Ännu sjukare
Efter natten, som ju blev rätt ryckig med olika löpningar runt i huset och vändningar och svängningar runt i sängen/sängarna kan jag konstatera att alla mina barn förutom Edit är sjuka. Rufus har jag lite hopp om då han faktiskt sover. Bastun hjälpte inte Linda alls tydligen, utan hon har feber. Emilia ska vi inte tala om heller, då hon mår som en gurka, dock inte som vår grannfru som vad jag vet är på jobb, för hennes dotter är här över dagen. Fru-Kickan är lite tagen av sin cykeltur, men kommer nog att kunna bidra med...något.
Detta är i princip läget. Jag får åka till Jomala och kolla hur de stora damerna klarar sig
Då jag acklimatiserar mig till onsdagen har jag passat på att läsa in mig på händelser, samt folks tankar via dels klassisk pappersmedia, dels sociala medier. Jag har lärt mig bland annat att den åländska gymnastiktruppen förbereder sig för alternativa Öspel på Ynys Mon. Jag har även sett en nyhetsreporter kämpa fram sitt budskap i direktsändning trots att demonstranter tränger ut honom ur bilden. En diskussionsgrupp på Facebook diskuterar om vilket språk man månne pratar i himlen och Kjell Sipinen som berättar om hunden han vaktar. Den stora bomben för mig blev detta:
Jeff Wood, han med grått hår, tar över som huvudtränare för Gibraltars landslag
Jeff var vår målvakt och senare även vår tränare i Gnistan under mina div 2 och div 3 år på 1990-talet. Han hade då gedigen erfarenhet från England, bland annat Charlton Athletic- det var han som fixade dit mig en vecka 1992- och senare i HJK. Det var Jeff som höll Liverpool på noll i den berömda 1-0 segern på Olympiastadion i dåvarande... Europacupen visst? Jeff lärde mig det mesta jag vet om engelsk fotboll och omklädningsrumskultur. Utanför planen var Jeff trevlig och pratade gärna länge och om vad som helst, bara det handlade om fotboll. Hans psykologiska metoder var dock inte riktigt skandinaviska. Gick saker snett kunde han kasta vattenflaskor och skrika åt oss att vi var små skitar som inte kunde fotboll. En gång minns jag att klubben varit sen med Jeffs lön. Detta ledde till att han, som ju spelade målvakt, helt systematiskt försökte skada alla som kom i hans väg under träningarna. Jag var vid tillfället en skrämd 19-åring och gjorde precis som han sagt åt mig, gick på kropp vid inlägg. Dagen innan hade han berömt mig och sagt att jag gjorde rätt, denna dag slog han mig i revbenen , siktade inte ens på returbollen utan satte dubbarna i mitt lår, samt väste "If this is how you want to play it..." Det kan låta konstigt, men Jeff blev en symbol för mycket av det jag älskar med den ursprungliga fotbollen. Ja, han hade brister, inte minst på det taktiska området, men han lärde mig se världen ur ett omklädningsrumsperspektiv, ett sådant som gjort det lätt för mig att på något sätt smälta in i fotbollslag och lärarrum överallt, samt att förstå människor som Steve och Craig. Nu är Jeff alltså på stora scenen och kommer att leda ett lag som får storstryk vem de än möter i EM-kvalet. Jag tycker ändå det är roligt, för hans skull!
Bäst att se till mina tre stora små. I eftermiddag börjar vi förbereda Honkamatchen på träningsplanen. Ska bli en spännande vecka, tror jag.
Kommentarer
Trackback
