Blidö din sista förlust kom, jag kommer så väl ihåg när jag var tränare några år senare och hade samma fina facit som dig och skulle möta Blidö borta i match nummer 7 för säsongen.
Till min lycka fick de ett brandlarm och halva laget for på utryckning, de plockade in alla de hittade inklusive korvförsäljarna och vi vände matchen till vinst och ja nu är de i toppen av trean.

Svar: Ibland är det de små sakerna som förändrar matchbilden. Här var det en stor sak, men lika avgörande :-) Man kan kanske säga att JIKs återkomst kan symboliseras med oss två. Jag förde oss till botten och du startade resningen som vi ju kan se i dag. Och i morgon då det är division 3 derby i Rangsby !
enligtvirta.blogg.se

2015-06-15 @ 09:56:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0