enligtvirta

Jag bara alltid kommer tillbaka till den här känslan av liv som finns i mig då jag kommer hem på sommaren efter en morgonträning. Folk sover ännu, skorna är blöta, tidningen har kommit, kaffet kan kokas, jobb har gjorts och allt känns 100% levande och värt att finnas. Denna morgon var vi alltså bara tre spelare och jag eftersom det ju var frivillig bollträning för dem som ville få ytterligare ett bollpass innan midsommar. Holly, Maegan, Julia och jag gjorde lite grejer tillsammans i duggregnet och jag upplever att det var riktigt lyckat i alla sin enkelhet. Jag känner hur spelaren i mig kommer fram lite mer under dessa mer individuella pass än då man leder större grupper. Då är det mera fråga om upplägg och dispositioner. Nu, med bara tre spelare på plats får man känna av var och en och själv tänka sig in i deras situation allt mer. Dessutom får jag ju själv också sparka boll lika mycket som de och det blir riktigt lyckligt faktiskt... Sen kan vi ju nämna att England fick en seger i natt. 2-1 mot Colombia. De går nu vidare att möta Norge på.. måndag visst? Sverige hamnade mot Tyskland nu på lördag klockan 23. Eller var det midnatt? Måste kolla...

 

Craig tog en välförtjänt sovmorgon. Huvudtränaren är i Prag och han hörde av sig i går, meddelandes att Danmark vunnit U21 EM matchen han analyserar som en del av sin Pro tränarutbildning.

 

Craig ja. Han har en väldigt bärande stämma och en förmåga att få folk att frysa till då han använder den. En orsak till att folk fryser till är troligen att det är lite svårt att förstå allt han ropar då det är på skotska. Ändå, då man känner honom och hör honom prata förutom ropandet, då ser och märker man att han är en kännande och egentligen varm, djurvänlig och familjekär människa. Alltså inte farlig alls. Dessutom är han livrädd för Pernilla Hjärne som kör olika konditionspass på Vikingavallen ibland. "That woman scares me!" säger Craig och kryper ihop som ett litet barn.

 

Endel är bara sådana. Högljudda och skrämmande. Andra är skrämmande utan att vara högljudda. Jag kommer på många exempel på personer som utifrån uppfattas vara väldigt dominanta och farliga, men som i själva verket är riktiga sympatiska personer då man vågat ta sig genom oljudet, eller fasaden. Pernilla är ju en av dem förstås, men Craig vågar inte ens försöka. Steve Beeks är en annan. Folk är ofta livrädda för honom fram till att han dragit ett träningspass. Mat-Inger är duktig på att skrämmas. Hennes mål är att man slutar vara rädd för henne först då man gått ut nian. Hon är faktiskt så duktig att man fortsätter vara rädd ända upp i vuxen ålder.

 

Sen är det jag. I Åland United tror jag aldrig att jag uppfattats så skrämmande, eftersom jag är assisterande där. Jag ska vara nära spelaren och kunna finnas till för personlig konsultation. Vissa år har det varit bättre, andra sämre med den delen, men skrämmande tror jag inte någon har tyckt att jag varit utom Hanna Blomberg men hon har fått ge sig på den punkten. I skolan är det annorlunda. Jag upplever handgripligen hur folk är kissnödigt skrämda, eller bara upp i varv på ett nervöst sätt då de går i sjuan. Sedan då samma människor går i nian har en helt annan attityd vuxit fram. Jag upplever den till min stora glädje som ofta rätt vänskaplig på ett distanserat sätt. Vissa bryr sig förstås inte alls, men i de allra flesta fall upplever jag att förskräckelsen har gått över till acceptans.