enligtvirta

Så här har det sett ut i dag, helt sant

 

Barnen mina mår varierande. Rufus har kvicknat i så pass att vi varit i bastun och att han nu försöker spräcka en ballong mot en spikmatta. De båda äldre damerna lider sig igenom sina krämpor, men har beställt middag här hos oss i morgon. Edit är över hos grannen. Nu kan jag rapportera att Rufus lyckades med att spränga ballongen, så han är väl lycklig i sin värld då.

 

Eftermiddagens träning var en väldigt komplex historia. Jag körde uppvärmning i form av en passningsövning och fast hag säger det själv tyckte jag att den gick helt okej. Sedan lite maxlöpningar mot boll och avslut, hur svårt är det inte att vänta på att bollen spelas då man annars lär sig att röra sig före det händer... Sedan, precis exakt då vår taktiska spelsession skulle köra igång, då bokstavligen öppnade sig himlens portar. I Bibeln kom det då fram en vit duva, men i Bengtsböle kom det vatten och inte så lite heller. Som den tappre scout Gary är gav han sig inte utan spelövningen skulle genomföras, basta!

 

Jag skulle coacha det ena laget och eftersom jag knappt såg var jag steg, då glasögonen först var igenimmade, sedan så våta att man hade behövt vindrutetorkare rörde jag mig i ivern över att instruera Ella, som egentligen kunde ha varit Elin, så fort och så viftande med den hand jag höll koner i att jag däckade Craig med ett enda slag just på det ställe där vi män absolut inte vill ha slag. Craig låg och rullade i leran, jag försökte se om det var Ella eller Elin jag pratat med, vilket var viktigt eftersom jag pratat finska, vilket inte är Elins starkaste språk här i världen och Gary ville ha högre press.

 

Skyfallet fortsatte och snart var det dags att fylla på med två ytterbackar också. Det blev Craig och jag. Craig rörde sig vid det här laget igen nästan normalt, minns vad jag sade om smällar i går. Jag tog för första gången på 40 år av mig glasögonen för att se något. Jo, jag måste ha glasögonen i handen för att kunna urskilja något alls av vad som hände på planen. Färger som rörde sig såg jag och då jag visste att jag var på det blåa laget och att det var Chloe som var bredvid mig hade jag en liten referens att luta mot i alla fall. Ibland jublade någon. Då måste vi ha gjort mål. Ibland kom den där vita punkten till mig. Det var bollen. Jag vill bara framhålla att även under dessa omständigheter lyckades jag, vad jag kunde se, uppnå 100% passningssäkerhet även denna gång. En gång missade jag mittbacken, men målvakten spelade ju på vårt lag så det fick duga. Pille, som tränat färdigt och stod under ett paraply fick hålla min telefon som jag var rädd levde i sin yttersta tid. Som avslutning anförtrodde Chloe mig att hon var kissnödig, regn gör sådant. Jag hade tänkt berätta för henne om Miroslaw Sajewitcz som kissade på planen under Cupfinalen 1981, men hann inte till mer än att "låt det komma bara, ingen märker nåt i alla fall". Huruvida hon gjorde det eller ej har inte nått mina öron. Så långt med den förtroligheten.

 

Då jag dyngvåt kom hem och fick gå i bastu med Rufus märkte jag att jag glömt läkarväskan i Bengtsböle. Vi får improvisera nåt till morgonträningen då.