enligtvirta

Söndagen är såtillvida över att Edit, tillsammans med sin mor har dragit sig tillbaka. Jag har ännu en par timmar kvar i och med att jag väntar in min son som skall återvända från stadens sus och dus inom utsatt tid.  I morgon stundar igen simskola med allt det innebär. Rykten säger att mina äldre barns mors fest har förlöpt väl och att alla de tre arvingarna mina är vid god hälsa. Enbart Emilia har jag inte sett, men hon skriver att så är fallet och då får jag väl tro henne.

 

I dag var jag alltså på WHA riktigt som åskådare. Jag hade turen, eller vad vi nu ska kalla det att dimpa in på läktaren just i dag då IFK Mariehamn och FF Jaro bjöd på en väldigt speciell upplevelse. Före 15 minuter hade spelats ledde hemmalaget redan med 3-1 och det hela slutade 4-3. Publikvänligt brukar man spontant tycka och kanske detta var just det då trots den väldigt komplexa händelseutvecklingen och de oerhört många skedena under de 95 aktiva spelminuterna.

 

Som man minns var det kanadicken Jamar Dixon som var inkopplad i Petteri Forsells skada där uppe i Jakobstad i våras. Jaro inledde dagens match med att spela ut bollen till just Dixon på vänsterkanten. Han gick helt sonika förbi IFK backen Mantilla och spelade in till ett skott som resulterade i 0-1 redan efter typ 37 sekunder. Med tanke på hur både Dixon och målskytten, som jag glömt vem var rusade fram till tränare Eremenko fick jag känslan av att detta var något som var intränat och/eller överenskommet för att få till stånd en chocköppning. Kanske det kanske...

 

Men herreminje så det fortsatte. IFK satte stenhård och hög press direkt då man gjort avsparken och tappat bollen. Jaros mittbackar Vaganov och Brunell såg ut som kissnödiga småpojkar då Orgill, Assis och Span tokpressade. Man kom liksom aldrig ut. Orgill satte själv 1-1 i tomt mål efter att ha knockat målvakten Jesse Öst just med att pressa högt högt uppe. 2-1 och 3-1 kom sedan även de genom att vinna bollen högt uppe och sedan satsa hårt i 1v1 situationer och helt enkelt vara "överallt". I och med den höga pressen och Jaros oförmåga att riktigt komma ut gjorde att IFKs mittfält, men Dafaa och Tammilehto levde glada dagar och vann närkamp efter närkamp i goda positioner då det gällde att spela framåt direkt eller droppa till en försvarare som kunde spela framåt. En väldigt lyckad och cynisk taktik som dock inte gav den neutrale åskådaren så mycket annat än kamp och misstag i överflöd. Mot slutet av halvleken föll IFK lite tillbaka och bevakade sin ledning. Då kunde Jaro för första gången efter det där första anfallet få till lite lugnare bollinnehav.

 

Jag hade satt mig på läktaren till synes helt själv då jag gillar att se fotboll ensam. Dock kom dit snart en hop människor från dopet jag bevistat tidigare under dagen och däribland en tvättäkta australiensare med sin så klart tvättäkte son. För dem kunde denna soccerupplevelse knappast ha börjat bättre i och med det absurda fyrverkeriet där i början.

 

Andra halvlek hann knappt börja förrän Jaro kom närmare. Mittbacken Vaganov nickade in en frispark och putsade lite sina skabbiga fjädrar från första halvlek. En tid efter det skadade sig Duarte Tammilehto och IFK fick flytta om en bit. Albin Granlund kom in som vänsterback Bobbie vad han nu heter gick ut till högerbacken och Mantilla gick in på mittfältet. Jag tycker Mantilla är en helt okej mittfältare. Nu hade han bara oturen att hamna in där precis då Diego Assis hade sprungit slut på sig, mycket på grund av den där tokpressen i första halvlek. Jag tycker man såg dels hur oerhört viktig Tammilehto är. Det säger jag efter att ha sett två matcher detta år. Dels tycker jag att IFK ledningen med Pekka och Lundis reagerade helt rätt, men lite väl långsamt. IFK tappade mittfältet totalt. Vi upplevde ca 10 minuter då Jaro hela tiden och jag menar hela tiden kunde finna en fri spelare på mittfältet. Denna spelare kunde sedan fördela boll och hela IFK sjönk ner och sjönk ner medan Orgill gjorde vad man sagt till honom, tror jag, pressa uppe och stretcha laget. Assis bara sprang omkring och gjorde inte ett dugg för att få nåt bättre. Han försökte säkert men var för trött. Just härvid fick Jaro så mycket tid och utrymme att vänsterbacken Walter Moore kunde kruta in ett långskott helt opressad.

 

Då Pekka hann reagera, då trädde Tjocke-Petteri in på scenen. Assis kom ut, Ekhalie in till vänster och Petteri kunde komma in som släpande forward. Nu var det dags. Man har hört om Kai Pahlman, man har sett Atik Ismail, och dessutom så klart både läst om och via TV sett Eric Cantona, Gerd Müller och en massa andra lite excentriska spelare som mitt i allt finns där. Nu var Petteris tid inne. Han hade synligen vantrivts ute till vänster hela matchen. Felpassningar och långsamma beslut hade varit hans melodi. Nu steg han in. Petteri försvarade ytan Assis hade missat. Petteri tacklade och slet. Petteri drev upp bollar. Petteri sköt i ribban från 40 meter och i stolpen från 20 meter. Petteri var precis där han skulle vara och då kunde också Orgill löpa på sidan av den fortsättningsvis kissnödige Vaganov som inte kan försvara felvänd. 4-3 var det där och en hemmaseger som dock satt hårt åt ända till slutet.