Utrymning av fartyg i ösregn efter 4-0 i solsken

I natt var vi då hemma igen. Som vi brukar vid dessa övernattningsresor, så har vi ingen egen buss med oss från Åland, utan hyr en fastländsk sådan som tar oss dit och tillbaka. Det brukar gå smidigt, förutom då vattenflaskor blir i hytten, Craig åker vidare till Stockholm med spelardräkterna eller Sofia lämnar magnettavlan på hotellrummet. Allt dock väl oftast. Kruxet är då att vi måste kånka ombord alla väskor och grejor på färjan, ha dem med oss då vi går av och sedan fylla och tömma en buss ett antal gånger.
 
Viking Grace är en så genial skapelse, att man gått nästa hela vägen i sin strävan att hålla passagerarna kvar på fartyget så länge det bara går. Det är ett under att så pass många överhuvudtaget hittar till utgångsdörren i Långnäs. "Lila hallen på däck 6" är en bra beskrivning om man varit med och vet att man inte kan ta sig dit genom däck 6, utan så klart måste gå på sjunde däck och sedan veta när man ska gå ner. Nu har man dessutom under senaste tid gjort informationen helt övertydlig och faktiskt lagt ut en skylt med Exit Långnäs, precis där exiten alltså är.
 
Nåja. Laget skall alltså samlas där och Linnéa ska se till att alla kommer av klockan 1 på natten. För de allra flesta förorsakar detta inga problem. I natt var dock oron rätt påtaglig då varken Huvudtränaren eller Craig sågs till. Craig kan man bara kontakta via Facebook och det är ju inte riktigt perfekt då man står i avstigningshallen med ett hundratal människor och massvis med kassar, samt att man just då ser att det ösregnar och får ta del av Noora Matikainens äventyr med sin nyinköpta discokula, samt Cynthias frågor av alla vem som månne gjorde mål i dag? (Hon gjorde tre och är barnsligt stolt över dem- med all rätt!). Huvudtränaren har ändå telefon, men han svarade ju inte i den trots säkert fem samtal och ett uppfordrande sms.
 
Nå, så klart var de där sen då vi var i land. Klassikern för alla tonårsföräldrar: "Oj, jag hade telefonen på ljudlöst" fick vi höra... Tänk att ha barn på nästan 40 år! Jag tror man måste uppleva det där med egna barn för att förstå hur det är. Men vi kom i land allihopa och Sunds Buss, eller dess lillebror i form av en stor stor taxi fick oss genom nattstormen till Mariehamn.
Trots att bilden förefaller lite överdriven var det lite så här det kändes en stund i natt. Undrar hur detta funkat 1912 om folk haft mobiltelefoner då.
 
Väl i Mariehamn fick jag åka in i suset och duset för att hämta hem Fru-Kickan och hennes/vår vän Linda, som jag i sms skedet trodde var min dotter, men då hon dök in i bilen visade sig vara Fru Staff. Som vanligt var Frun (min) hungrig så hon kunnat äta en hel ko, men fick till slut nöja sig med gurka och dipp, det vill säga det som Edit och Emilia lämnat kvar från sin systerkväll.
 
Dotter Linda återfanns faktiskt nu på morgonen då hon ringde, eftersom lägenheten hon sovit i inte hade mat. Jag åkte in, hittade henne stående mitt på gatan "för att jag skulle se henne" och nu har vi tre systrar här hemma som vilar tillsammans denna regniga och mörka söndag. En av dem är klädd i en sjöjungfrustjärt. Hoppas deras bror är under kontrollerade omständigheter han med.
 
Bortaseger 4-0 blev det alltså i går i Vasa. Under inga omständigheter var detta en bra match från vår sida, förutom stunder i andra halvlek och kanske anfallet som gav oss 1-0 i första. Vi hade otroliga problem med att spela upp anfallen och blev till och med utpressade av VIFKs energiska spelare vid några tillfällen. Med lite mer otur och lite sämre målvaktsspel hade detta väl kunnat vara en 4-3 match eller nåt.
 
Under hemresan hann vi se matchen och olika sekvenser ett antal gånger på huvudtränarens dataskärm. Jag måste säga att jag väldigt sällan ser något stort som ändrar min bild av en match då jag ser filminspelningen efteråt. Det jag ser är dock detaljer som i viss mån ofta förstärker mitt intryck och ibland förklarar vissa saker. Så även i går. Då vi kom till Åbo tror jag att Huvudtränaren tyckte i stort det samma som jag om de 2-3 små saker som hade gjort vårt spel lite styvt i går. Dessa saker kan åtgärdas och de som inte helt kan raderas kan i alla fall erkännas och därmed kanske täckas in.
 
Vi gjorde dock fyra mål. Cynthia satte tre och ingen kunde missa hur tacksam mot hela universums skapelse hon är för detta. Ella gjorde även hon mål, det första i år. Hon hade bud på ett till och hade det varit amerikansk fotboll hade det gett 6 poäng!
Åland United 2015 är ett starkt lag. Helt unikt och därför väldigt speciellt. Det ska bli spännande att se hur vi kommer att bli ihågkomna inom statistiken, som ju de flesta tyvärr använder som måttstock
 
Detta ser ut att bli en verklig slow motion söndag. Lite material att sortera och förarbete för det rätt viktiga styrelsemötet i morgon står på agendan. Sen måste någon nog se till att 5-åringen får syre också. Grannflickan????

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0